Framtagningen av ett nytt exercisreglemente för
infanteriet
I förra inlägget
nämnde jag Utkast till instruktion för
anfall mot befästningar som publicerades inom generalstaben i början av
1914. Även om utkastet inte utarbetades vidare i en slutlig utgåva, vilket
sannolikt var tänkt med tanke på behovet att i något mån implementera de
senaste krigserfarenheterna från rysk-japanska kriget samt Balkankrigen, var
utkastet vid världskrigets utbrott den mest utförliga och beskrivna dokumentet
som omfattade strid om befästa ställningar.
Utvecklingen
under perioden 1914-1915 återspeglades bland annat i behovet att ersätta det
allt mer föråldrade exercisreglementet för infanteriet från 1904. Hösten 1914
tillsattes därför en grupp sakkunniga under ordförandeskap av generalen och
blivande inspektören för infanteriet Lars Tingsten för att omarbeta
reglementet. Enligt Tingstens memoarer hade han själv utarbetat ett utkast
några år tidigare och med detta som grund kunde arbetet slutföras redan i februari
1915.[1] I
det nya exercisreglementet för infanteriet som fastställdes i mars 1915 hade
ett särskilt kapitel på drygt fyra sidor inarbetats om anfall och stormning av
befäst fältställning som helt bygger på Utkastet till instruktion för anfall
mot befästning från föregående år.[2] Något
behov av mer utförliga bestämmelser fanns naturligtvis inte med hänsyn till den
särskilda instruktionen.
Beträffande försvaret av befäst ställning
finns däremot endast några kortfattade taktiska anvisningar i kapitlet om
förstärkningsarbeten, medan de mer detaljerade bestämmelserna för dessa arbeten
framgick i Instruktion för infanteriets fältarbeten från 1908. Förstärkningsarbeten
skulle i huvudsak användas vid försvarsstrid och noga avpassas efter terrängen
samt tillgänglig tid och resurser. För att öka den egna eldverkan skulle fria
skottfält, hinder och platser för eldledning anordnas, medan minskningen av
fiendens eldverkan skulle ske genom anläggning av skyttevärn, skyddsrum och
förbindelsevärn. Enligt reglementet skulle de viktigaste delarna av en
försvarsställning, stödjepunkterna, förstärkas med särskild omsorg. De skulle
därför förses med en eller flera fasta punkter från vilka eld kunde avges åt
alla sidor.[3]
Underrättelseinhämtning från militärattachén i Berlin och
studieresande officerare på olika krigsskådeplatser
Militärattachén
i Berlin under hela kriget var ryttmästare, senare överstelöjtnant Nils
Adlercreutz.[4]
För att följa kriget hade han tillgång till olika källor, förutom exempelvis
tidningar gjorde han även besök vid fronterna samt följde striderna på
respektive frontavsnitt. Dessutom hade Adlercreutz kontakter med officerare
inom den högsta militära ledningen inklusive den tyska generalstaben. Under
kriget skickade han drygt 400 rapporter m.m. till generalstabens
utrikesavdelning. Förutom rapporter skickade han även böcker och instruktioner
samt militär utrustning som stålhjälmar och gasmasker vilka bidrog till
förståelsen av världskrigets utveckling inom ramen för det som i folkmun brukar
kallas för skyttegravskriget.
Under hela
kriget rapporterade Adlercreutz regelbundet om utvecklingen på väst- och östfronten,
men även om den snabba militärtekniska utvecklingen på flera områden, särskilt
beträffande materiel för ställningskriget. I en rapport från början av 1915
finns uppgifter om hur ställningskriget medfört förändringar inom artilleriet,
bland annat att den lätta fältkanonens betydelse minskat till förmån för
fälthaubitsen och att även det tunga artilleriet användes tillsammans med
fältartilleriet. [5]
Ett exempel på en av Adlercreutzs rapporter rörande befästa ställningar från juli 1915.
De första
rapporterna om fältbefästningar är från juli 1915 när ställningskriget hade
blivit den dominerande stridsformen. Enligt Adlercreutz hade fältbefästningar
ersatt de enklare skyttegravarna samtidigt som deras utförande skiljde sig
mellan väst- respektive östfronten. En avgörande faktor som enligt Adlercreutz
påverkade befästningarnas utformning var eldkraften hos fiendens artilleri. På
västfronten hade tyskarna uppfört fältbefästningar i defensivt syfte bestående
av ett system av ställningar och där alla medel använts för att kunna motstå
tungt artilleri. På östfronten var tyskarnas fältbefästningar enklare
utformade i jämförelse med västfronten eftersom enligt honom det ryska
artilleriet inte hade samma eldkraft som det franska och brittiska tunga
artilleriet. Befästningarna anlades vidare på platser som ansågs lämpliga för
nya offensiva operationer. Dessutom beskriver Adlercreutz mer detaljerat den
senaste tyska utvecklingen, bland annat hinderanordningarnas stora betydelse
och att eldlinjen anlades i vinklar med utgrävda eldställningar för att
förbättra flankeringsmöjligheterna samt den vikt man fäste vid väl skyddade och
maskerade observationsplatser för artilleriet.[6]
Studieresor som
var av relevans för strid om befästa ställningar bedrevs oftast med målet att
studera aspekter rörande infanteri, artilleri, ingenjörstrupper, teknisk
utrustning samt även studier av hela förband och frontavsnitt vid
krigsskådeplatserna. Den första studieresan som tog upp ställningsstrider
företogs av kapten H. R. Låftman vid tyska armén på både väst- och östfronten i
slutet av 1914 och början av 1915. Enligt rapporten var försvaret så starkt så
att anfallsstriden var svårgenomförd.
Det tidigare använda sättet att vid anfall uppträda i täta skyttelinjer och omfattning på flankerna blev omöjliga
samtidigt som krigföringen utvecklades därför till strider om befästa
positioner.[7]
Under samma period befann sig översten vid artilleriet O.W. Bergman vid
österrikisk-ungerska armén för att studera artilleriet i ställningskriget.[8]
Han bevittnade användningen av artilleriet id anfall och försvar där han skrev
om att artilleriet under strid skulle ledas under enhetlig ledning samt om situationen
gällande användningen av olika typer av artilleripjäser:
Fältartilleriet, som med snabbeldkanonens införande,
blef ett rent infanteristridartilleri, har ej allenast i den egentliga artillerikampen
till väsentlig del ersatts af det tunga artilleriet för striden artilleri mot
artilleri, utan måste numera kompletteras af tungt artilleri äfven vid
infanterianfallets förberedande, ja, in till sista stund vid den artillerield –”trommelfeuer”
(trumeld)-, som vid anfallet omedelbart föregår inrusningen. Likså måste det tunga artilleriet vara beredt
att öfverallt insättas mot anfallet för att hejda detta-måhända hufvudsakligast
moraliskt genom sina fruktansvärda krevader.[9]
Kapten H.R Låftman fick under sin studieresa sannolikt se bland de första mer utformade skyttegravarna under sin vistelse på östfronten under slutet av 1914. Med tiden blev det från början rörliga kriget allt mer ett ställningskrig, framför allt på västfronten med sin mindre geografiska utformning i jämförelse med östfronten.
Under första
halvan av 1915 studerade fortifikationsofficerare överstelöjtnant E.A. Ericsson
tillsammans med kapten E. J. Fogman fältbefästningar och ingenjörstruppernas
uppträdande vid anfall och försvar vid den österrikisk-ungerska armén.[10] I
studieinstruktionen nämndes bland annat särskildt
öfvervinnande af stormhinder. Båda besökte bland annat den förstörda
fästningen vid Przemysl och fick se hur ingenjörstrupperna deltog i
hinderarbeten vid anfall och försvar mot fästningar samt befästa ställningar.
De rapporterade även att försvaret var uppbyggt av två till tre bakom varandra
anordnade ställningar med ett djup på två till tre kilometer och att varje
ställning bestod av tre försvarslinjer.[11]
Fortifikationsofficerarna Fogman och Ericsson fick under sin studieresa ett antal bilder på den förstörda österrikisk-ungerska garnisonskomplexet i Przemysl som ligger i dagens Polen.
Informationsbearbetningen
Generellt var
fallet sådan att den inkommande informationen från militärattachéer och
studieresande officerare cirkulerade igenom generalstabens organisation. I
många fall kunde en och samma rapport läsas av ett flertal
generalstabsofficerare med chefsbefattningar från olika delar av organisationen
samt även att inspektörerna och cheferna inom anknutna myndigheter som
Infanteriinspektionen och Fortifikationen.
Generalstabens
främsta sätt att bearbeta rapporter från utlandet och erfarenheter från fält-
och fälttjänstövningar i djupare omfattning var av allt att döma de s.k. aspirant-
och vinterarbeten som generalstabsaspiranterna och de yngre
generalstabsofficerarna fick göra. Redan i november 1914 fick en av
aspiranterna uppgiften att utreda grunderna för ledningen av försvaret och
tjänsten i befäst fältställning. Under 1915 berörde dock endast en uppgift
strid om befästa ställningar, nämligen befästningsövningen som ägde rum under
samma år i trakten av Karlsborg. Antalet uppgifter som behandlade strid om
befästa ställningar ökade dock avsevärt 1916. Exempel på sådana är
”Erfarenheter beträffande infanteriets strid i ställningskrig”, ”Artilleriets
medverkan mot befästa ställningar” och ”Befäst fältställning”. Under 1917
ändras inriktningen något och antalet uppgifter som direkt behandlar strid om
befästa ställningar minskar till förmån för ett antal studier om slag och
utbildningsfrågor, bland annat ”Slaget vid Verdun” och ”Operationerna på
östfronten 1916” samt ”Granatkastaravdelningens utbildning och organisation”.
Under 1918 handlade uppgifterna bland annat om ”Fasta punkters användande i
ställningskriget”, ”Stormning av befäst ställning samt ”Tysk-österrikiska
offensiven mot Italien 1917”.[12]
Befästningsövningen 1915
Medan det
tidigare nämnda utkastet publicerades i början av 1914 och en fältövning i
ställningskrig genomfördes i maj samma år planerades samtidigt även ett
genomförande av en fälttjänstövning under namnet Befästningsövning för sommaren 1914. Fälttjänstövningar hölls
årligen inom generalstaben och till skillnad från fältövningar genomfördes
dessa med trupper från arméns förband uppdelade övningsmässigt i A- och B-styrka.
På grund av världskrigets utbrott genomfördes befästningsövningen istället i
augusti 1915 vid den ursprungligt tänka platsen i Karlsborg.[13]
Enligt förutsättningen för övningen hade en ”Östmakt” landstigit och besatt en
fiktiv havskust på Karlsborgshalvön samt därefter byggt ut en befäst
försvarsställning i väntan på förstärkningar. A-sidan, bestående av de svenska
trupperna, hade till uppgift att slå de landstigna trupperna inom fem dygn då
dessa bedömdes erhålla förstärkningar.[14]
Vid övningens
början var majoriteten av förstärkningsarbetena utförda enligt kapten Bouvengs
plan från 1914. Dessutom utfördes under övningens inledande fem dagar
kompletterande förstärkningsarbeten så att huvudställningen bestod av två
försvarslinjer med hinder på ett avstånd på 100 – 400 meter. Därutöver
anordnades förpostställningar och vid stridens början skulle en bakre ställning
omkring en kilometer bakom huvudställning grävas ut.[15]
För spaning förfogande vardera styrkan över en flygavdelning medan försvararen
även förfogade över en ballongavdelning.[16]
Efter inledande
spaning med flyg och förpoststrider med stöd av artillerield på båda sidor under
övningens första två dagar lyckades A-sidan tredje dagen efter anfall i mörker
etablera en ställning omkring 800 m från försvararens huvudställning. Under
striderna om förpostställningen lyckades B-sidan bland annat genom
observationer från ballongavdelningen beskjuta A-sidans infanteri och
artilleri.[17]
Exempel på en brigadorder för de svenska trupperna under övningens sista dag.
Under de
följande två övningsdagarna fortsatte A-sidans anfall nattetid med stöd av
strålkastaravdelningar för att ta en stormställning 200-350 från fiendens
ställning. Därefter påbörjades den avgörande eldstriden där fältartilleriet
besköt infanteriställningarna medan det tunga artilleriet besköt
stödjepunkterna.[18]
Chefen för A-styrkan fick därefter order att inleda den slutliga stormningen
efterföljande morgon. Under natten skedde därför en slutlig framryckning till
en ställning omkring 200 meter från fiendens ställning samtidigt som genom-
gångar ordnades i hindren. Därefter inleddes stormningen strax efter gryningen
varvid den fientliga ställningen bröts igenom och övningen avblåstes. Det av
B-sidan inledda motanfallet bedömdes dock inte ha fått någon större verkan
eftersom det igångsattes genom egna hinder innan motståndaren passerat dessa.[19]
I kritiken som
framfördes efter övningen påpekades brister i de tekniska detaljerna under
anfallet, bland annat rörande förstärkningsarbetena och att hindren hade röjt
försvarsställningarnas läge. Det taktiska tillvägagångssättet vid anfallet
bedömdes dock bra liksom samverkan mellan infanteri och artilleri på båda
sidor.[20]
Ändamålet med
övningen var med all sannolikhet att pröva instruktion för anfall mot befästa
ställningar som givits ut föregående år. Detta framgår dels av övningens
förlopp, dels i en skrivelse från generalstabschefen i november 1916 som jag återkommer
till senare. Vid utbyggnaden av försvaret var det även sannolikt att man tagit
tillvara på erfarenheterna från kriget genom utbyggnaden av två linjer i
huvudställningen och en reservställning. De andra erfarenheter från kriget som
av allt att döma prövades var att man under övningen regelmässigt genomförde
anfallen i skydd av mörkret med understöd av fält- belysningsavdelningar samt
användningen av flyg- och ballongavdelningar.
Fortsättning följer. Nedan finns några referenser.
[1] Lars Tingsten, Hågkomster (Stockholm:
Bonniers, 1938), s. 329 f. För Tingstens version talar att arbetet slutfördes
på mycket kort tid.
[2] Exercisreglemente
för infanteriet (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1915), s. 195 –
200. Även om kapitlet endast omfattade fyra sidor var skillnaden ändå märkbar i
jämförelse med det föregående reglementet.
[3] Ibid, s. 178 –
181.
[4] Adlercreutz
hade gått Krigshögskolan, men var inte generalstabsofficer. Efter kriget
utnämndes han 1918 till överste och chef för Kungl. Smålands husarregemente och
slutade sin militära bana som chef för Kungl. Skånska dragonregementet.
[5] KrA, Generalstaben, utrikesavdelningen f.d.
hemliga arkiv, serie E I as, vol 1, 1915. De fortsatta operationerna av tyska
armén intill slutet av februari 1915, inkommen till utrikesavdelningen februari
1915.
[6] KrA,
Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I as, vol 1,
1915. Fältbefästningar, inkom- men till utrikesavdelningen juli 1915.
[7] KrA. Generalstaben, utrikesavdelningen f.d.
hemliga arkiv, serie E I g, volym 48, 1913-1915. H.R. Låftman: Vistelse vid
tyska armén under kriget 1914-1915, s. 29-46
[8] KrA. Generalstaben, utrikesavdelningen f.d.
hemliga arkiv, serie E I g, volym 52, 1916-1917. O.W. Bergman: Rapport öfver en
studieresa till Österrikiska sydvästfronten november-december 1915.
[9] Ibid.
[10] KrA.
Generalstaben, utrikesavdelningen f.d. hemliga arkiv, serie E I g, volym 49-50,
1915-1916. E.A. Erics- son: Rapport öfver studieresa på Österrikisk-Ungerska
nordvästra krigsskådeplatsen 8-16 nov 1915 (vol 49) och E.J. Fogman: underdånig
reserapport från kommendering till Österrike-Ungern 1915-1916 (vol 50).
[11] Ibid, E.A.
Ericsson s. 34-42 och E.J. Fogman s. 3-44.
[12] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, f.d.
hemliga arkiv, serie E III, vol. 40, 43, 55, 59, 81-82 och 96
[13] Lantförsvarets
kommandoexpedition, serie B I, vol 76, generalorder 26 juni 1915 nr 887.
[14] KrA,
generalstaben, chefsexpeditionen, f.d. hemliga, serie III, vol 96. Einar Bratt
”Befästningsövningen 1915”, s. 3.
[15] Ibid, s. 7-10.
[16] Ibid, s. 2.
39
[17] Ibid, s.
12-18.
[18] Ibid, s. 19-26.
[19] Ibid, s. 26-28.
[20] Ibid, s. 9 och
s. 28-29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar