Om studieresor under kriget
Generalstabens utrikesavdelning hade som uppgift att
inhämta och bearbeta underrättelser om militära förhållanden utomlands. En
praxis som tillämpades var studieresor där framför allt generalstabsofficerare men
även annan personal som exempelvis veterinärer kommenderades på studieresande
uppdrag utanför Sverige med syfte att studera olika militära aspekter. Informationen
som inhämtades kunde senare cirkulera inom och utanför generalstabens
organisation. Mer om det kan läsas artikeln ”Att vidga sin militära blick.
Svenska arméofficerares studieresor till Europa 1900-1914” skrivet av Christian
Sandahl som undersökte varför
och vart officerare beordrades att resa samt om studieresorna kan anses vara en
del av officerskårens professionalisering under övergången från en indelt armé
till värnpliktsarmé.[1] Enligt
Sandahls undersökning gjordes något över 400 studieresor till de flesta länder
i Europa för att studera olika militära frågor, framför allt militärteknik och
taktik. Generalstaben var drivande kraft bakom studieresorna vilket visas av
att staben svarade för att utarbeta instruktioner om vilken information som
skulle inhämtas. Vid denna tid fanns det bland annat behov att följa andra
länders militära utveckling, inte minst länder som haft värnplikt under längre
tid.[2]
En studieresande officer kunde efter en genomförd resa få till uppgift att hålla ett föredrag inför sina kollegor inom generalstaben. Här nämns kapten Låftman och Douglas vilka hade varit utlandskommenderade.
Däremot
under perioden 1914-1918 genomfördes 62 studieresor vilket innebär en avsevärd minskning
i förhållande till de något över 400 studieresor som genomfördes under perioden
1900-1914. Ungefär en tredjedel av resorna mellan 1915-1918 berörde direkt
eller indirekt ställningskriget. Av dessa bedöms ett 20-tal resor ha gjorts på
östfronten medan endast sju ägde rum på västfronten.[3]
Även om kriget mot Ryssland upphörde hösten 1917 förekom även studieresor till
fronten mellan Italien och Österrike-Ungern. Det som studerades var bland annat
infanteriets, artilleriets och ingenjörstruppernas uppträdande vid anfall mot
och försvar av befäst ställning samt den militärtekniska utvecklingen som
granatkastare, stålhjälmar, infanterisköldar, eldsprutor etc.
Studieresor företagna 1914-1918.
År
|
Tyskland
|
Österrike-Ungern
|
Frankrike
|
Storbritan-nien
|
Övriga
|
S:a
|
1914
|
5
|
3
|
3
|
2
|
3
|
16
|
1915
|
4
|
6
|
3
|
1
|
1
|
15
|
1916
|
2
|
4
|
1
|
1
|
8
|
|
1917
|
3
|
4
|
7
|
|||
1918
|
8
|
6
|
2
|
16
|
||
S:a
|
22
|
23
|
7
|
3
|
7
|
62
|
”Studiekommissionen Munck” och dess
relevans för instruktionsförslaget för strid om befästa ställningar.
Som
tidigare skrivet fanns det inom armén innan världskriget ett instruktionsutkast
som omfattade texter om bland annat ställningskrig. Med tiden blev utkastet som
publicerades 1914 föråldrat och påföljderna av världskrigets utveckling ledde
bland annat till att inom generalstaben utarbetades ett instruktionsförslag för
strid om befästa ställningar som började delas ut till förbanden i början på
juni 1917. Det som kom att ligga till grund för utarbetningen av instruktionsförslaget
var underrättelser som inhämtades från tyska arméns förband på östfronten under
april och maj 1916 genom en studieresa under ledning av generalmajor Munck.
Den
första studiekommissionen under världskriget tillsattes i april 1916 och bestod
av inspektören för kavalleriet, generalmajor Munck, överstarna Bouveng
(infanteriet), Hammarskiöld (artilleriet), Améen (inspektör för trängen) samt
ryttmästare von der Lancken (stabschef vid kavalleriinspektionen) och kapten
Ericsson (fortifikationen). Enligt instruktionen skulle kommissionen under
april och maj 1916 studera den tyska organisationen för utbildningen av depåtrupper,
ersättningen av personal och hästar, särskilt utbildningen av officersersättare
samt materielfrågor.[4]
Kommissionen fick tillstånd att studera både utbildningsdepåer och
utbildningen bakom fronten vilket visade det
allra största tillmötesgåendet från tysk sida.[5]
Efter de gemensamma besöken vid frontavsnitt, fabriker, myndigheter m.m.
under april och maj studerade därefter ledamöterna mer i detalj organisation
och utbildning inom respektive truppslag.
I
överste Bouvengs rapport framgår att han hade begärt att få ta del av de tyska bestämmelserna
för skyttegravsstriderna, men att han inte fått den beviljad då dessa
betraktades som hemliga. Vid ett besök vid infanteridepån utanför Warszawa fick
han emellertid, genom ett samtal med en tysk officer, en sammanfattning av de
anvisningar som utfärdats av chefen för depån. Anvisningarna omfattade
bestämmelser för kompani, bland annat dess fördelning på de olika gravarna,
posters uppgifter, spaningsföretag samt anfall och försvar av ställning.
Enligt rapporten var större anfall endast möjliga efter tillräcklig
artilleriförberedelse och fordrade en indelning av anfallstruppen i olika
grupper, bland annat pionjär-, handgranats-, strids- och besättningsgrupp.
Dessutom framhöll Bouveng nödvändigheten av varje grupp var noga instruerad om
sin uppgift och att anfallet övades flera gånger. Vid försvar av ställningen
behölls under fiendens artilleribeskjutning poster i väl förstärkta
observationsvärn som vid fiendens framryckning larmade övriga delar för att så
snabbt som möjligt kunna besätta den främsta skyttegraven. Striden skulle sedan
bedrivas från den främsta linjen varvid det var och ens heligaste plikt att slåss och hålla ut på sin plats.[6]
I
överste Hammarskiölds rapport framgick att studiekommissionen hade haft kontakt
med stort antal sakkunniga samtidigt som det var svårt att få fram exakta
uppgifter i ett krig där det hela tiden förekom nya anpassningar som tolkades
och utfördes på olika sätt.[7] I
ett kapitel om artilleritaktiken redogjorde han de senaste
krigserfarenheterna, bland annat att infanterianfall utan artilleriets medverkan
inte kunde äga rum samt att haubitsen främst användes för stormeld medan
kanonen avsågs för spärreld.[8]
Vidare framgick att artilleriets ledning skulle stå under en chef och att det
bland annat skulle vara grupperat efter respektive elduppgift samt att olika
batterier kunde användas på olika sätt i takt med utvecklingen av infanteriets
anfall.[9] En
annan erfarenhet var att artilleriets eldgivning skulle vara planlagd i
förhand.[10]
I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om utarbetningen av instruktionsförslaget för strid om befästa ställningar.
Referenser
[1]
Sandahl, Christian, ”Att vidga sin militära blick. Svenska arméofficerares
studieresor till Europa 1900-1914” i Militärhistorisk tidskrift 1995 (Stockholm:
Probus förlag, 1995).
[2] Ibid.
s.79-81
[3]
KrA, Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie D I, Liggare
över reserapporter och hemarbeten 1914-1931, volym 1 samt serie EI g,
48,49,50,51,52,53,54,55,56,56a, 57 samt KrA, generalfälttygmästaren och chefen
(inspektören) för artilleriet/Artilleriinspektionen, chefen för artilleriets
expedition f.d. hemliga arkiv, serie E I, vol. 8-11. Det har inte varit möjligt
att exakt fastställa samtliga resor till östfronten eftersom reserapporterna
från generalfälttygmästaren endast tar upp vem som företog resan och
besökslandet. Mer utförliga uppgifter om tid, besöksorter och vad som
studerades saknas.
[4] KrA,
generalstaben, utrikesavdelningen, f.d. hemliga arkiv, serie E I g, vol 52 B, 1916-1917.
Munck: Svenska Studiekommissionens Rapport öfver ersättningsväsendet i Tyskland
1916. Bilaga I, Instruktion för studiekommissionen
[5] Ibid s.1-4.
[6] Ibid, Bouvengs rapport s.35-43.
[7] Ibid,
Hammarskiölds rapport s.1-2.
[8] Ibid
s.42-44.
[9] Ibid
s.44-47. Informationen togs från en föreläsning vid artilleriskolan i Jüteborg
som hölls av en f.d. artilleribefälhavare.
[10] Ibid
s.48-49
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar