Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 9 - Svenska stormtrupper?

Detta inlägg är den sista i serien som jag kommer ta upp rörande erfarenheterna från första världskriget och utvecklingen i svenska armén. Denna gång tar jag upp förekomsten av den så kallade stormtruppstaktiken inom armén. Under arbetet med min C-uppsats handskades jag med bland annat med frågan:  ”Förekom/tillämpades stormtruppstaktiken inom armén under perioden 1916-1918 samt i vilken utsträckning?”. Inspiration fick jag ifrån en text om stormtrupper skriven av historieprofessorn Lars Ericsson Wolke i boken Krigets idéer. Svaret på den tidigare nämnda frågan kan jag idag beskriva som ”Ja men mer eller mindre på försöksnivå”. 

I förra inlägget skrev jag om infanteriets utbildning under 1918 där två generella förslag från Tingsten rörande omläggningen av infanteriets utbildningsorganisation skulle prövas.  Det första förslaget var att infanterister skulle fortsätta att utbildas inom ramen för ett infanteriregemente med tolv skyttekompanier och ett kulsprutekompani samtidigt som särskilda kompanier för respektive särskilda utbildningar skulle tillkomma. Det andra scenariot var om att antalet skyttekompanier per regemente skulle minska med antigen två eller tre kompanier per bataljon och ersättas av kompanier för särskild utbildning. Den särskilda utbildningen skulle omfatta utbildning av volontärer, underbefäl,signalister,fältbelysningspersonal,hjälpstridsvapenpersonal,fältarbetspersonal, sjukvårdare, kommissarier, militära arbetare och andra yrkesmän samt stormtrupper. Förslagen gick parallellt med tanken att utbildningen för ställningskriget skulle uppnås samtidigt som utbildningen för det rörliga kriget inte nedprioriterades. För att de föreslagna alternativen för omläggning av infanteriets utbildning skulle prövas utfördes försök under 1918 vid infanteriregementen I 14, I 15 och I 17.

Angående valet av  I 14, I 15 samt I 17 för utbildningsförsök rörande omläggningen av infanteriets utbildningsorganisation. En utveckling som återspeglade erfarenheterna från ställningskriget. 

”Grenadiärkompaniet”

Samtliga tre regementen skulle erhålla 2 cm granatkastare och I 17 erhöll dessutom för stormtruppernas utbildning en eldspruta samt 150 stycken handgranater. Det kompaniet som skulle ansvara för utbildningen av stormtrupper/särskild utbildning för strid av befästa ställningar döptes till Grenadiärkompaniet. Inom armén blev begreppet stormpatrull under världskriget den formella benämningen på den grupp soldater som enligt den tyska anfallstaktiken skulle framrycka först med uppgiften att bryta in sig i motståndarens försvar och skapar luckor för efterkommande trupper. Utbildningen som ägde rum vid I 17 (Bohus Läns regemente) blev därmed utöver den tidigare nämnda kursen i ställningskrig för officerare en del av det praktiska arbetet med stormtruppstaktiken inom armén under världskriget. 

 "Granatenwerfer" var en tysk granatkastare som  togs i bruk under 1916. Under utbildningsförsöken användes den vid de tre nämnda regementena. Det krävdes två soldater att använda den och vapensystemet användes många gånger vid anfallsföretag och ingick i stormtruppernas utrustning. 

Ett vapensystem som kom att förknippas med stormtruppstaktiken var eldsprutan.  Vid början av kriget var eldsprutor ett vapensystem som disponerades av ingenjörstrupperna och som främst skulle användas i samband med anfall mot befästningar och fästningar. Under första världskriget började tyska armén att använda sig av eldspruta vid anfallsföretag mot motståndarens skyttegravar och vapnet visade sig väldigt framgångsrikt för ställningskriget. Här på bilden ses den så kallade försöksmodellen 1918 som användes i svenska armén. Ett stort tack till en av världens eldspruteexperter författaren Thomas Wictor. 

Efterspelet

Drygt nio månader efter att försöksutbildningen hade beordrats och dragits igång rapporterade Tingsten den 30 oktober 1918 om att specialiseringen av infanteriets utbildning icke behövde drivas längre än nödvändigt. Det utbildningsförslaget som skulle rekommenderas vidare var att utbildningen inom ramen för ett infanteriregemente fortsättningsvis skulle vara fördelad på nio skyttekompanier, ett kulsprutekompani samt tre specialistkompanier. Vid skyttekompanierna skulle vanlig soldatutbildning bedrivas dock med utbildning i handgranatsstrid med stormpatruller.Gällande specialkompanierna skulle inom dessa inom respektive kompani utbildas signalister och belysningsmän, fältarbeten och hjälpstridsvapen (tekniskt kompani), samt militärarbetare.Det är värt att därmed nämna att Tingstens åsikt var likadan med beslutet i den tyska armén som under  1918 om att samtliga infanterister skulle erhålla stormtruppsutbildning:

Såsom redan är antytt, synes det icke nödvändigt att, såsom fallet varit vid I 17 under försöksutbildningen, bilda ett särskilt kompani för utbildning i handgranatkastning och stormpatrullutbildning, utan torde, då sådan utbildning i allt fall ska äga rum vid de vanliga infanterikompanierna, det erforderliga antalet stormpatruller och stormpatrull­befälhavare, de senare antal beräknat till 27 i medeltal 3 vid varje vanligt kompani, kunna utbildas vid nyssnämnda kompanier.[2]

Att Tingstens formulerade sig på det sättet kan bero på att hans åsikter sannolikt grundade sig på  en utbildningsrapport från I 17 som 17 september 1918 sändes iväg till infanteriinspektionen. I rapporten nämns erfarenheterna från utbildningen av stormtrupper där det framgick att:

Med hänsyn till dels det goda inflytande på utbildningen i stort, som specialutbildningen tycks hava, dels den jämförelsevis korta tid den kräver, synes mig denna utbildning med fördel kunna bedrivas inom de vanliga infanterikompanierna och således detta s.k. grenadiärkompani kunna indragas.  

Slutsatser från utbildningsrapporter rörande kompaniet för utbildning av stormtrupper.