Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 8- Infanteriets utbildning under 1918

Steget efter övningarna i ställningskrig under sommaren 1917  blev att utifrån de senaste krigserfarenheterna av vilka en hel del berövades i Sverige  åstadkomma förändringar inom truppslagens utbildning. Rörande infanteriet framförde Tingsten i en skrivelse den 17 oktober till Lant­­försvars­departementet och generalstaben sin bedöm­ning avseende infanteriets utbild­nings­behov. Det var enligt honom både svårt att dra en skarp gräns mellan striden i det rörliga kriget och strid om befästa ställningar och mellan ställnings­striden, som icke erhållit ställningskrigets karaktär, och sådana som utföras under ställnings­krigets för­hållanden. Enligt Tingsten var utbild­ningen för det rörliga kriget det centrala, men det var dock samtidigt nödvändigt för en armé att så långt förhållanden med­giva utbilda sig för ställningskriget och tillämpa dess särskilda förfarings­sätt. Ställ­nings­kriget hade medfört an­vänd­ningen av särskilda stridsmedel vilka i sin tur fordra­de en särskild organisation för in­fante­riets utbildning var en av Tingstens slutsatser.[1]

Tingsten ansåg dock att krigserfarenheterna inte var tillräckligt analyserade så att en mer fullständig bedömning kunde göras och konstaterade att frågan om infanteriets utbildning för ställningskriget var svårlöst. Infanteriet hade inte fått tillräckligt med utbildning rörande ställningskrig och större resurser skulle krävas samtidigt som det var osäkert i vilken utsträck­ning krigserfarenheterna gjorde det nödvändigt att förändra infanteriets utbildning och fram­tida freds- och krigsorganisation. Tingsten påtalade dessutom att användningen av granat­kast­are, eldsprutor och skyttevärns­kanoner inte endast kunde betjänas av personalen tillhörande artilleriet och ingenjör­trupperna vilket medförde ett behov att utbilda infanterister för att använda dessa vapen. För detta ändamål krävdes även utbildningsförsök och fram tills det var klart var det viktigt att trupperna fick ökade kunskaper och färdigheter i strid om befästa ställningar.[2]

De tekniska kompanierna skulle utbilda sig i användningen av så kallade särskilda hjälpstridsvapen där eldsprutan ingick. 

Den 29 november 1917 utfärdades en generalorder angående försöken under utbild­nings­året 1917-1918. Dessa skulle avse att utröna lämpligheten av att omlägga infanteriets utbildning, i syfte att densamma såväl i allmänhet som särskilt med hänsyn till striden om befästa ställ­ningar må i större grad än hittills vara tillgodosedd.[3] För infanteriets utbildning inom kompani för ställningskriget och i handgranatsstrid utfär­da­des dessutom i oktober särskilda bestämmelser för utbildningsåret 1917-1918.[4] En månad senare fastställdes vidare ett omarbetat och utvidgat Förslag till instruktion för använd­ning av handgra­nater. Enligt instruktionen skulle det vid varje kompani finnas särskilt orga­niserade handgranatspatruller under befäl av ett underbefäl samt de skickligaste och djärvaste sol­daterna för att lösa särskilda strids­uppgifter.  Vid utbildningen av patrullerna skulle dessa övas i över­raskande och snabb framryckning samt inbrytning och upprullande av ställ­ningen. Övningar i hand­granatsstrid skulle vidare utföras i samverkan mellan stormpatruller och efterföljande skyttelinjer understödda av kulsprutor och granat­kastare.[5]

Ur Tingstens skrivelse angående omläggningen av infanteriets utbildning. 

I februari 1918 remitterade Lantförsvarsdepartamentet ett förslag om årliga övningar i ställ­nings­krig och anskaffning av terräng till sådana övningar till infanteriinspektören. I sitt utlå­tande framhåller Tingsten att såväl instruktions­förslaget för strid om befästa ställningar som instruk­tions­förslaget för handgranater liksom anvisningarna för infanteriets utbildning inom kompaniet för ställningskriget var tillräckliga för utbildningen. Enligt Tingsten var den rörliga krigföringen huvud­saken och varje ställningskrig började med strid om befästa ställningar samtidigt som det skulle dröja månader innan det skulle bli ställnings­krig i egentlig be­märkelse. Det var därför nödvändigt att fästa minst lika stor vikt vid denna typ av övningar som övningar i ställningskrig. Tingsten var därför tveksam till om det regementsvis skulle an­ordnas årligen återkommande övningar i ställningskrig förutom i vissa undantagsfall.[6]

Efter försöksutbildningen utbildningsåret 1917-1918 ansåg Tingsten i en skrivelse den 30 oktober 1918 att spe­cia­li­seringen av infanteriets utbildning inte behövde drivas längre än nödvändigt och att specialutbildningen kunde begränsas till tre av regementets tolv kom­pa­nier. För utbildningsåret 1918-1919 föreslogs att utbildning i granatkastartjänst och fältar­beten skulle därför ske vid ett tekniskt kompani. Vid öv­riga nio kompanier skulle vanlig sol­datutbildning ske, men denna skulle även omfatta ut­bild­­ning i handgranatsstrid med storm­patruller.[7]

Referenser

---

[1] KrA, Infanteriinspektionen, serie B I, 1917. Ang infanteriets utbildning för strid om befästa ställningar date­rad 17 okt 1917. I januari 1918 publicerade dessutom Tingsten ett sammandrag av sin bedömning i en artikel i Krigs­veten­skaps­­akade­miens Tidskrift.

[2] Ibid.

[3] Lantförsvarets kommandoexpedition, serie B I, vol. 78, generalorder 29 november 1917 nr 1593.

[4] Ibid, generalorder 12 oktober 1917 nr 1384: Beträffande utbildningen i handgranatsstrid vid infanteriet under ut­bild­ningsåret 1917-1918 och 13 oktober 1917 nr 1393: Beträffande Infanteriets utbildning inom kompani för ställningskriget under utbildningsåret 1917-1918. 

[5] Förslag till instruktion för använd­ning av handgra­nater, fastställd enligt generalorder 23 nov 1917 nr 1557, (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1917), s. 17 och 22.

[6] KrA, Infanteriinspektionen, serie B. Skrivelse till Konungen den 27 februari 1918. 

[7] KrA, infanteriinspektionen, serie B, Angående omläggningen av infanteriets utbildning daterad 30 okt 1918.