Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 7 - Kursen i ställningskrig

Övningarna i ställningskrig och publiceringen av instruktionsförslaget för strid om befästa ställningar som ägde rum under sommaren 1917 hade sin början i utvecklingen som startades under hösten 1916. I slutet av november, alltså två månader efter skrivelsen om genomförandet av övningar och utarbetningen av instruktionsförslaget, gjorde generalstabschefen Bildt sedan i en hemlig skrivelse till Konungen även en fram­ställan om att ordna en teknisk kurs för en till två officerare vid varje truppförband för att dessa skulle kunna handha den särskilda materiel (handgranater, granatkastare, infanteri­sköldar m.m.) för ställningskriget som skyndsamt borde anskaffas. Därutöver föreslogs kursen även avse utbildning i befästningsarbeten samt praktisk tillämpning av samverkan mellan artilleri och infanteri. Med hänsyn till behovet av utbildning borde kursen anordnas så snart som erforderlig materiel fanns tillgänglig. [1]

Under hösten 1917 anordnades den tekniska kurs i ställningskrig som generalstabs­chefen föreslagit i november året innan. I kursen deltog dels en till två offi­cerare från varje truppförband vid de stridande truppslagen, dels tre under­offi­cerare och underbefäl från varje trupp­förband vid infanteriet och ingenjör­trupperna. Till ledare för kursen utsågs chefen för krigshögskolan, överstelöjtnanten i generalstaben G. Lillie­höök.[2]

Kallelse till utbildningskursen i ställningskrig. 

För den två veckor långa kursen utfördes en fullt utbyggd befästningsanläggning med skydds­rum, hinder m.m. vid Kaknäs i Stockholm. För officerarna, som vid kursens början skulle vara väl förtrogna med förslaget till instruktion för strid om befästa ställningar, omfattande första veckan före­läsningar samt tillämpade övningar i befästningsarbeten och storm­patrull samt anfall och för­svar vid kompani och lägre förband. Andra veckan bestod av ett appli­katoriskt exempel i arméfördelning som samtidigt utgjorde ramen för de strids­övningar med trupp och skarp ammunition som ägde rum i de befäst­ningar som fanns på Järvafältet. Vid dessa övningar skedde även ledning av skarp artillerield från flygplan.[3]

I den utförliga rapport som sammanställdes efter kursen finns även underlag till föreläs­ningarna under kursen och det applikatoriska exemplet vilket ger en mycket god bild av den samlade kun­skapsnivån rörande strid om be­fästa ställningar. Enligt föreläsningen som mer allmänt behandlade ställningskriget var det ett antal samverkande faktorer, främst vapentek­nikens utveckling och stormaktsarméernas numerär, som lett fram till ställnings­kriget. Samtidigt varnade man för att dra slutsatsen att det rörliga kriget hade förlorat sin betydelse, utan framhöll i stället att kriget påvisat att genombrott kunde ske och att det före­kommit flera exempel på rörlig krigföring. Det fanns vidare anledning att överväga om samma betingelser skulle uppstå i ett kommande krig. För svenskt vidkommande bedömdes dessutom ett lång­varigt ställningskrig med hänsyn till det militärgeografiska och politiska läget osanno­likt. I regel krävdes rörliga operationer för att uppnå ett avgörande.[4]

De övriga föreläsningarna behandlade mycket detaljerat befästningarnas utformning, storm­patrullers användning vid storm­ning, artillerieldens utnyttjande vid försvar och anfall samt beräkningar av artillerieldens verkan. Under föreläsningen om stormpatruller framkom även de senaste erfarenheterna från centralmakterna, bland annat att infanteriet borde anfalla i glesa vågor bakom stormpatrullerna för att minska förlusterna och underlätta upprullningen av den fientliga ställningen. Beträffande artilleriet gjordes olika beräkningar av den tid som behövdes för att göra en ställning stormmogen. Exempel­vis erfordrades för en anfallsfront på 800 m 3 200 granater, vilket för en tid av maximalt fyra timmar krävde minst 16 pjäser.[5]

Utbildningsschema under kursen. Notera att kursen lade vikt på "stormutbildningen". 

Föreläsningarna och kursen visar således att kunskapen i generalstaben låg på en mycket hög nivå och i det närmaste i nivå med den som fanns i centralmakterna. Däremot är det mer tveksamt om hur stor förmågan i strid om befästa ställningar var bland officerarna och övrigt befäl vid de olika truppförbanden. Lilliehöök framhöll själv i rapporten att kursen på grund av den begränsade tiden inte medgivit någon grundligare utbildning, utan att den främst varit en orientering av de erfarenheter som fanns vid de krigförande fram till sommaren 1917. För trupperna skulle det således krävas särskild utbildning och övningar.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om infanteriets utbildning under perioden 1917-1918 utifrån erfarenheterna från världskriget. 

Referenser 

---

[1] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, f.d. hemliga, serie B I. Skrivelse från chefen för generalstaben till Konungen daterad 23 nov 1916.

[2] Lantförsvarets kommandoexpedition, f.d. hemliga arkiv, serie E I, vol 40. Underdånig rapport över kursen i ställningskrig, daterad 1 dec 1917. Lilliehöök hade bl.a. under våren 1917 varit i Österrike-Ungern för att studera storm­trupper. I kursen deltog totalt 80 kompaniofficerare och 93 underofficerare och underbefäl. Därutöver tillkom 16 regementsofficerare och 10 särskilt beordrade officerare.

[3] Ibid.

[4] Ibid.

[5] Ibid.