About me

Mitt foto
Stockholm, Sweden
My academic blog with history, primarily military history as the main theme. Please leave a comment that can be relevant and useful for the topic which you find interesting. I am writing in several languages, including English, depending on the theme and the languages of the sources. At the moment I am working as guide at Batteriet Arholma military museum in Stockholm. For further information please contact me on lauvlad89@gmail.com

tisdag 29 juli 2014

Lessons from the Great War - Trench warfare developments in Swedish army during the WWI . Part I - Introduction

Preface

When I started with research about the working process of Swedish General Staff regarding trench warfare I was assuming that I would find big amount of documentation about the process already starting from the end of 1914 and the beginning of 1915. It was during that period when the war de facto developed from a mobile war to positional war and through time became more positional on the western front and less on the eastern front because of geographic differences. However, after several months of research, I came to the conclusion that working process with trench warfare in the SGS was not as I expected it to be since the real and more dynamic process started first in the middle of 1916. And until the middle of 1916 many changes among fighting armies took place compared to the organization, tactics and equipment of the armies that started the war in summer of 1914.  Trench warfare resulted in developments such as new assault and defence tactics, types of units, equipment etc.   


The SGS had been engaged in working with trench warfare before WWI during the Russo-Japanese war 1904-1905 and Balkan Wars 1912-1913. The discussions based on gathered information from these wars included aspects such as assignments for infantry, artillery and engineer troops during attack on or defence of a fortified position. And a general aspect of the time that affected the discussions was the offensive spirit, a contemporary thought that attack was more vital and stronger than defence.[1] For many officers in the armed forces conclusions form the war between Russia and Japan was that offensive warfare still was dominant over defensive warfare and just as the wars on Balkans did not mean or implicated any radical changes for warfare. Despise that these wars were overshadowed by trench warfare, especially during Russo-Japanese war, these wars were in many contemporary military eyes actually confirming contemporary views such as moral supremacy and impotence of bayonet charges. One Swedish officer, probably an engineer officer, wrote in an essay that was published in the journal of Royal Academy of War Science that:


The number of obstacles that could be found in Manchuria should barely be worthy of looking forward to European theatre. These devices take a long time and place and are thereby better off for positional warfare than for the mobile warfare which we can expect in our part of the world.[2]


According to several other essays written after the war there was no need for bigger changes in army regulations.  Captain Lindencrona who spend a couple of months on a study tour with the Bulgarian army during first Balkan War wrote in his report regarding combat between Bulgarians and Ottoman troops that the Bulgarian bayonet changes led to high casualties among Bulgarian troops. The main reason was that attacks were performed without reaching firepower superiority. It was however still thanks to the offensive spirit and moral superiority which lead to success for Bulgarian army: Balkan War 1912-1913 had left new, unequivocal evidence of the tremendous value of the attack.[3]




Developments and changes before WWI


In 1904 a new regulation for infantry was published and was used until 1915. According to it, infantry should perform attack against entrenched position with the assistance of artillery. Otherwise, infantry was supposed to attack on its own by using the so-called rifle batteries (gevärsbatterier) where small detachments would support the main attacking force by rifle fire on vital spots of enemies defence.[4] Also during attack reserves were supposed to be put on flanks in order to achieve the critical breakthrough. Regarding defence of a fortified position, regulation did not mention as much information as for attack and the information was mostly about field works for entrenchment.


The experience from the Russo-Japanese war was a part of the process which resulted in Sweden as the bigger European state obtained heavier howitzers for its artillery in order to be able to perform attack against fortified positions.[5] On the theoretical level, there were several developments. Captain Gustaf Bouveng who was SGS officer, and later during WWI one of the army’s main experts in trench warfare with infantry combat as specialization, wrote a book in year 1907 called Attack on fortified position.[6] For the book, he used sources from the Swedish military attache who during the war followed the Japanese army and also writings of German military observers. One of his main arguments in the book was that infantry could not perform an attack against a fortified position without artillery support. This argument was in direct contrast to the contemporary infantry regulation from 1904.  During the years after Bouvengs book, new instructions for infantry and artillery filed works were published with manuals for trenches, canon nests, shelters etc.[7] Also in 1910 a new learning material for engineer troops and shooting manuals for heavy howitzers were published. 

And later in the beginning of 1914, the SGS published a draft copy called Utkast till instruktion för anfall mot befästningar which included information about attack performance against fortified positions in positional warfare.[8] The draft copy did not mention anything about defence and was not processed into a final version. It did not mention anything about earlier war experiences but it did define the meaning of positional warfare (in Swedish called ställningskrig) where it was written that attack against field fortified positions demanded higher proportion of usage of artillery and engineer troops and more comprehensive planning.[9] 


It regulated that artillery should in the first place take action on defenders artillery and in second place on defenders infantry. Also, a part of the artillery would be brought up for a closer cooperation with the infantry during the final attack and together with firepower from machine guns would engage in the parts of enemy’s position where the main attack was to be performed.[10]


The infantry’s advance was supposed to take place from firing position to firing position until a relevant distance from defenders field works was achieved. The attacking infantry would then entrench itself and start preparations for breakthrough. If it was possible the special equipment consisting of trench scissors, hand grenades, infantry shields and sandbags would be provided to the attacking troops. After breakthroughs in defence were achieved the infantry through closer cooperation with artillery and engineer troops would make a successful attack through superior firepower, troop’s morale, good communication between commanders and also the initiative of commanders in the first line. [11] 





Reference list 




[1] For more about the spirit of offensive I recommend the book Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies, 1888-1918   written by Martin Samuels.
[2] Royal Academy of War Science (Kungliga Krigsvetenskaps Akademin) from annual publication called  Handlingar och Tidskrift published in 1908 form essay  ”Fältbefästningstyperna enligt senaste krigserfarenheter” s.299.  ”Den omfattning, som hinderanordningarna fingo i Mandchuriet, torde knappast vara att emotse å en europeisk krigsskådeplats. Dessa anordningar taga mycket tid och platser alltså bättre för ett ställningskrig än för det rörliga fältkriget vi i vår världsdel kunna vänta oss.”
[3] From Captain Lindencronas study tour report. For more info please contact me.
[4] Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. S.181-196 (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).
[5] Statsverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.
[6] Bouveng, Gustaf. Anfall mot befäst ställning (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet P.A Norstedt och Söner, 1907)
[7] Search on the reference list.
[8] Utkast till instruktion för anfall mot befästningar (Stockholm: Generalstaben, 1914)

[9] Utkast s.5-6
[10] s.19-23
[11] s.23-30 

onsdag 23 juli 2014

My favorite book about stormtroopers

Recently I have read the book German Assault Troops of World War I written by author Thomas Wictor. For more info just follow the link and you will also be able to see supplementary material.    

For me personally, Thomas book is the best that I have read about German army assault troops during the WWI period. My two absolute favourite aspects with this book is that: 

1. It includes an enormous amount of photographs showing units, tactics, training manuals, maps, equipment etc. By that way, it is easier to follow changes through time 

2. It presets translations of original German army training manuals and instructions, assault orders and plans, soldiers diaries etc. These are giving a excellent possibility for the reader to understand the development of assault tactics in a more more profound and comprehensive way.  


Also, I have written a small review for Thomas book, which I highly recommend: 

An impressive and detailed work about German army assault troops during World War One by author Thomas Wictor.  Through the book, a reader can easily understand the development of the assault troops during the four years of war, starting with the “grassroots” and ending at a more general level. Different kinds of assault units, tactics, equipment  and innovative military personnel are presented at the same time as the overall working process of the German army regarding the top-down and bottom-up Knowledge developments. Usage of German military sources from the relevant period makes the book an authentic piece of work since the spirit of the time is presented for those who want to understand the topic more deeply.   

måndag 21 juli 2014

Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 9 - Svenska stormtrupper?

Detta inlägg är den sista i serien som jag kommer ta upp rörande erfarenheterna från första världskriget och utvecklingen i svenska armén. Denna gång tar jag upp förekomsten av den så kallade stormtruppstaktiken inom armén. Under arbetet med min C-uppsats handskades jag med bland annat med frågan:  ”Förekom/tillämpades stormtruppstaktiken inom armén under perioden 1916-1918 samt i vilken utsträckning?”. Inspiration fick jag ifrån en text om stormtrupper skriven av historieprofessorn Lars Ericsson Wolke i boken Krigets idéer. Svaret på den tidigare nämnda frågan kan jag idag beskriva som ”Ja men mer eller mindre på försöksnivå

I förra inlägget skrev jag om infanteriets utbildning under 1918 där två generella förslag från Tingsten rörande omläggningen av infanteriets utbildningsorganisation skulle prövas.  Det första förslaget var att infanterister skulle fortsätta att utbildas inom ramen för ett infanteriregemente med tolv skyttekompanier och ett kulsprutekompani samtidigt som särskilda kompanier för respektive särskilda utbildningar skulle tillkomma. Det andra scenariot var om att antalet skyttekompanier per regemente skulle minska med antigen två eller tre kompanier per bataljon och ersättas av kompanier för särskild utbildning. Den särskilda utbildningen skulle omfatta utbildning av volontärer, underbefäl,signalister,fältbelysningspersonal,hjälpstridsvapenpersonal,fältarbetspersonal, sjukvårdare, kommissarier, militära arbetare och andra yrkesmän samt stormtrupper. Förslagen gick parallellt med tanken att utbildningen för ställningskriget skulle uppnås samtidigt som utbildningen för det rörliga kriget inte nedprioriterades. För att de föreslagna alternativen för omläggning av infanteriets utbildning skulle prövas utfördes försök under 1918 vid infanteriregementen I 14, I 15 och I 17.




Angående valet av  I 14, I 15 samt I 17 för utbildningsförsök rörande omläggningen av infanteriets utbildningsorganisation. En utveckling som återspeglade erfarenheterna från ställningskriget. 




”Grenadiärkompaniet”

Samtliga tre regementen skulle erhålla 2 cm granatkastare och I 17 erhöll dessutom för stormtruppernas utbildning en eldspruta samt 150 stycken handgranater. Det kompaniet som skulle ansvara för utbildningen av stormtrupper/särskild utbildning för strid av befästa ställningar döptes till Grenadiärkompaniet. Inom armén blev begreppet stormpatrull under världskriget den formella benämningen på den grupp soldater som enligt den tyska anfallstaktiken skulle framrycka först med uppgiften att bryta in sig i motståndarens försvar och skapar luckor för efterkommande trupper. Utbildningen som ägde rum vid I 17 (Bohus Läns regemente) blev därmed utöver den tidigare nämnda kursen i ställningskrig för officerare en del av det praktiska arbetet med stormtruppstaktiken inom armén under världskriget. 





 "Granatenwerfer" var en tysk granatkastare som  togs i bruk under 1916. Under utbildningsförsöken användes den vid de tre nämnda regementena. Det krävdes två soldater att använda den och vapensystemet användes många gånger vid anfallsföretag och ingick i stormtruppernas utrustning. 









Ett vapensystem som kom att förknippas med stormtruppstaktiken var eldsprutan.  Vid början av kriget var eldsprutor ett vapensystem som disponerades av ingenjörstrupperna och som främst skulle användas i samband med anfall mot befästningar och fästningar. Under första världskriget började tyska armén att använda sig av eldspruta vid anfallsföretag mot motståndarens skyttegravar och vapnet visade sig väldigt framgångsrikt för ställningskriget. Här på bilden ses den så kallade försöksmodellen 1918 som användes i svenska armén. Ett stort tack till en av världens eldspruteexperter författaren Thomas Wictor




Efterspelet

Drygt nio månader efter att försöksutbildningen hade beordrats och dragits igång rapporterade Tingsten den 30 oktober 1918 om att specialiseringen av infanteriets utbildning icke behövde drivas längre än nödvändigt. Det utbildningsförslaget som skulle rekommenderas vidare var att utbildningen inom ramen för ett infanteriregemente fortsättningsvis skulle vara fördelad på nio skyttekompanier, ett kulsprutekompani samt tre specialistkompanier. Vid skyttekompanierna skulle vanlig soldatutbildning bedrivas dock med utbildning i handgranatsstrid med stormpatruller.Gällande specialkompanierna skulle inom dessa inom respektive kompani utbildas signalister och belysningsmän, fältarbeten och hjälpstridsvapen (tekniskt kompani), samt militärarbetare.Det är värt att därmed nämna att Tingstens åsikt var likadan med beslutet i den tyska armén som under  1918 om att samtliga infanterister skulle erhålla stormtruppsutbildning:


Såsom redan är antytt, synes det icke nödvändigt att, såsom fallet varit vid I 17 under försöksutbildningen, bilda ett särskilt kompani för utbildning i handgranatkastning och stormpatrullutbildning, utan torde, då sådan utbildning i allt fall ska äga rum vid de vanliga infanterikompanierna, det erforderliga antalet stormpatruller och stormpatrull­befälhavare, de senare antal beräknat till 27 i medeltal 3 vid varje vanligt kompani, kunna utbildas vid nyssnämnda kompanier.[2]

Att Tingstens formulerade sig på det sättet kan bero på att hans åsikter sannolikt grundade sig på  en utbildningsrapport från I 17 som 17 september 1918 sändes iväg till infanteriinspektionen. I rapporten nämns erfarenheterna från utbildningen av stormtrupper där det framgick att:

Med hänsyn till dels det goda inflytande på utbildningen i stort, som specialutbildningen tycks hava, dels den jämförelsevis korta tid den kräver, synes mig denna utbildning med fördel kunna bedrivas inom de vanliga infanterikompanierna och således detta s.k. grenadiärkompani kunna indragas.  

Slutsatser från utbildningsrapporter rörande kompaniet för utbildning av stormtrupper








torsdag 17 juli 2014

Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 8- Infanteriets utbildning under 1918

Steget efter övningarna i ställningskrig under sommaren 1917  blev att utifrån de senaste krigserfarenheterna av vilka en hel del berövades i Sverige  åstadkomma förändringar inom truppslagens utbildning. Rörande infanteriet framförde Tingsten i en skrivelse den 17 oktober till Lant­­försvars­departementet och generalstaben sin bedöm­ning avseende infanteriets utbild­nings­behov. Det var enligt honom både svårt att dra en skarp gräns mellan striden i det rörliga kriget och strid om befästa ställningar och mellan ställnings­striden, som icke erhållit ställningskrigets karaktär, och sådana som utföras under ställnings­krigets för­hållanden. Enligt Tingsten var utbild­ningen för det rörliga kriget det centrala, men det var dock samtidigt nödvändigt för en armé att så långt förhållanden med­giva utbilda sig för ställningskriget och tillämpa dess särskilda förfarings­sätt. Ställ­nings­kriget hade medfört an­vänd­ningen av särskilda stridsmedel vilka i sin tur fordra­de en särskild organisation för in­fante­riets utbildning var en av Tingstens slutsatser.[1]


Tingsten ansåg dock att krigserfarenheterna inte var tillräckligt analyserade så att en mer fullständig bedömning kunde göras och konstaterade att frågan om infanteriets utbildning för ställningskriget var svårlöst. Infanteriet hade inte fått tillräckligt med utbildning rörande ställningskrig och större resurser skulle krävas samtidigt som det var osäkert i vilken utsträck­ning krigserfarenheterna gjorde det nödvändigt att förändra infanteriets utbildning och fram­tida freds- och krigsorganisation. Tingsten påtalade dessutom att användningen av granat­kast­are, eldsprutor och skyttevärns­kanoner inte endast kunde betjänas av personalen tillhörande artilleriet och ingenjör­trupperna vilket medförde ett behov att utbilda infanterister för att använda dessa vapen. För detta ändamål krävdes även utbildningsförsök och fram tills det var klart var det viktigt att trupperna fick ökade kunskaper och färdigheter i strid om befästa ställningar.[2]


De tekniska kompanierna skulle utbilda sig i användningen av så kallade särskilda hjälpstridsvapen där eldsprutan ingick. 



Den 29 november 1917 utfärdades en generalorder angående försöken under utbild­nings­året 1917-1918. Dessa skulle avse att utröna lämpligheten av att omlägga infanteriets utbildning, i syfte att densamma såväl i allmänhet som särskilt med hänsyn till striden om befästa ställ­ningar må i större grad än hittills vara tillgodosedd.[3] För infanteriets utbildning inom kompani för ställningskriget och i handgranatsstrid utfär­da­des dessutom i oktober särskilda bestämmelser för utbildningsåret 1917-1918.[4] En månad senare fastställdes vidare ett omarbetat och utvidgat Förslag till instruktion för använd­ning av handgra­nater. Enligt instruktionen skulle det vid varje kompani finnas särskilt orga­niserade handgranatspatruller under befäl av ett underbefäl samt de skickligaste och djärvaste sol­daterna för att lösa särskilda strids­uppgifter.  Vid utbildningen av patrullerna skulle dessa övas i över­raskande och snabb framryckning samt inbrytning och upprullande av ställ­ningen. Övningar i hand­granatsstrid skulle vidare utföras i samverkan mellan stormpatruller och efterföljande skyttelinjer understödda av kulsprutor och granat­kastare.[5]


Ur Tingstens skrivelse angående omläggningen av infanteriets utbildning




I februari 1918 remitterade Lantförsvarsdepartamentet ett förslag om årliga övningar i ställ­nings­krig och anskaffning av terräng till sådana övningar till infanteriinspektören. I sitt utlå­tande framhåller Tingsten att såväl instruktions­förslaget för strid om befästa ställningar som instruk­tions­förslaget för handgranater liksom anvisningarna för infanteriets utbildning inom kompaniet för ställningskriget var tillräckliga för utbildningen. Enligt Tingsten var den rörliga krigföringen huvud­saken och varje ställningskrig började med strid om befästa ställningar samtidigt som det skulle dröja månader innan det skulle bli ställnings­krig i egentlig be­märkelse. Det var därför nödvändigt att fästa minst lika stor vikt vid denna typ av övningar som övningar i ställningskrig. Tingsten var därför tveksam till om det regementsvis skulle an­ordnas årligen återkommande övningar i ställningskrig förutom i vissa undantagsfall.[6]


Efter försöksutbildningen utbildningsåret 1917-1918 ansåg Tingsten i en skrivelse den 30 oktober 1918 att spe­cia­li­seringen av infanteriets utbildning inte behövde drivas längre än nödvändigt och att specialutbildningen kunde begränsas till tre av regementets tolv kom­pa­nier. För utbildningsåret 1918-1919 föreslogs att utbildning i granatkastartjänst och fältar­beten skulle därför ske vid ett tekniskt kompani. Vid öv­riga nio kompanier skulle vanlig sol­datutbildning ske, men denna skulle även omfatta ut­bild­­ning i handgranatsstrid med storm­patruller.[7]







Referenser

[1] KrA, Infanteriinspektionen, serie B I, 1917. Ang infanteriets utbildning för strid om befästa ställningar date­rad 17 okt 1917. I januari 1918 publicerade dessutom Tingsten ett sammandrag av sin bedömning i en artikel i Krigs­veten­skaps­­akade­miens Tidskrift.
[2] Ibid.
[3] Lantförsvarets kommandoexpedition, serie B I, vol. 78, generalorder 29 november 1917 nr 1593.
[4] Ibid, generalorder 12 oktober 1917 nr 1384: Beträffande utbildningen i handgranatsstrid vid infanteriet under ut­bild­ningsåret 1917-1918 och 13 oktober 1917 nr 1393: Beträffande Infanteriets utbildning inom kompani för ställningskriget under utbildningsåret 1917-1918. 
[5] Förslag till instruktion för använd­ning av handgra­nater, fastställd enligt generalorder 23 nov 1917 nr 1557, (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1917), s. 17 och 22.
[6] KrA, Infanteriinspektionen, serie B. Skrivelse till Konungen den 27 februari 1918. 
[7] KrA, infanteriinspektionen, serie B, Angående omläggningen av infanteriets utbildning daterad 30 okt 1918.

måndag 14 juli 2014

Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 7 - Kursen i ställningskrig

Övningarna i ställningskrig och publiceringen av instruktionsförslaget för strid om befästa ställningar som ägde rum under sommaren 1917 hade sin början i utvecklingen som startades under hösten 1916. I slutet av november, alltså två månader efter skrivelsen om genomförandet av övningar och utarbetningen av instruktionsförslaget, gjorde generalstabschefen Bildt sedan i en hemlig skrivelse till Konungen även en fram­ställan om att ordna en teknisk kurs för en till två officerare vid varje truppförband för att dessa skulle kunna handha den särskilda materiel (handgranater, granatkastare, infanteri­sköldar m.m.) för ställningskriget som skyndsamt borde anskaffas. Därutöver föreslogs kursen även avse utbildning i befästningsarbeten samt praktisk tillämpning av samverkan mellan artilleri och infanteri. Med hänsyn till behovet av utbildning borde kursen anordnas så snart som erforderlig materiel fanns tillgänglig. [1]


Under hösten 1917 anordnades den tekniska kurs i ställningskrig som generalstabs­chefen föreslagit i november året innan. I kursen deltog dels en till två offi­cerare från varje truppförband vid de stridande truppslagen, dels tre under­offi­cerare och underbefäl från varje trupp­förband vid infanteriet och ingenjör­trupperna. Till ledare för kursen utsågs chefen för krigshögskolan, överstelöjtnanten i generalstaben G. Lillie­höök.[2]



Kallelse till utbildningskursen i ställningskrig. 




För den två veckor långa kursen utfördes en fullt utbyggd befästningsanläggning med skydds­rum, hinder m.m. vid Kaknäs i Stockholm. För officerarna, som vid kursens början skulle vara väl förtrogna med förslaget till instruktion för strid om befästa ställningar, omfattande första veckan före­läsningar samt tillämpade övningar i befästningsarbeten och storm­patrull samt anfall och för­svar vid kompani och lägre förband. Andra veckan bestod av ett appli­katoriskt exempel i arméfördelning som samtidigt utgjorde ramen för de strids­övningar med trupp och skarp ammunition som ägde rum i de befäst­ningar som fanns på Järvafältet. Vid dessa övningar skedde även ledning av skarp artillerield från flygplan.[3]


I den utförliga rapport som sammanställdes efter kursen finns även underlag till föreläs­ningarna under kursen och det applikatoriska exemplet vilket ger en mycket god bild av den samlade kun­skapsnivån rörande strid om be­fästa ställningar. Enligt föreläsningen som mer allmänt behandlade ställningskriget var det ett antal samverkande faktorer, främst vapentek­nikens utveckling och stormaktsarméernas numerär, som lett fram till ställnings­kriget. Samtidigt varnade man för att dra slutsatsen att det rörliga kriget hade förlorat sin betydelse, utan framhöll i stället att kriget påvisat att genombrott kunde ske och att det före­kommit flera exempel på rörlig krigföring. Det fanns vidare anledning att överväga om samma betingelser skulle uppstå i ett kommande krig. För svenskt vidkommande bedömdes dessutom ett lång­varigt ställningskrig med hänsyn till det militärgeografiska och politiska läget osanno­likt. I regel krävdes rörliga operationer för att uppnå ett avgörande.[4]

De övriga föreläsningarna behandlade mycket detaljerat befästningarnas utformning, storm­patrullers användning vid storm­ning, artillerieldens utnyttjande vid försvar och anfall samt beräkningar av artillerieldens verkan. Under föreläsningen om stormpatruller framkom även de senaste erfarenheterna från centralmakterna, bland annat att infanteriet borde anfalla i glesa vågor bakom stormpatrullerna för att minska förlusterna och underlätta upprullningen av den fientliga ställningen. Beträffande artilleriet gjordes olika beräkningar av den tid som behövdes för att göra en ställning stormmogen. Exempel­vis erfordrades för en anfallsfront på 800 m 3 200 granater, vilket för en tid av maximalt fyra timmar krävde minst 16 pjäser.[5]





Utbildningsschema under kursen. Notera att kursen lade vikt på "stormutbildningen". 




Föreläsningarna och kursen visar således att kunskapen i generalstaben låg på en mycket hög nivå och i det närmaste i nivå med den som fanns i centralmakterna. Däremot är det mer tveksamt om hur stor förmågan i strid om befästa ställningar var bland officerarna och övrigt befäl vid de olika truppförbanden. Lilliehöök framhöll själv i rapporten att kursen på grund av den begränsade tiden inte medgivit någon grundligare utbildning, utan att den främst varit en orientering av de erfarenheter som fanns vid de krigförande fram till sommaren 1917. För trupperna skulle det således krävas särskild utbildning och övningar.





I nästa inlägg kommer jag att skriva om infanteriets utbildning under perioden 1917-1918 utifrån erfarenheterna från världskriget



Referenser 




[1] KrA, generalstaben, chefsexpeditionen, f.d. hemliga, serie B I. Skrivelse från chefen för generalstaben till Konungen daterad 23 nov 1916.
[2] Lantförsvarets kommandoexpedition, f.d. hemliga arkiv, serie E I, vol 40. Underdånig rapport över kursen i ställningskrig, daterad 1 dec 1917. Lilliehöök hade bl.a. under våren 1917 varit i Österrike-Ungern för att studera storm­trupper. I kursen deltog totalt 80 kompaniofficerare och 93 underofficerare och underbefäl. Därutöver tillkom 16 regementsofficerare och 10 särskilt beordrade officerare.
[3] Ibid.
[4] Ibid.
[5] Ibid.

söndag 13 juli 2014

Några fotografier från övningar i ställningskrig under sommaren 1917

De nedanstående fotografierna är tagna i samband med övningarna i ställningskrig i Axvall inom ramen för III. arméfördelningen. I efterhand trycktes även ut en övningsrapport som på ett detaljerat sätt beskrev övningarnas förlopp. Jag låter fotografierna berätta om sig själva.