Visorless helmets from World War I

Historian and writer Thomas Wictor has wrote an article on his homepage about usage of visorless helmets by all armies of the Central Powers ( German, Austro-Hungarian, Ottoman and Bulgarian). For more info, check out the article here. Also, I recommend that you sign up for Thomas newsletter for more exciting information in the future. 

http://www.thomaswictor.com/visorless-steel-helmets-central-powers/  

Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 3. Översikt gällande utvecklingen i tyska armén under världskriget.

För att lättare förstå kunskapsutvecklingen rörande strid om befästa ställningar inom svenska armén under första världskriget presenteras nedan en översikt rörande utvecklingen i den tyska armén. Relevansen handlar om att delar av utvecklingen och erfarenheter hos tyska armén valdes som modell och inspiration. Dessutom är det intressant hur en utveckling gick till i hos arméer som hade skilda anseende där Tyskland sågs som en krigförande stormakt medan Sverige hörde till en av de så kallade neutrala små nationer. Mer om hur den tyska utvecklingen kom att utgöra basis kommer jag att skriva om i nästa inlägg. 

Utvecklingen i tyska armén rörande ställningskriget

De enkla skyttegravarna som var vanliga under hösten 1914 ersattes under 1915 av ett system bestående av flera försvarslinjer. I januari beslutades att ställningarna på västfronten skulle byggas ut för att kunna hållas med ett begränsat antal trupper under längre tid och under våren att de som en försiktighetsåtgärd skulle kompletteras med reserv­ställning. Försvaret skulle dock ske i huvudförsvarslinjen som skulle återtas omedelbart om den förlorades.[1]

Den tyska gene­ralstaben utfärdade därefter i oktober 1915 nya riktlinjer för försvaret i ställ­nings­­kriget (Gesichtspunkte für den Stellungskrieg). Enligt dessa skulle för­svaret bestå av minst två ställningar med ett avstånd på minst 2000 m för att tvinga mot­ståndaren att omgruppera sitt artilleri innan den andra ställningen kunde beskjutas. Varje ställning skulle i sin tur bestå av minst två skyttegravslinjer med ett avstånd på 100 till 150 m och varje linje förses med skyddsrum som skyddade mot beskjutning med tung artilleri­eld. Dessutom skulle de ha så många skyddade observationsvärn som möjligt för ledning av ar­tilleri­eld samt utnyttja möjligheterna för flankerande eld med kulsprutor framför och bakom ställningen. Riktlinjerna påtalade även betydelsen av att ställningarna anlades på bak­slut­tni­ngar för att förhindra motståndaren från att direkt kunna observera ställningen. Vidare skulle varje ställning, i synnerhet den första, förses med ett upp till 30 m djupt hin­der­bälte.[2]

Samtidigt utfärdades kompletterande bestämmelser för artilleriet som framhöll betydelsen av samverkan mellan infanteriet och artilleriet. Enligt dessa skulle varje batteri tilldelas en viss del av frontlinjen och utarbeta en plan för att med spärreld (Sperrfeuer) kunna beskjuta en anfallande motståndare i ingenmansland. Riktlinjerna framhöll dock fortfarande betydelsen av att den främsta linjen skulle hållas till det yttersta, trots försvarets utbyggnad på djupet. Tvingades försvaret att överge den främsta linjen skulle denna åter­tas.[3]

Under första världskriget erhöll generalstaben från militärattachén i Berlin olika typer av instruktioner, reglementen och andra militära publikationer från tyska armén som uppkom i samband med krigets utveckling. 

Efter striderna vid Verdun våren 1916 utfärdades nya bestämmelser på grundval de erfaren­heter som hade gjorts under striderna. Enligt dessa skulle den främre linjen vara så glest bemannad som möjligt för att minska förlusterna under fiendens anfallsförberedelser, men innebar samtidigt att betydelsen ökade av omedelbara motstötar med mindre enheter (Gegen­stoß) och större planlagda motanfall (Gegenangriff) för att återta terrängen.[4]

Slaget vid Somme som började i slutet av juni 1916 och fortsatte till december krävde mycket stora resurser och tvinga­de till följd av den allierade över­lägsenheten och de upprepade an­fallen tyskarna att modi­fiera sin taktik. [5] Genom den konstanta beskjutningen hade de tyska främre ställningarna i slutet av juli blivit så förstörda att de ersattes av ett mer utspritt och rörligt försvar baserat på granathål (Trichter­stellungen).[6] Genom att främsta försvarsstäl­lningen blev mer rörlig ökade betydel­sen av snabba motstötar på eget initiativ av grupp- eller plutonchefer för att återta förlorad terräng eller planerade motanfall för att återta taktiskt viktiga punkter.[7] Samverkan mellan infanteriet och artilleriet var dock bristfällig, bland annat på grund av de känsliga telefon­förbindelserna, vilket gjorde att infa­nte­riet fick klara av försvaret på egen hand. Erfarenheterna från Somme visade kulspru­tans bety­delse för försvaret. I början av slaget var vapnen grupperade i främsta linjen, men striderna visade att de ofta blev förstörda och de grupperades i stället i granathål och på djupet.[8]

Slaget vid Somme medförde att den tyska armén utvecklade en ny mer flexibel försvars­doktrin. I december 1916 utfärdade generalstaben ett antal nya föreskrifter för försvaret i ställ­nings­­­kriget, bland annat framhölls att den främsta linjen inte skulle försvaras till sista man utan att försvaret skulle ske i sådan terräng som gynnade försvaret.[9] Enligt den nya doktrinen skulle försvaret bestå av tre zoner: en förpostzon (Vorfeldzone), en huvudstridszon (Gross­kampfzone) och minst en bakre stridszon (rückwärtige Kampfzone). Förpostzonen skulle normalt ha ett djup på 400 – 1000 m samt vara svagt bemannad för att utgöra ett försvar mot överraskande anfall och för att förhindra observation mot huvudstridszonen. Bakom denna zon låg först huvudstridszonen med ett djup på mellan 1500 till 2500 m och sedan bakre stridszonen på avstånd av minst 3000 m från huvudstridszonens främre del för att anfalls­artilleriet inte skulle kunna bekämpa båda zonerna från samma gruppering.

Erfarenheter från slaget vid Somme bearbetades även genom översättning av brittiska och tyska arméns rapporter. 

Varje zon var utformad för ett försvar på djupet med flera skyttegravar på ett oregelbundet avstånd på mellan 150 till 400 m och fasta punkter sammanbundna av förbindelsevärn. En anfallande skulle därmed mötas av eld såväl i fronten som från flankerna. [10] En central kom­ponent i försvaret var dessutom motanfall som skulle sättas in när motståndaren, utmattad och oorganiserad efter de inledande striderna, framryckt bortom det egna artilleriets skottvidd. Blandningen av egna trupper och motståndarens skulle vidare hindra motståndaren från att utnyttja sitt artilleri för att hindra motanfallet.[11]

Beträffande utvecklingen av taktiken vid anfall visade de stora förlusterna hösten 1914 att denna behövde modifieras. Vid striden vid Soissons i januari 1915 underställdes inte artilleriet infanteriets strid utan samverkan mellan truppslagen skulle i stället ske mellan två jämbördiga parter. Dessutom preciserades artilleriets uppgifter till att under begränsad tid nedhålla försvaret och artilleriet samt förhindra förflyttningen av reserver.[12]

I mars 1915 påbörjades försök med en stormbataljon för att utveckla taktiken vid anfall mot en befäst ställning. Försöken fortsatte senare under hösten och ledde till att infanteriet skulle utrustas med egna understödsvapen för att kunna bekämpa punktmål som hindrade det fortsatta anfallet. Dessutom övergavs den sammanhängande skyttelinjen, som både var svår att leda och försvårade understödet, till förmån för mindre grupper.[13] Drygt ett år senare utfärdades de första anvisningarna för stormbataljonens användning (Anweisung für die Verwendung eines Sturmbatallions). Enligt dessa anvisningar skulle anfall ske i kolonn mot de svagaste punkterna i försvaret och efter att brutit in i fiendens ställning skulle dessa rullas upp genom fortsatt anfall. Därefter skulle infanteriet framrycka för att rensa och försvara tagen terräng. I början av 1917 skulle enligt utbildningsföreskrifterna för infanteriet (Aus­bildungs­vorschrift für die Fusstruppen im Kriege) varje infanterikompani ta ut personal till stormtrupp som bildade en fjärde pluton. Denna utveckling fortsatte och i januari 1918 skulle alla soldater utbildas i stormtruppstaktik och handhavande av understödsvapen varvid de särskilda plutonerna kunde avvecklas.[14]

Enligt anvisningarna för anfall i ställningskriget (Der Angriff im Stellungskrieg) som utfärdades i januari 1918 och som komma att gälla fram till krigsslutet, låg bland annat följande principer till grund för anfallet: hög utbildningsståndpunkt, god ledning, kraft­samling, upp­rätt­hållandet av tempot och rörelsen samt överraskning.[15] Inför den stora tyska offensiven våren 1918 drogs 56 divisioner ut ur frontlinjen för tre veckors utbildning och övning enligt de nya anvisningarna.[16] Trots detta visade sig denna utbildning inte tillräckligt omfattade vilket ledde till tyska förluster på omkring en miljon man under tiden mars till juli, något som i hög grad bidrog till det tyska nederlaget.[17]

För mer läsning om utvecklingen inom tyska armén rekommenderar jag författaren Robert T. Foley och hans artikel ”Learning war´s Lessons: The German Army and the Battle of the Somme 1916” i The Journal of Military History 75 från april 2011.

---

[1] Keegan (1999), s. 196.

[2] Robert T. Foley ”Learning war´s Lessons: The German Army and the Battle of the Somme 1916” i The Journal of Military History 75 (April 2011), s 475.

[3] Ibid, s. 476.

[4] Ibid, s. 477.

[5] För det första krävde försvaret enorma mängder cement, sandsäckar och artilleriammunition. För en armé erfordrades 120 till 150 tågsätt per dag med material för fätarbeten och under anfallets första dag den 1 juli förbrukade t.ex. en armékår närmare 120 000 granater och under månaderna juli till oktober förbrukade 1. och 2. armén närmare 15,4 miljoner granater. Ibid, s. 480.

[6] Ibid, s. 487.

[7] Ibid, s. 490 f.

[8] Ibid, s. 499.

[9] Ibid, s. 502.

[10] Martin Samuels, Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies 1888-1918 (London: Frank Cass, 2003), s. 181 f.

[11] Ibid, s. 189.

[12] Ibid, s. 231.

[13] Ibid, s. 90 – 92.

[14] Ibid, s. 241 – 243.

[15] Ibid, s. 242 – 243.

[16] Ibid, s. 247.

[17] Tim Travers, How the War was Won (Barnsley: Pen and Sword Military Classics, 2005), s. 108.

På SVT play kan du se det första avsnittet av "Det stora kriget".

Historia kan skrivas utifrån olika perspektiv och en av mina favoriter är den personliga upplevelsen och presentation av enskilda människoöden. Under perioden 1914-1918 skrevs dagböcker av militärer och civila vilka i många fall är värdefulla källor för historieskrivningen om första världskriget.  Se därför programmet från i torsdags via SVT-play.

http://www.svtplay.se/video/2141764/det-stora-kriget-avsnitt-1 

Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 2. Utvecklingen under 1914 och 1915

Framtagningen av ett nytt exercisreglemente för infanteriet

I förra inlägget nämnde jag Utkast till instruktion för anfall mot befästningar som publicerades inom generalstaben i början av 1914. Även om utkastet inte utarbetades vidare i en slutlig utgåva, vilket sannolikt var tänkt med tanke på behovet att i något mån implementera de senaste krigserfarenheterna från rysk-japanska kriget samt Balkankrigen, var utkastet vid världskrigets utbrott den mest utförliga och beskrivna dokumentet som omfattade strid om befästa ställningar.  

Utvecklingen under perioden 1914-1915 återspeglades bland annat i behovet att ersätta det allt mer föråldrade exercisreglementet för infanteriet från 1904. Hösten 1914 tillsattes därför en grupp sakkunniga under ordförandeskap av generalen och blivande inspektören för infanteriet Lars Tingsten för att omarbeta reglementet. Enligt Tingstens memoarer hade han själv utarbetat ett utkast några år tidigare och med detta som grund kunde arbetet slutföras redan i februari 1915.[1] I det nya exercisreglementet för infanteriet som fastställdes i mars 1915 hade ett särskilt kapitel på drygt fyra sidor inarbetats om anfall och stormning av befäst fältställning som helt bygger på Utkastet till instruktion för anfall mot befästning från föregående år.[2] Något behov av mer utförliga bestämmelser fanns naturligtvis inte med hänsyn till den särskilda instruktionen.  

Beträffande försvaret av befäst ställning finns däremot endast några kortfattade taktiska anvisningar i kapitlet om förstärkningsarbeten, medan de mer detaljerade bestämmelserna för dessa arbeten framgick i Instruktion för infanteriets fältarbeten från 1908. Förstärkningsarbeten skulle i huvudsak användas vid försvarsstrid och noga avpassas efter terrängen samt tillgänglig tid och resurser. För att öka den egna eldverkan skulle fria skottfält, hinder och platser för eldledning anordnas, medan minskningen av fiendens eldverkan skulle ske genom anläggning av skyttevärn, skyddsrum och förbindelsevärn. Enligt reglementet skulle de viktigaste delarna av en försvarsställning, stödjepunkterna, förstärkas med särskild omsorg. De skulle därför förses med en eller flera fasta punkter från vilka eld kunde avges åt alla sidor.[3]

Underrättelseinhämtning från militärattachén i Berlin och studieresande officerare på olika krigsskådeplatser

Militärattachén i Berlin under hela kriget var ryttmästare, senare överstelöjtnant Nils Adlercreutz.[4] För att följa kriget hade han tillgång till olika källor, förutom exempelvis tidningar gjorde han även besök vid fronterna samt följde striderna på respektive frontavsnitt. Dessutom hade Adlercreutz kontakter med officerare inom den högsta militära ledningen inklusive den tyska generalstaben. Under kriget skickade han drygt 400 rapporter m.m. till generalstabens utrikesavdelning. Förutom rapporter skickade han även böcker och instruktioner samt militär utrustning som stålhjälmar och gasmasker vilka bidrog till förståelsen av världskrigets utveckling inom ramen för det som i folkmun brukar kallas för skyttegravskriget.

Under hela kriget rapporterade Adlercreutz regelbundet om utvecklingen på väst- och östfronten, men även om den snabba militärtekniska utvecklingen på flera områden, särskilt beträffande materiel för ställningskriget. I en rapport från början av 1915 finns uppgifter om hur ställningskriget medfört förändringar inom artilleriet, bland annat att den lätta fältkanonens betydelse minskat till förmån för fälthaubitsen och att även det tunga artilleriet användes tillsammans med fältartilleriet. [5]

Ett exempel på en av Adlercreutzs rapporter rörande befästa ställningar från juli 1915. 

De första rapporterna om fältbefästningar är från juli 1915 när ställningskriget hade blivit den dominerande stridsformen. Enligt Adlercreutz hade fältbefästningar ersatt de enklare skyttegravarna samtidigt som deras utförande skiljde sig mellan väst- respektive östfronten. En avgörande faktor som enligt Adlercreutz påverkade befästningarnas utformning var eldkraften hos fiendens artilleri. På västfronten hade tyskarna uppfört fältbefästningar i defensivt syfte bestående av ett system av ställningar och där alla medel använts för att kunna motstå tungt artilleri. På östfronten var tyskarnas fältbefästningar enklare utformade i jämförelse med västfronten eftersom enligt honom det ryska artilleriet inte hade samma eldkraft som det franska och brittiska tunga artilleriet. Befästningarna anlades vidare på platser som ansågs lämpliga för nya offensiva operationer. Dessutom beskriver Adlercreutz mer detaljerat den senaste tyska utvecklingen, bland annat hinderanordningarnas stora betydelse och att eldlinjen anlades i vinklar med utgrävda eldställningar för att förbättra flankeringsmöjligheterna samt den vikt man fäste vid väl skyddade och maskerade observationsplatser för artilleriet.[6]

Studieresor som var av relevans för strid om befästa ställningar bedrevs oftast med målet att studera aspekter rörande infanteri, artilleri, ingenjörstrupper, teknisk utrustning samt även studier av hela förband och frontavsnitt vid krigsskådeplatserna. Den första studieresan som tog upp ställningsstrider företogs av kapten H. R. Låftman vid tyska armén på både väst- och östfronten i slutet av 1914 och början av 1915. Enligt rapporten var försvaret så starkt så att anfallsstriden var svårgenomförd. Det tidigare använda sättet att vid anfall uppträda i täta skyttelinjer och omfattning på flankerna blev omöjliga samtidigt som krigföringen utvecklades därför till strider om befästa positioner.[7] Under samma period befann sig översten vid artilleriet O.W. Bergman vid österrikisk-ungerska armén för att studera artilleriet i ställningskriget.[8] Han bevittnade användningen av artilleriet id anfall och försvar där han skrev om att artilleriet under strid skulle ledas under enhetlig ledning samt om situationen gällande användningen av olika typer av artilleripjäser:

Fältartilleriet, som med snabbeldkanonens införande, blef ett rent infanteristridartilleri, har ej allenast i den egentliga artillerikampen till väsentlig del ersatts af det tunga artilleriet för striden artilleri mot artilleri, utan måste numera kompletteras af tungt artilleri äfven vid infanterianfallets förberedande, ja, in till sista stund vid den artillerield –”trommelfeuer” (trumeld)-, som vid anfallet omedelbart föregår inrusningen.  Likså måste det tunga artilleriet vara beredt att öfverallt insättas mot anfallet för att hejda detta-måhända hufvudsakligast moraliskt genom sina fruktansvärda krevader.[9]

Kapten H.R Låftman fick under sin studieresa sannolikt se bland de första mer utformade skyttegravarna under sin vistelse på östfronten under slutet av 1914. Med tiden blev det från början rörliga kriget allt mer ett ställningskrig, framför allt på västfronten med sin mindre geografiska utformning i jämförelse med östfronten. 

Under första halvan av 1915 studerade fortifikationsofficerare överstelöjtnant E.A. Ericsson tillsammans med kapten E. J. Fogman fältbefästningar och ingenjörstruppernas uppträdande vid anfall och försvar vid den österrikisk-ungerska armén.[10] I studieinstruktionen nämndes bland annat särskildt öfvervinnande af stormhinder. Båda besökte bland annat den förstörda fästningen vid Przemysl och fick se hur ingenjörstrupperna deltog i hinderarbeten vid anfall och försvar mot fästningar samt befästa ställningar. De rapporterade även att försvaret var uppbyggt av två till tre bakom varandra anordnade ställningar med ett djup på två till tre kilometer och att varje ställning bestod av tre försvarslinjer.[11]

Fortifikationsofficerarna Fogman och Ericsson fick under sin studieresa ett antal bilder på den förstörda österrikisk-ungerska garnisonskomplexet i Przemysl som ligger i dagens Polen. 

Informationsbearbetningen

Generellt var fallet sådan att den inkommande informationen från militärattachéer och studieresande officerare cirkulerade igenom generalstabens organisation. I många fall kunde en och samma rapport läsas av ett flertal generalstabsofficerare med chefsbefattningar från olika delar av organisationen samt även att inspektörerna och cheferna inom anknutna myndigheter som Infanteriinspektionen och Fortifikationen.

Generalstabens främsta sätt att bearbeta rapporter från utlandet och erfarenheter från fält- och fälttjänstövningar i djupare omfattning var av allt att döma de s.k. aspirant- och vinterarbeten som generalstabsaspiranterna och de yngre generalstabsofficerarna fick göra. Redan i november 1914 fick en av aspiranterna uppgiften att utreda grunderna för ledningen av försvaret och tjänsten i befäst fältställning. Under 1915 berörde dock endast en uppgift strid om befästa ställningar, nämligen befästningsövningen som ägde rum under samma år i trakten av Karlsborg. Antalet uppgifter som behandlade strid om befästa ställningar ökade dock avsevärt 1916. Exempel på sådana är ”Erfarenheter beträffande infanteriets strid i ställningskrig”, ”Artilleriets medverkan mot befästa ställningar” och ”Befäst fältställning”. Under 1917 ändras inriktningen något och antalet uppgifter som direkt behandlar strid om befästa ställningar minskar till förmån för ett antal studier om slag och utbildningsfrågor, bland annat ”Slaget vid Verdun” och ”Operationerna på östfronten 1916” samt ”Granatkastaravdelningens utbildning och organisation”. Under 1918 handlade uppgifterna bland annat om ”Fasta punkters användande i ställningskriget”, ”Stormning av befäst ställning samt ”Tysk-österrikiska offensiven mot Italien 1917”.[12]

Befästningsövningen 1915

Medan det tidigare nämnda utkastet publicerades i början av 1914 och en fältövning i ställningskrig genomfördes i maj samma år planerades samtidigt även ett genomförande av en fälttjänstövning under namnet Befästningsövning för sommaren 1914. Fälttjänstövningar hölls årligen inom generalstaben och till skillnad från fältövningar genomfördes dessa med trupper från arméns förband uppdelade övningsmässigt i A- och B-styrka. På grund av världskrigets utbrott genomfördes befästningsövningen istället i augusti 1915 vid den ursprungligt tänka platsen i Karlsborg.[13] Enligt förutsättningen för övningen hade en ”Östmakt” landstigit och besatt en fiktiv havskust på Karlsborgshalvön samt därefter byggt ut en befäst försvarsställning i väntan på förstärkningar. A-sidan, bestående av de svenska trupperna, hade till uppgift att slå de landstigna trupperna inom fem dygn då dessa bedömdes erhålla förstärkningar.[14]

Vid övningens början var majoriteten av förstärkningsarbetena utförda enligt kapten Bouvengs plan från 1914. Dessutom utfördes under övningens inledande fem dagar kompletterande förstärkningsarbeten så att huvudställningen bestod av två försvarslinjer med hinder på ett avstånd på 100 – 400 meter. Därutöver anordnades förpostställningar och vid stridens början skulle en bakre ställning omkring en kilometer bakom huvudställning grävas ut.[15] För spaning förfogande vardera styrkan över en flygavdelning medan försvararen även förfogade över en ballongavdelning.[16]

Efter inledande spaning med flyg och förpoststrider med stöd av artillerield på båda sidor under övningens första två dagar lyckades A-sidan tredje dagen efter anfall i mörker etablera en ställning omkring 800 m från försvararens huvudställning. Under striderna om förpostställningen lyckades B-sidan bland annat genom observationer från ballongavdelningen beskjuta A-sidans infanteri och artilleri.[17]

Exempel på en brigadorder för de svenska trupperna under övningens sista dag. 

Under de följande två övningsdagarna fortsatte A-sidans anfall nattetid med stöd av strålkastaravdelningar för att ta en stormställning 200-350 från fiendens ställning. Därefter påbörjades den avgörande eldstriden där fältartilleriet besköt infanteriställningarna medan det tunga artilleriet besköt stödjepunkterna.[18] Chefen för A-styrkan fick därefter order att inleda den slutliga stormningen efterföljande morgon. Under natten skedde därför en slutlig framryckning till en ställning omkring 200 meter från fiendens ställning samtidigt som genom- gångar ordnades i hindren. Därefter inleddes stormningen strax efter gryningen varvid den fientliga ställningen bröts igenom och övningen avblåstes. Det av B-sidan inledda motanfallet bedömdes dock inte ha fått någon större verkan eftersom det igångsattes genom egna hinder innan motståndaren passerat dessa.[19]

I kritiken som framfördes efter övningen påpekades brister i de tekniska detaljerna under anfallet, bland annat rörande förstärkningsarbetena och att hindren hade röjt försvarsställningarnas läge. Det taktiska tillvägagångssättet vid anfallet bedömdes dock bra liksom samverkan mellan infanteri och artilleri på båda sidor.[20] 

Ändamålet med övningen var med all sannolikhet att pröva instruktion för anfall mot befästa ställningar som givits ut föregående år. Detta framgår dels av övningens förlopp, dels i en skrivelse från generalstabschefen i november 1916 som jag återkommer till senare. Vid utbyggnaden av försvaret var det även sannolikt att man tagit tillvara på erfarenheterna från kriget genom utbyggnaden av två linjer i huvudställningen och en reservställning. De andra erfarenheter från kriget som av allt att döma prövades var att man under övningen regelmässigt genomförde anfallen i skydd av mörkret med understöd av fält- belysningsavdelningar samt användningen av flyg- och ballongavdelningar. 

Fortsättning följer. Nedan finns några referenser. 

---

[1]  Lars Tingsten, Hågkomster (Stockholm: Bonniers, 1938), s. 329 f. För Tingstens version talar att arbetet slutfördes på mycket kort tid.

[2] Exercisreglemente för infanteriet (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1915), s. 195 – 200. Även om kapitlet endast omfattade fyra sidor var skillnaden ändå märkbar i jämförelse med det föregående reglementet.

[3] Ibid, s. 178 – 181.

[4] Adlercreutz hade gått Krigshögskolan, men var inte generalstabsofficer. Efter kriget utnämndes han 1918 till överste och chef för Kungl. Smålands husarregemente och slutade sin militära bana som chef för Kungl. Skånska dragonregementet.

[5]  KrA, Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I as, vol 1, 1915. De fortsatta operationerna av tyska armén intill slutet av februari 1915, inkommen till utrikesavdelningen februari 1915.

[6] KrA, Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I as, vol 1, 1915. Fältbefästningar, inkom- men till utrikesavdelningen juli 1915. 

[7]  KrA. Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I g, volym 48, 1913-1915. H.R. Låftman: Vistelse vid tyska armén under kriget 1914-1915, s. 29-46

[8]  KrA. Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I g, volym 52, 1916-1917. O.W. Bergman: Rapport öfver en studieresa till Österrikiska sydvästfronten november-december 1915.

[9] Ibid.

[10] KrA. Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I g, volym 49-50, 1915-1916. E.A. Erics- son: Rapport öfver studieresa på Österrikisk-Ungerska nordvästra krigsskådeplatsen 8-16 nov 1915 (vol 49) och E.J. Fogman: underdånig reserapport från kommendering till Österrike-Ungern 1915-1916 (vol 50).

[11] Ibid, E.A. Ericsson s. 34-42 och E.J. Fogman s. 3-44.

[12]  KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, f.d. hemliga arkiv, serie E III, vol. 40, 43, 55, 59, 81-82 och 96

[13] Lantförsvarets kommandoexpedition, serie B I, vol 76, generalorder 26 juni 1915 nr 887. 

[14] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, f.d. hemliga, serie III, vol 96. Einar Bratt ”Befästningsövningen 1915”, s. 3.

[15] Ibid, s. 7-10.

[16] Ibid, s. 2. 39                                                            

[17] Ibid, s. 12-18. 

[18] Ibid, s. 19-26.

[19] Ibid, s. 26-28.

[20] Ibid, s. 9 och s. 28-29