Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 3. Översikt gällande utvecklingen i tyska armén under världskriget.

För att lättare förstå kunskapsutvecklingen rörande strid om befästa ställningar inom svenska armén under första världskriget presenteras nedan en översikt rörande utvecklingen i den tyska armén. Relevansen handlar om att delar av utvecklingen och erfarenheter hos tyska armén valdes som modell och inspiration. Dessutom är det intressant hur en utveckling gick till i hos arméer som hade skilda anseende där Tyskland sågs som en krigförande stormakt medan Sverige hörde till en av de så kallade neutrala små nationer. Mer om hur den tyska utvecklingen kom att utgöra basis kommer jag att skriva om i nästa inlägg. 

Utvecklingen i tyska armén rörande ställningskriget

De enkla skyttegravarna som var vanliga under hösten 1914 ersattes under 1915 av ett system bestående av flera försvarslinjer. I januari beslutades att ställningarna på västfronten skulle byggas ut för att kunna hållas med ett begränsat antal trupper under längre tid och under våren att de som en försiktighetsåtgärd skulle kompletteras med reserv­ställning. Försvaret skulle dock ske i huvudförsvarslinjen som skulle återtas omedelbart om den förlorades.[1]

Den tyska gene­ralstaben utfärdade därefter i oktober 1915 nya riktlinjer för försvaret i ställ­nings­­kriget (Gesichtspunkte für den Stellungskrieg). Enligt dessa skulle för­svaret bestå av minst två ställningar med ett avstånd på minst 2000 m för att tvinga mot­ståndaren att omgruppera sitt artilleri innan den andra ställningen kunde beskjutas. Varje ställning skulle i sin tur bestå av minst två skyttegravslinjer med ett avstånd på 100 till 150 m och varje linje förses med skyddsrum som skyddade mot beskjutning med tung artilleri­eld. Dessutom skulle de ha så många skyddade observationsvärn som möjligt för ledning av ar­tilleri­eld samt utnyttja möjligheterna för flankerande eld med kulsprutor framför och bakom ställningen. Riktlinjerna påtalade även betydelsen av att ställningarna anlades på bak­slut­tni­ngar för att förhindra motståndaren från att direkt kunna observera ställningen. Vidare skulle varje ställning, i synnerhet den första, förses med ett upp till 30 m djupt hin­der­bälte.[2]

Samtidigt utfärdades kompletterande bestämmelser för artilleriet som framhöll betydelsen av samverkan mellan infanteriet och artilleriet. Enligt dessa skulle varje batteri tilldelas en viss del av frontlinjen och utarbeta en plan för att med spärreld (Sperrfeuer) kunna beskjuta en anfallande motståndare i ingenmansland. Riktlinjerna framhöll dock fortfarande betydelsen av att den främsta linjen skulle hållas till det yttersta, trots försvarets utbyggnad på djupet. Tvingades försvaret att överge den främsta linjen skulle denna åter­tas.[3]

Under första världskriget erhöll generalstaben från militärattachén i Berlin olika typer av instruktioner, reglementen och andra militära publikationer från tyska armén som uppkom i samband med krigets utveckling. 

Efter striderna vid Verdun våren 1916 utfärdades nya bestämmelser på grundval de erfaren­heter som hade gjorts under striderna. Enligt dessa skulle den främre linjen vara så glest bemannad som möjligt för att minska förlusterna under fiendens anfallsförberedelser, men innebar samtidigt att betydelsen ökade av omedelbara motstötar med mindre enheter (Gegen­stoß) och större planlagda motanfall (Gegenangriff) för att återta terrängen.[4]

Slaget vid Somme som började i slutet av juni 1916 och fortsatte till december krävde mycket stora resurser och tvinga­de till följd av den allierade över­lägsenheten och de upprepade an­fallen tyskarna att modi­fiera sin taktik. [5] Genom den konstanta beskjutningen hade de tyska främre ställningarna i slutet av juli blivit så förstörda att de ersattes av ett mer utspritt och rörligt försvar baserat på granathål (Trichter­stellungen).[6] Genom att främsta försvarsstäl­lningen blev mer rörlig ökade betydel­sen av snabba motstötar på eget initiativ av grupp- eller plutonchefer för att återta förlorad terräng eller planerade motanfall för att återta taktiskt viktiga punkter.[7] Samverkan mellan infanteriet och artilleriet var dock bristfällig, bland annat på grund av de känsliga telefon­förbindelserna, vilket gjorde att infa­nte­riet fick klara av försvaret på egen hand. Erfarenheterna från Somme visade kulspru­tans bety­delse för försvaret. I början av slaget var vapnen grupperade i främsta linjen, men striderna visade att de ofta blev förstörda och de grupperades i stället i granathål och på djupet.[8]

Slaget vid Somme medförde att den tyska armén utvecklade en ny mer flexibel försvars­doktrin. I december 1916 utfärdade generalstaben ett antal nya föreskrifter för försvaret i ställ­nings­­­kriget, bland annat framhölls att den främsta linjen inte skulle försvaras till sista man utan att försvaret skulle ske i sådan terräng som gynnade försvaret.[9] Enligt den nya doktrinen skulle försvaret bestå av tre zoner: en förpostzon (Vorfeldzone), en huvudstridszon (Gross­kampfzone) och minst en bakre stridszon (rückwärtige Kampfzone). Förpostzonen skulle normalt ha ett djup på 400 – 1000 m samt vara svagt bemannad för att utgöra ett försvar mot överraskande anfall och för att förhindra observation mot huvudstridszonen. Bakom denna zon låg först huvudstridszonen med ett djup på mellan 1500 till 2500 m och sedan bakre stridszonen på avstånd av minst 3000 m från huvudstridszonens främre del för att anfalls­artilleriet inte skulle kunna bekämpa båda zonerna från samma gruppering.

Erfarenheter från slaget vid Somme bearbetades även genom översättning av brittiska och tyska arméns rapporter. 

Varje zon var utformad för ett försvar på djupet med flera skyttegravar på ett oregelbundet avstånd på mellan 150 till 400 m och fasta punkter sammanbundna av förbindelsevärn. En anfallande skulle därmed mötas av eld såväl i fronten som från flankerna. [10] En central kom­ponent i försvaret var dessutom motanfall som skulle sättas in när motståndaren, utmattad och oorganiserad efter de inledande striderna, framryckt bortom det egna artilleriets skottvidd. Blandningen av egna trupper och motståndarens skulle vidare hindra motståndaren från att utnyttja sitt artilleri för att hindra motanfallet.[11]

Beträffande utvecklingen av taktiken vid anfall visade de stora förlusterna hösten 1914 att denna behövde modifieras. Vid striden vid Soissons i januari 1915 underställdes inte artilleriet infanteriets strid utan samverkan mellan truppslagen skulle i stället ske mellan två jämbördiga parter. Dessutom preciserades artilleriets uppgifter till att under begränsad tid nedhålla försvaret och artilleriet samt förhindra förflyttningen av reserver.[12]

I mars 1915 påbörjades försök med en stormbataljon för att utveckla taktiken vid anfall mot en befäst ställning. Försöken fortsatte senare under hösten och ledde till att infanteriet skulle utrustas med egna understödsvapen för att kunna bekämpa punktmål som hindrade det fortsatta anfallet. Dessutom övergavs den sammanhängande skyttelinjen, som både var svår att leda och försvårade understödet, till förmån för mindre grupper.[13] Drygt ett år senare utfärdades de första anvisningarna för stormbataljonens användning (Anweisung für die Verwendung eines Sturmbatallions). Enligt dessa anvisningar skulle anfall ske i kolonn mot de svagaste punkterna i försvaret och efter att brutit in i fiendens ställning skulle dessa rullas upp genom fortsatt anfall. Därefter skulle infanteriet framrycka för att rensa och försvara tagen terräng. I början av 1917 skulle enligt utbildningsföreskrifterna för infanteriet (Aus­bildungs­vorschrift für die Fusstruppen im Kriege) varje infanterikompani ta ut personal till stormtrupp som bildade en fjärde pluton. Denna utveckling fortsatte och i januari 1918 skulle alla soldater utbildas i stormtruppstaktik och handhavande av understödsvapen varvid de särskilda plutonerna kunde avvecklas.[14]

Enligt anvisningarna för anfall i ställningskriget (Der Angriff im Stellungskrieg) som utfärdades i januari 1918 och som komma att gälla fram till krigsslutet, låg bland annat följande principer till grund för anfallet: hög utbildningsståndpunkt, god ledning, kraft­samling, upp­rätt­hållandet av tempot och rörelsen samt överraskning.[15] Inför den stora tyska offensiven våren 1918 drogs 56 divisioner ut ur frontlinjen för tre veckors utbildning och övning enligt de nya anvisningarna.[16] Trots detta visade sig denna utbildning inte tillräckligt omfattade vilket ledde till tyska förluster på omkring en miljon man under tiden mars till juli, något som i hög grad bidrog till det tyska nederlaget.[17]

För mer läsning om utvecklingen inom tyska armén rekommenderar jag författaren Robert T. Foley och hans artikel ”Learning war´s Lessons: The German Army and the Battle of the Somme 1916” i The Journal of Military History 75 från april 2011.

---

[1] Keegan (1999), s. 196.

[2] Robert T. Foley ”Learning war´s Lessons: The German Army and the Battle of the Somme 1916” i The Journal of Military History 75 (April 2011), s 475.

[3] Ibid, s. 476.

[4] Ibid, s. 477.

[5] För det första krävde försvaret enorma mängder cement, sandsäckar och artilleriammunition. För en armé erfordrades 120 till 150 tågsätt per dag med material för fätarbeten och under anfallets första dag den 1 juli förbrukade t.ex. en armékår närmare 120 000 granater och under månaderna juli till oktober förbrukade 1. och 2. armén närmare 15,4 miljoner granater. Ibid, s. 480.

[6] Ibid, s. 487.

[7] Ibid, s. 490 f.

[8] Ibid, s. 499.

[9] Ibid, s. 502.

[10] Martin Samuels, Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies 1888-1918 (London: Frank Cass, 2003), s. 181 f.

[11] Ibid, s. 189.

[12] Ibid, s. 231.

[13] Ibid, s. 90 – 92.

[14] Ibid, s. 241 – 243.

[15] Ibid, s. 242 – 243.

[16] Ibid, s. 247.

[17] Tim Travers, How the War was Won (Barnsley: Pen and Sword Military Classics, 2005), s. 108.