Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 1 - Perioden innan världskriget

När jag började forska om generalstabens arbete med strid om befästa ställningar under första världskriget utgick jag ifrån att ett stort antal dokument skulle vittna om ett stort antal förändringar som hade uppkommit redan från slutet av 1914 och till mitten av 1915 i samband med världskrigets tidiga period. Det var just under denna period när kriget de facto hade övergått från ett rörligt krig till ett ställningskrig i större utsträckning på västfronten och i mindre utsträckning på östfronten. Efter ett tag när jag bland annat hade gått igenom både hemlig och öppen inkommen samt utgående dokumentation från generalstabens chefsexpedition för åren 1914 samt 1915 fick jag en känning om att arbete med strid om befästa ställningar inom armén eventuellt inte hade förekommit i den skala som jag tidigare hade bedömt. Det visade sig senare att arbete med strid om befästa ställningar utifrån världskrigets erfarenheter egentligen tar sin början under våren, sommaren och hösten 1916 alltså nästan 1,5 halv år efter att kriget hade blivit ett ställningskrig vilket successivt med tiden hade resulterat i framtagning av nya bestämmelser hos de krigförande arméerna. För att kunna skapa en förståelse om vilka åsikter gällande strid om befästa ställningar rådde inom armén vid krigets början vill jag med detta inlägg inleda med att skriva om perioden innan världskriget.

Genom att läsa föredrag och uppsatser från Kungliga Krigsvetenskapliga Akademiens Handlingar och Tidskrift från perioden 1904-1914 går det att skapa kopplingar till tidens anda. Strid om befästa ställningar diskuterades av arméns officerare framför allt utifrån de senaste krigserfarenheterna från rysk-japanska kriget som ägde rum under perioden 1904-1905 samt även i mindre utsträckning utifrån krigserfarenheter från Balkankrigen som ägde rum under perioden 1912-1913. Diskussionerna omfattade bland annat hur infanteriet, artilleriet och ingenjörstrupperna skulle uppträda under ställningsstriderna och en genomsyrande aspekt var den rådande offensivandan som präglade samtida modernt utrustade och organiserade militära organisationer. En anda som byggde på att anfallet dominerade över försvaret där den sistnämnda var en övergångsfas för anfallets fortsättning.[1]När rysk-japanska kriget bröt ut var samtidens förväntningar var att kriget skulle vara ett kort avgörande och präglas av offensiva ageranden. Under kriget agerade främst japanerna offensivt tack vare numerär överlägsenhet och ambition att snabbt avsluta kriget innan ryska förstärkningar anlände via den långa och ofärdiga transsibiriska järnvägen. Ryssarna var å andra sidan mer eller mindre ofta var tvungna att agera defensivt vilket kom att ses som orsaken till nederlaget och som bekräftelse på att den anfallande sidan alltid vinner.  Kriget kom dock att kännetecknas av strider om befästa ställningar i större utsträckning än tidigare samt även belägringskrig förekom i stor omfattning enligt samtidens ögon.[2] Bland kända slagnamn som studerades efter kriget, bland annat av generalstabens krigshistoriska avdelning, var belägringen av Port Arthur, vars intagande medförde slut på kriget, samt slagen vid Lajojang, Shao och Mukden där striderna vid befästa ställningar ägde rum i stor skala.

Trots att kriget inte var det fältkriget som merparten av samtida militärer förväntade sig ansågs det både under samt främst efter kriget att själva kriget i sig inte hade medfört några omstörtande förändringar. Snarare så hade kriget bekräftat de redan rådande synpunkterna som vikten av moralisk överlägsenhet, bajonettanfall, gevärens dominanta eldkraft eller infanteriets roll som huvudvapen medan artilleriet hade understödjande roll. Dessa aspekter återfanns i samtida exercisreglementen hos olika arméer. Ett exempel på rådande åsikter rörande kriget i Asien är skrivet av signaturen Tures som i sin uppsats diskuterade fältbefästningar och deras användning under kriget:

Den omfattning, som hinderanordningarna fingo i Mandchuriet, torde knappast vara att emotse å en europeisk krigsskådeplats. Dessa anordningar taga mycket tid och platser alltså bättre för ett ställningskrig än för det rörliga fältkriget vi i vår världsdel kunna vänta oss.^[3]

Att krigföringen skulle fortsätta vara rörlig utan större formella förändringar kan även ses i årsberättelsen av föredraganden i krigskonst i Krigsvetenskapsakademien från 1905 då över­sten i generalstaben Erik Oxenstierna särskilt framhöll de långa uppehållen mellan de avgörande slagen och att kriget därför hade krävt en ovanligt lång tid. Detta berodde på att stri­derna huvudsakligen rörde sig om starkt befästade ställningar, ofta i flera linjer bakom varandra. Vid slagen i Mukden misslyckades de japanska försöken till överflygningar vilket re­sul­­terade i rena frontala slag där stridskrafterna på båda sidor efter hand förbrukades varvid ingen part lyckades åstadkomma ett avgörande. Likadana strider kom senare att utkämpas under första världskriget. Enligt Oxenstierna borde däremot ett krig bli avsevärt kortare genom att striderna skulle präglas av ett mera renkontermässigt (sammandrabbning mellan två framryckande enheter) förlopp och där ledningen utan hänsyn till för­luster sökte ett avgörande. För svensk del måste strävan vara en snabb, rörlig och hänsynslös krigföring vilket i svensk terräng, som ofta inskränkte eldför­be­redel­ser, krävde en bättre sammanhållning av trupperna.

Generalstabsofficer kapten Nils David Edlund tjänstgjorde vid sidan av militärattachén i S:t Petersburg som militärattaché i fält där han följde ryska armén under kriget mot Japan. På det sättet erhöll generalstaben underrättelser från två militärattachéer i Ryssland och en militärattaché i Tokyo. 

Ett annat exempel är uppsatsen ”Hvilka erfarenheter beträffande infanteriets anfallsstrid hämtats från kriget mellan Ryssland och Japan” skriven av signaturen G. V-n år 1906.^[4]   Han inledde uppsatsen med att skriva om att inga omstörtande förändringar beträffande infanteristrid hade skett då båda sidorna under strid hade tillämpat sina reglementen som i sin tur hade likheter med infanterireglementen i svenska armén. Kriget hade därmed bekräftat äldre och rådande uppfattningar om att infanteristriden leddes genom användningen av reserver vilka under strid skulle sättas på den avgörande punkten medan frånvaro av reserver under många strider och de stridandes oreglementariska tillvägagångsätt borde anses som tillfälligt företeelse påtvingat av krigets krav. Därmed krävdes det inga större förändringar hos svenska reglementen som snarare hade blivit bekräftade.^[5] Istället lade han vikten på reservernas fortsatta betydelse samt vikten av moralisk överlägsenhet och den offensiva andan vilket enligt författaren hade lett till framgång hos japanerna. Vidare i uppsatsen betonade han vikten av att infanteriet och artilleriet måste samverka bland annat genom att artilleriet skulle följa med och understödja infanteriet på nära håll under anfall: ”Artilleriets och infanteriets uppträdande kan därvid jämföras med jägarens och hundens”.^[6] Infanteriet skulle alltså blotta fram fienden som artilleriet därefter kunde nedkämpa. Vidare rörande strid vid befästa ställningar skrev han att: ”Ej blott den, som uppträder defensivt, utan också den, som går till anfall, måste numera taga fältbefästningskonstens medel till hjälp”.^[7]

Det är värt att nämna att det fanns utrymme för nya åsikter som i en del fall ledde till reglementariska förändringar. Exempelvis ansåg kapten Hegardt som var generalstabsofficer och militärattaché hos japanska armén under kriget att den kallade artillriduellen, en taktisk princip där slaget skulle inledas med att motståndarnas artilleri skulle beskjuta och nedkämpa varandra innan infanteriet sate igång sitt anfall, var föråldrat utifrån krigets utveckling. Istället betonades vikten att artilleriet och infanteriet redan från stridens början skulle samverka:

Hufvuduppgiften för fältartilleriet säges nu vara att understödja infanteriet och att för detta ändamål i främsta rummet rikta sin kraft mot de fientliga stridskrafter, som verksammast hindra infanteriets framryckning eller kraftigast hota dess ställning. ... Man har sålunda frångått regeln om kampen mellan de båda artillerierna såsom en fristående stridshandling och i stället kraftigt framhållit betydelsen af en innerlig samverkan med infanteriet alltifrån stridens början. ^[8]

Även  Balkankrigen kom att anses vara bekräftande för rådande åsikter. Under första Balkankriget 1912-1913 anfölls Ottomanska riket av Serbien, Montenegro, Grekland, Bulgarien samt Rumänien. Det andra kriget, som var resultat av tvister som rådde mellan alliansen kring fördelning av erövrade områden, ägde rum under senare delen av 1913 utspelade sig mellan Serbien, Montenegro, Rumänien, Grekland mot Bulgarien som även anfölls av Ottomanska riket. Under dessa krig och framför allt under den första kom strider vid befästa ställningar att äga rum i stor skala, i många fall i bergiga områden där fältbefästningar uppfördes som tillskott till permanenta befästningar som exempelvis fästningar. Det var framför allt i det första kriget som ottomanska trupper agerade defensivt medan trupperna tillhörande den ovannämnda alliansen agerad offensivt där främst samverkan mellan infanteri och artilleri var vital för framgångarna. Kapten Knut Albert Fredrik Lindencrona som var studieresande officer och placerad hos bulgariska armén skrev om att bulgariska infanteriets taktiska uppträdande genom bajonettanfallen hade lett till stora förluster då infanteriet ofta anföll utan att ha uppnått eldöverlägsenhet. Men det var samtidigt enligt honom ändå tack vare offensivanda och moralisk vilja att komma åt fienden inpå livet som hade lett till framgångar under kriget där Balkankriget 1912-1913 har lämnat nya, otvetydiga bevis på anfallets oerhörda betydelse.[9]

Kapten Lindencrona tjänstgjorde som studieresande officer vid bulgariska armén som betraktades som den bäst utbildade och utrustade på Balkanhalvön. Ur hans reserapport går det att läsa om striderna mellan bulgariska och ottomanska armén. 

Gällande synen på anfalls- respektive försvarsstrid innan första världskriget var den senaste formella föreskriften för strider om i någon form förskansad ställning beskriven i Exercisreglementet för infanteriet fastställd året 1904. Infanteriets anfall mot förberedd ställning ansågs böra ske med artilleriets medverkan annars skulle infanteriet genomföra anfallet på egen hand genom användningen av gevärsbatterier där mindre avdelningar skulle ta på sig artilleriets uppgift och  med gevärseld bekämpa motståndaren. [10] Anfallets framgång ansågs vila på eldkraftens styrka som återses i meningen om att anfallsstridens utförande gäller såsom allmän regel att söka fortast möjligt nå en eldställning hvarifrån fiendens motståndakraft kan genom öfverlägsen eld brytas”.[11] Elden från framryckande täta skyttelinjer skulle koncentreras mot delen av försvarsställningen dit huvudanfallet riktades mot eller varifrån fienden verkade starkast med sin eldgivning.[12] Reserverna skulle sättas in för att förstärka eldgivningen och genomföra den afgörande striden där anfall på flankerna eftersträvades. Därefter inleddes stormningsprocessen som skulle avslutas med bajonettanfall när trupperna var intill försvarsställningen.[13] Rörande försvarsstriden angås det vitalt att använda sig av terrängen inklusive förstärkningsarbeten för att åstadkomma strakast som möjligt eldkraft och skydd.[14] Reserverna skulle även genomföra motanfall som i första hand skulle riktas mot motståndarens flanker. [15]  Om artilleri sakandes skulle trupperna agera med hjälp av gevärsbatterier precis som vid anfallsstriden. En annan gemensam princip vid både anfall och försvar var att ”förstärkningsarbetena skola tjäna stridsledningens avsikter, icke behärska dem” vilka i första hand skulle utföras av ingenjörstrupper. [16] 

Erfarenheterna från rysk-japanska kriget medförde vidare bland annat att Sverige i likhet med de större länderna i Europa försåg sitt artilleri med tunga haubitsar som kunde följa fältarmén för att användas vid anfall mot befästa ställningar. Efter en framställan från generalfälttygmästaren (sedermera kallad för artilleriinspektören) beviljade riksdagen 1906 medel för att det regemente som särskilt satts upp 1901 för försvar av befästa ställ­ningar, Positionsartilleri­regementet, i stället skulle utrustas med tunga haubitsar för att kunna under­stödja fältarmén för anfall mot de befästa ställningar som en landstigen eller i landet frambry­tande fiende icke lärer under­låta att uppföra till skydd av sin opera­tionsbas.[17] 

På den teoretiska sidan publicerade generalstabsofficeren och läraren vid Krigshögskolan, dåvarande kapten Gustaf Bouveng, året 1907 boken Anfall mot befäst ställning.[18] I boken beskrevs ett applika­toriskt exempel på ett anfall mot en befäst ställning, men även utförliga kommentarer och ett flertal hänvisningar till tyska bearbetningar av det nyligen avslutade rysk-japanska kriget samt krigsunderrättelser från de svenska militärattachéerna. Enligt Bouveng visade krigserfarenheterna att det inte var möjligt att ge­nomföra ett infanterianfall mot en befäst ställning utan artilleriunderstöd och att försvarsartilleriet hade bekämpats. Hans slutsats var i kontrast med de formella bestämmelserna som hade tagits fram i exercisreglementet för infanteriet från 1904. Och vidare enligt Bouveng krävde anfallet mot befäst ställning därför en samlad ledning av artilleriet för att kunna kraftsamla elden mot den avgörande punkten och åstadkomma en nära samverkan med infanteriet. För att lyckas med den avslutande stormningen av ställningen fordrades dels en total eldöverlägsenhet, dels att framsända avdelningar lyckats åstadkomma tillräckligt antal genomgångar i hinderbältena framför ställningarna. En av hans kommentarer var bland annat att den linje, från hvilken den afgörande eldstriden utkämpas, måste vara täckt med sammanhängande, täta skyttelinjer, hvarje befintligt utrymme måste härstädes tagas i anspråk och fyllas med gevär.[19] 

Vidare i processen kom under åren fram till 1911 även nya instruktioner för infanteriets och artilleriets fältarbeten att blir utarbetade med anvisningar om befästningsarbeten som skyttegravar, kanonvärn, skyddsrum mot artillerield, fasta punkter etc.[20] Vid samma tid gavs även reglementen och skjutinstruk­tioner ut för de nya haubitsbatterier som avsågs för strid mot befästa ställningar. För ingen­jör­trupperna fastställdes en ny lärobok i befästningsarbeten 1910 och för att kunna bygga befäst­ningar fanns det dessutom ett särskilt förband för transport av skansverktyg och vid varje arméfördelning ett förråd med skansverktyg.

Som en sorts höjdpunkt i utvecklingen rörande strid om befästa ställningar innan världskriget publicerades inom generalstaben i början av 1914 ”Utkast till instruktion för anfall mot befästningar” ämnat till hur anfall skulle genomföras dels mot befästa ställningar samt dels mot permanenta befästningar i form av fästningar och gördelfästningar.^[21] Utkastet nämnde ingenting om försvarsstrid och bearbetades inte vidare i en slutlig utgåva. Till skillnad från Bouvengs bok hade utkastet inga direkt nämnda krigserfarenheter samtidigt som det finns likheter rörande anfallets genomförande och truppslagens uppgifter. Utkastet definierade begreppen fältkrig, ställningskrig och fästningskrig där ställningskriget definierades som operationer och strider om starkt fältbefästade ställningar som krävde på grund av starkare försvarsverken hos motståndaren starkare anfallsinsats gällande artilleri och ingenjörtrupper samt mer omsorgsfull planläggning och grundligare förberedelser.[22] Vidare framhölls att varje befälhavare var skyldig att utnyttja svagheter i försvaret så långt det var möjligt med hänsyn till högre befälhavares order och anfallets enhetlighet. Detta medförde att en fullständig och i detalj gående orientering av under­befälhavarna är oavvisligen nödvändig med hänsyn till fordran på självverksamhet från deras sida under i allmänhet svåra förhållanden.[23]

Anfallets genomförande vilade på att eldöverlägsenhet skulle uppnås med alla till buds stående medel och framför allt att överlägsen artilleriinsats skulle göras mot den delen av försvarsställningen där avgörandet sökes.[24] Truppslagens samverkan var vital där artilleriet och ingenjörstrupperna skulle underlätta infanteriets uppgift genom att försvaga motståndaren och röja undan försvarshinder.[25] Inledningsvis skulle artilleriet inledningsvis i första hand bekämpa motståndarens artilleri genom nedkämpning, nedhållning eller bindning, samt i andra hand bekämpa försvarsinfanteriet och hinder.[26] Med anfallets fortsättning skulle uppgiften övergå till att bekämpa motståndarens försvarsställning medan delar av anfallsartilleriet skulle fortsätta bekämpa försvarsartilleriet.[27] En del av artilleriet skulle direkt understödja infanteriets anfall mot flankerna genom att flyttas närmare infanteriets ställningar och där avgörandet skulle äga rum skulle den samlade elden från infanteri, artilleri och kulsprutor vara koncentrerad.[28]

Infanteriets framryckning skulle ske stegvis från eldställning till eldställning och efter att relevant avstånd till motståndarens ställning hade tagits skulle förstärkningsarbeten med löpgravar och skyttevärn utföras.[29] Om möjligheten fanns skulle särskild utrustning i form av trådsaxar, sandsäckar, handgranater och infanterisköldar fördelas till anfallets huvudstyrka.[30] Under anfallet skulle förbindelsen äga rum mellan befäl i främsta linjen med högre stridsledning så att de förstnämnda kunde avge sin bedömning när framryckningen skulle fortsätta.[31] Från stormställningen skulle infanteriet genom samverkan med artilleriet uppnå den eftersträvande eldöverlägsenheten.[32] Stormningens framgång vilade på att stormhindren var undanröjda och stormluckorna skapade varifrån stormtrupperna skulle framrycka igenom.[33] I första led skulle ingenjörstrupperna framrycka med resterande infanteriet bakom dem.[34] Delar av reserverna skulle hållas kvar för att avslå eventuella motanfall medan andra delar skulle användas vid stormningen.  Efter stormningen skulle reserver föras fram för att eventuella motanfall skulle avslås. Vid att stormningen misslyckades skulle motståndarens förföljande hindras och förberedelser för anfallets fortsättning genomföras.[35]

En annan utveckling som ägde rum innan världskriget startade pågick på den praktiska nivån i form av en fältövning i strid om befäst ställningar. Vid generalstaben bedrevs årligen ett antal fältövningar under ledning av generalstabschefen. Ändamålet med dessa övningar var dels att utbilda generalstabsofficerarna och dels att genomföra en militär undersökning av ett område. Vid övningarna fanns en av ledningen utarbetad förut­sättning och normalt delades de deltagande generalstabs­officerarna upp i två mot varandra opererande kårer. Övningarna genomfördes på fältet men utan trupp där deltagarna fick olika uppgifter som skulle besvaras skriftligt och stridsövningar i den terräng där strid sannolikt skulle förekommit. Under och efter övningen skulle dessutom deltagarna samlas för att ledaren av övningen kunde meddela sin kritik av de utförda arbetena och övriga iakttagelser.[36] Under perioden 1914-1918 kom flera övningar i mindre eller större utsträckning att omfatta strid om befästa ställningar.  

Året 1914 under 18-23 maj genomfördes en fältövning rörande strid om befästa ställningar norr om Stockholm. Övningen ger en tämligen god bild av hur generalstaben vid denna tid såg på denna typ av strid. Förutsättningen för övningen var att en Västarmé bestående av svenska trupper hade avbrutit sin framryckning och försvarade förstärkta ställningar i trakten av Märsta. En Östarmé hade landstigit vid Norrtälje och hade till uppgift att slå Västarmén. Under den första dagens öv­ningar skulle Östarmén ta terrängen till ett avstånd på omkring en kilometer från Väst­arméns ställningar för att dels trygga det tunga artilleriets gruppering och dels förbereda ett anfall mot ställningarna.[37] Samtidigt skulle Västarmén redovisa försvarets gruppering och vidtagna förstärkningsarbeten där försvarsställningen bestod av en linje med skyttevärn med täckning och hinder. Ställningen var dessutom förstärkt med kulsprutor och artilleri.[38]

En kartskiss från fältövningen under maj 1914. 

Under övningens andra dag skulle det tunga artilleriet underställas en arméfördelning ur Östarmén för att ta terrängen till omkring 500 m från Västarméns ställningar. Den an­fallande för­delningen skulle dessutom under­stödjas av ytterligare två fördelningars artilleri som särskilt skulle bekämpa Väst­arméns artilleri som försvårade anfallet.[39] Inför anfallet skulle vidare samverkan ske mellan infante­riet och artilleriet. Särskild vikt skulle vid spaningen inför anfallet läggas på att få kännedom om Västarméns gruppering av artilleriet och eldlednings­platser i detalj.[40] Samtidigt förberedde Västarmén ett motanfall. Under den efterföljande natten skulle Östarmén med understöd av artilleriet fortsätta sitt anfall till en storm­ställning omkring 200 m från försvararens ställning.[41] Under natten och morgonen skulle först genomgångar röjas i försvararens hinderlinje och sedan skulle försvararens flankeringsanordningar bekämpas med direktriktad artillerield.[42] Av det understödjande artilleriet skulle det tunga artilleriet bekämpa försva­rarens artilleri, de medeltunga haubitsarna stormhindren medan fältkanonbatterierna skulle nedhålla infanteriet i samverkan med infanteriet. Särskilda åtgärder vidtogs även för att från vissa platser kunna observera infanteriets framryckning för att därigenom kunna leda artillerielden. Samtidigt konstaterades dock att det inte var möjligt att ordna något samband från skyttelinjerna annat än med korta överenskomna signaler.[43]

Fortsättning följer. I nästa del kommer jag at skriva om utvecklingen rörande strid m befästa ställningar för från och med världskrigets början och fram till början av 1916.

Referenslista

Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

Förslag till exercisreglemente för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1909) 

Förslag till skjut­in­struk­tion för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1910) 

Förslag till exercisreglemente för fältarti­lleriet, fälthaubitsbatterier (1912)

Förslag till skjutinstruktion för fältartilleriet, fälthaubitsbatterier (1912).

Gustaf Bouveng, Anfall mot befäst ställning (Stockholm: Militärlitteraturföreningen, 1907).

Instruktion för infanteriets fältarbeten (1908), Instruktion för fältartilleriets fältarbeten (1909) och Instruktion för fästnings- och positionsartilleriets fältarbeten (1911).

Instruktion för generalstabsfältövningar (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1908).

Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (se årtalet i fotnoten)

KrA, Generalstaben, chefsexpeditionen f.d. hemliga arkiv, serie F, underserie b, Generalstabens fältövningar 1914, volym II

KrA, generalstaben, utrikesavdelningens öppna arkiv 1856-1939., serie E I b Inkomna reserapporter, volym 44. Kapten E. G. af Edholm vid den montenegrinska armén och kapten K. A. F. Lindencrona vid den bulgariska.

KrA, generalstaben, militärstatistiska avdelningen, serie E I ae, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i Tokyo, vol. 2, E I af, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i S:t Petersburg, vol 9och E I b, inkomna rese­­­­­rapporter, vol. 34 b och 35. 

Statverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.

Utkast till instruktion för anfall mot befästningar (Stockholm: Generalstaben, 1914)

Samuels, Martin Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies, 1888-1918

---

[1] Mer om taktiska principer och resonemang går att läsa om i boken Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies, 1888-1918 skriven av Martin Samuels.

[2] I Handlingar och Tidskrift ”Årsberättelse i ingenjörsvetenskap” från 1905 skrevs på s.195 i underrubriken ”Fältbefästningar” om att fältbefästningar under kriget hade använts i större omfattning än någonsin förut.

[3] Handlingar och Tidskrift från 1908 ur uppsatsen ”Fältbefästningstyperna enligt senaste krigserfarenheter” s.299.

[4] Handlingar och Tidskrift från 1906. G.V-n skrev även  om att underrättelserna om erfarenheterna rörande infanteristrid var tillförliga och att slutsatserna var dragna med en klar bild av vad som hade skett.

[5] Ibid. s.478-479

[6] Ibid s.471

[7] Ibid s.476

[8] Handlingar och Tidskrift från 1905 ur uppsatsen ”De föreslagna nya bestämmelserna för fältartilleriets strid” s.381

[9] Ur kapten Lindencronas studiereserapport.

[10] Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

[11] Ibid. s.181

[12] Ibid.s183-184

[13] Ibid s.185

[14] Ibid s.191-192

[15] Ibid s.195-196

[16] Ibid s.207

[17]Statsverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.

[18] Bouveng, Gustaf. Anfall mot befäst ställning (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet P.A Norstedt och Söner, 1907)

[19] Ibid s.139-140

[20] Se referenslistan.

[21] Utkast sida 5 , gördelfästningar och spärrbefästningar.

[22] Utkast s.5-6

[23] Ibid, s. 18.

[24] Utkastet s.13 och moment 48  

[25] Ibid moment 43

[26] Ibid s.21 moment 54

[27] Ibid s.19-20. Det framgick även att: En målmedveten och väl planlagd samverkan mellan infanteriet och artilleriet måste därför äga rum under alla skeden av infanteriets anfall.

[28] Ibid s.20 moment 53

[29] Ibid s.23

[30] Utkastet moment 30

[31] Ibid s.45

[32] Ibid s.24-25

[33] Ibid s.29-30. Begreppet stormtrupperna förekom i utkastet och avsåg de trupper som skulle utföra stormningen.

[34] Ibid s.32 moment 94

[35] Ibid s.33 moment 97

[36] Instruktion för generalstabsfältövningar (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1908), s. 5 – 11.

[37] Ibid, Arméorder nr 25.

[38] KrA, Generalstaben, Chefsexpeditonen, Fältövningen maj 1914

[39] Ibid, Arméorder nr 26.

[40] Ibid, Chefen för III. arméfördelningen, arméfördelningsorder nr 16.

[41] Ibid, Arméorder nr 27.

[42] Ibid, Chefen III. Arméfördelningen, arméfördelningsorder nr 20.

[43] Ibid, Order och åtgärder vid norra artillerigruppen i anledning av arméfördelningsordern nr 20.