Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 5 - Förslag till instruktion för strid om befästa ställningar

Förslag om övningar och instruktion i ställningskrig

I en skrivelse till Konungen (Lantförsvarsdepartement som till en viss del var samtidens motsvarighet till dagen Försvarsdepartementet) den 4 september 1916 föreslog chefen för infanteriinspektionen generallöjtnant Lars Tingsten att vissa ändringar skulle göras i den senaste exercisreglementet för infanteriet från 1915 som Tingsten själv hade varit med om och utarbetat. Förslagen byggde på att större uppmärksamhet vid infanteriets utbildning borde riktas mot utförandet av förstärkningsarbeten och deras användande. Även om Tingsten inte nämnde ställningskriget i skrivelsen ansåg han att ökad utbildning för infanteriet förutom befästningsarbeten bland annat behövdes rörande uppträdande i mörker samt handgranats- och bajonettstrid.[1] De nämnda förslagen återspeglade krisutvecklingen men det som blev på ett förenklat sätt sagt ett startskott för en mer dynamisk utveckling rörande strid om befästa ställningar ägde rum under slutet av september. Generalstabschefen Knut Bildt gjorde en framställning till lantförsvars­departe­mentet om anslag till övningar i ställningskrig där han bland annat skrev att:

Erfarenheterna från världskriget ådalagga påtagligt vikten af att trupperna äro förtrogna med anläggandet och utbyggandet av förstärkta ställningar, att de äro öfvade i anfall mot och försvar af sådana ställningar, samt att de förstå inrätta sitt lif såväl i som framför ställ­ningen på det mest praktiska och kraftbesparande sättet.[2]

Enligt skrivelsen var det därför av största vikt att övningar i ställningskrig kunde anordnas vid ett antal infan­teri­regementen redan under utbildningsåret 1916 – 1917. Då övningarna krävde omfattande grävningsarbeten som skulle begränsa de övriga övningsmöjligheterna borde de förläggas till de gamla mötesplatserna. Vidare föreslog Bildt att ett antal sakkunniga borde tillkallas för att närmare utreda dessa förutsättningar samt att inspektören för infanteriet i samråd med artilleriinspektören, chefen för fortifikationen och arméfördelningscheferna utarbetade en plan för övningarna.[3]

Instruktionsförlaget började delas ut inom armén från och med juni 1917. Fram till slutet av världskriget förblev instruktionsförslaget arméns mest centrala verk som behandlade ställningskriget enligt erfarenheterna från tyska armén på östfronten. 

Som grund för övningarna föreslog en månad senare  Bildt att en instruktion för striden om befästa ställningar behövde utarbetas. Enligt Bildt hade kriget tydligt visat betydelsen av strid om befästa ställningar och framhöll behovet av att det för utbildningen fanns tillgång på fullt moderna bestämmelser. Sedan frågorna rörande denna strid prövats vid särskilda övningar samt dessutom i huvudsak var klarlagda genom kriget borde Utkast till instruktion för anfall mot befästningar från 1914 ersättas av en ny omarbetad instruktion för både anfall och försvar. Bildt föreslog vidare att uppgiften att utarbeta förslaget borde tilldelas Tingsten med stöd av ett antal sakkunniga.[4] Tingsten framhöll i sitt yttrande över generalstabschefens förslag att han instämde i behovet att ta fram en sådan instruktion. Han föreslog vidare till sakkunniga för instruk­tions­förslagets utarbetning överste Bouveng från infanteriet, överste Ham­marskiöld från artilleriet och kapten G. Kaijser från fortifikationen eftersom samtliga dessa hava studerat hithörande för­hållande under nu pågående krig.[5] Den 8 december utfärdades ett kungligt brev om de föreslagna sakkunniga och att Ting­sten var utsedd till ordförande.^[6] 

"Synnerligen godt och det bästa som, för närvarande torde kunna åstadkommas"

I sitt yttrande över instruktionsförslaget innan det fastställdes i juni 1917 framhöll Bildt att erfarenheterna från kriget inte var fullständigt kända att det var möjligt att ha en bestämd uppfattning i vissa frågor. Det fanns inte heller någon erfarenhet av tillämpningen av de grundläggande principerna efter svenska förhållanden, något som endast kunde erhållas efter att övningar i ställningskrig utförts. Han ansåg förslaget vara synnerligen godt och det bästa som, för närvarande torde kunna åstadkommas.[7]

Enligt förslaget skulle ett under längre tid förstärkt försvarsområde bestå av en huvud­ställning, och om tidsförhållandena medgav en eller två bakom­va­rande ställningar, upp­tags­ställningar. Avståndet mellan huvudställningen och första upp­tagsställningen skulle vidare vara så stort att fiendens artilleri inte kunde beskjuta denna från samma gruppering som huvudställningen. Försvaret skulle ske i huvudställningen, medan ändamålet med upptags­ställningen var att kunna återuppta försvaret med bakomvarande reserver om huvud­ställ­nin­gen måste uppges. Mellan huvudställningen och upptagsställningen skulle därutöver så kal­lade regelställningar och fast punkter anordnas för att vid ett fientligt genombrott hejda fram­ryckningen med eld från flera håll.[8]

Den formella ordern från lantförsvarsdepartementet för utarbetning av instruktionsförslaget. 

Huvudställningen skulle bestå av tre sammanhängande parallella linjer förenade genom förbindelsevärn. Den främsta linjen, huvud­eldlinjen, var den från vilket försvaret i allmänhet skulle utföras, medan de övriga två var reserv­linjer. Avståndet mellan linjerna skulle vara omkring 100 m för att inte fientlig artilleri­eld mot den främsta linjen skulle skada de övriga två. På lämpliga platser i och bakom huvudeldlinjen skulle väl dolda eldställningar ordnas för kulsprutor och granatkastare. Platserna för kulsprutorna skulle helst medge flankerande eld framför hindren.[9] Huvudeldlinjen skulle vidare vara försedd med skyddsrum som skyddade mot den kraftigaste artilleribeskjutning.[10] Vid synnerligt kraftig artilleribeskjutning mot hu­vud­­eld­linjen skulle dock infanteriförsvaret kunna upptas i någon av reservlinjerna.[11]

Försvaret borde dock enligt instruktionen utföras i en kombination med anfall. Om fienden brutit igenom huvudeldlinjen skulle de mindre reserver som fanns i någon av linjerna utan att avvakta order gå till motanfall: Huvudsaken är härvid att, även med mindre avdelningar, raskt och kraftigt anfalla, innan fiendens trupper hunnit vidtaga några försvars­anordningar. Om dessa motanfall inte lyckades skulle de bakomvarande starkare reserverna sättas in omedelbart till motanfall.[12]

Instruktionen framhöll vidare betydelsen av samverkan mellan truppslagen, i synnerhet mel­lan infanteriet och artilleriet.[13] Under fiendens anfallsförberedelser och artilleribe­skjut­ning skulle det egna tunga artilleriet i samverkan med flyget bekämpa fiendens artilleri. Vid fien­dens anfall skulle artille­riet kunna avge frontal eller flankerande spärreld med lätta batterier för att spärra terrängen närmast framför egen huvudeldlinje samt hindra fienden från att fram­föra reserver. Spärrelden skulle därför vara noggrant förberedd och terrängen framför huvud­ställningen uppdelad på olika batterier.[14]

Årligen publicerades av generalstaben facklitteratur under namnet Meddelanden från generalstaben där bland annat de senaste krigserfarenheterna beskrevs. Under första världskriget kom till skillnad från tidigare krig framför allt samverkan mellan artilleri och infanteri att utvecklas i en snabbare takt. 

Anfall mot befäst ställning fordrade en enligt instruktionen en fullständig och noggrann samverkan mellan truppslagen.[15] Vid anfall var artilleriets huvuduppgift att inledningsvis bekämpa det fientliga artilleriet för att sedan övergå till att förbereda stormningen genom att bekämpa flankering­anordningar, kulsprutor, observationsplatser mm. Under stormningen skulle fiendens in­fanteri­ställning beskjutas så länge som möjligt med hänsyn till säkerheten för egen trupp för att därefter spärra terrängen bakom fiendens ställning för att hindra fram­förandet av reserver. En viss del skulle dock fortsatt avdelas för att bekämpa det fientliga ar­tille­riet.[16]

Inför stormningen skulle infanteriets stridsgrupper indelas i stormkolonner där de främsta plutonerna skulle framrycka i flera glesa skyttelinjer.[17] Vid stormningen skulle vidare nor­malt de främsta för­banden tilldelas ingenjörtrupper för att röja genomgångar i fiendens hinder. Även om instruktionen framhåller betydelsen av planering fick stridsgruppchef, utöver an­gi­vet mål, även fatta beslut att på eget initiativ fullfölja stormningen om det kunde leda till ett stort resultat.[18]

Utöver förslaget till instruktion för strid om befästa ställningar utarbetades även ett Förslag till instruktion för användning av handgranater som fastställdes redan i februari 1917 och som skulle ligga till grund för utbildningen i handgranatsstrid. Vid försvar skulle handgranater vara utdelade i de delar av ställ­ningen där fientligt anfall kunde väntas och till reserver för motanfall. Vid anfall skulle om tillgången var begränsad särskilda handgra­nats­pa­truller sammansatta av utvald personal fram­rycka med under­stöd av kulsprutor för att bryta in i fien­dens ställning och fortsätta anfallet åt sidorna för att bana väg för efter­följande avdel­ningar.[19]

"Vi icke kunde modellera oss efter den tyska västfronten"

Som jag tidigare har skrivit i inlägget om ”Studiekommissionen Munck” så kom instruktionsförslaget att bygga på erfarenheter från den tyska östfronten under våren 1916.    När instruktionsförslaget fastställdes i juni 1917, alltså ungefär ett år efter från den företagna studieresan, så hade den tyska armén på västfronten övergått till ett mera elastiskt försvar medan den allt mer utvecklade stormtruppstaktiken tillämpades på östfronten. Trots kännedomen om sådana förhållanden byggde instruktionsförslaget på de principer som nu övergivits på grund av de höga förlusterna, nämligen framför allt principen om att försvarsstriden skulle utkämpas i den första försvarslinjen. I instruktionsförslaget nämns inte heller något om stormtrupper. Det innebär att instruktionsförslaget som kom att användas som en instruktion för ställningskrig under resten av krigstiden  inom hela armén,  eftersom den aldrig publicerades i en slutgiltig utgåva,  egentligen byggde på äldre erfarenheter från tyska armén som vid dess publicering ansågs av tyska armén vara föråldrade. I min uppsats skrev jag bland annat ifall det en medveten avsikt att pröva de äldre erfarenheterna under svenska förhållanden i väntan på erfarenheter från den nya doktrinen, eller om man helt enkelt inte trodde på principen om elastiskt försvar?

Enligt Tingstens memo­arer kom de sakkunniga fram till att vi icke kunde modellera oss efter den tyska västfronten, utan måste anlägga en blyg­sammare mått­stock på befästa ställningar i svensk terräng.[20] Redan två månader efter instruktionsförslaget fastställts publicerade Ting­sten en artikel i Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift där han sammanfattade de vikti­gaste delarna i förslaget, men tog även upp ställningskriget mer allmänt. Enligt Tingsten var ett ställningskrig knappast […] önskvärt för en liten nation med vidsträckta gränser. Fron­terna skulle bli för långa i förhållande till trupperna och dessutom ledde det avvärjande för­sva­ret förr eller senare till nederlag. De mindre nationerna kunde dock bli tvungna att tillgripa ställningskrigets metoder och de måste göra sig förtrogna med dem, så långt för­hållandena medgiva.[21]

Ett något annat synsätt på ställningskriget framkommer i Gustaf Bouvengs årsberättelse i krigs­konst 1916 som publicerades i Krigsvetenskapsakademiens handlingar 1917. Enligt Bou­­­­­veng var det utvecklingen med den oerhörda koncentrationen av artilleri och trupper på väst­fronten som utgjorde ett undantag. Mer allmängiltiga slutsatser för svenskt vidkommande borde därför hämtas från östfronten, särskilt växelverkan mellan det rörliga kriget och ställ­ningskriget.[22]

Angående att instruktionsförslaget inte skulle betraktas som en slutgiltigt utgåva. Det är värt att nämna att något senare publicerades även Tillägg till förslag till instruktion för strid om befästa ställningar där bland annat sjukvårds- samt veterinärtjänst i ställningskrig togs upp. 

Både Tingsten och Bouveng ansåg således att det inte var särskilt sannolikt med ett ställningskrig som liknande det på västfronten för svenskt vidkommande. Dels saknades de enorma resurser som krävdes, dels var Sverige för stort i förhållande till tillgängliga trupper för att fron­­terna skulle låsas fast på samma sätt. Bouveng skiljer sig dock från Tingsten framhåller be­tydelsen av att utnyttja en växelverkan mellan ställningsstrider och rörliga operationer som tyskarna använt på öst­fronten. Intresset för förhållandena på östfronten till skillnad från västfronten samman­hänger med all sannolikhet dessutom med den samtida svenska krigsplanläggningen där Ryssland utgjorde huvudmotståndaren.[23] 

I fortsättningen kommer jag skriva om övningar i ställningskrig som ägde rum under sommaren 1917. 

Referenser

---

[1] KrA, infanteriinspektionen, serie B I, koncept 1916, Angående anord­na­ndet av öfningar i ställningskrig

[2] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, serie B I. Angående anordnandet af öfningar i ställ­nings­krig, daterad 22 sep 1916.

[3] Ibid.

[4] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, serie B I, Skrivelse till Konungen ang. utarbetande av förslag till instruktion för striden om befästa ställningar, 17 nov 1916.

[5] KrA, Infanteriinspektionen, serie B. Underdånigt utlåtande, daterat 25 nov 1916. Gunnar Kaijser var lärare i krigsbyggnadskonst vid Krigsskolan Karlberg och författare till den Lärobok i krigsbyggnads­konst för Kungl. Krigsskolan som fastställdes av krigsundervisningskommissionen 1917. I kapitlet om förstärknings­ar­beten finns, förutom beskrivningar av fältbefästningar för infanteri och för artilleri, bland annat ett flertal foto­grafier från österrikiska ställningar.

[6] Lantförsvarets kommandoexpedition, serie B I, vol. 77, generalorder 29 december 1916 nr 1737.

[7] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, serie B I. Yttrande angående förslag till instruktion om befästa ställningar, daterat 1 juni 1917. Förslag till instruktion för strid om befästa ställningar fastställdes 4 juni 1917.

[8] Ibid, s. 4-5 och 12-13.

[9] Ibid, s. 6-8.

[10] Ibid, s. 12.

[11] Ibid, s. 6.

[12] Ibid, s. 45–46.

[13] Ibid, s. 23,

[14] Ibid, s. 42.

[15] Ibid, s. 56 och 67.

[16] Ibid, s. 56 och 60.

[17] Ibid, s. 61 och 77.

[18] Ibid, s. 78-79.

[19] Förslag till instruktion för användning av handgraneter. Anbefalld till efterrättelse genom generalorder 14 februari 1917 nr 199 (Stockholm, 1917), s. 6-9.

[20] Lars Tingsten, Hågkomster (Stockholm: Bonniers, 1938), s. 337.

[21] Lars Tingsten, ”Strid om befästa ställningar” i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift, nr 15,16 augusti 1917.

[22] Gustaf Bouveng ”Årsberättelse av föredraganden i krigskonst” i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens hand­lingar 1917.

[23] Arvid Cronenberg, ”Säkerhetspolitik och krigsplanering; Huvudlinjer i arméns operativa planering 1906-1945”, i Bo Hugemark (red), Neutralitet och försvar; Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Stock­holm: Militärhistoriska förlaget, 1986), s. 70-71.