Del 1. "Döden luktar runt om oss" 92.04.08 - Del 2

22.00: Nu säger min hustru till mig, som tittar på TV, att företrädare från Serbiska Autonoma Området Romanija förhandlar om byar Jarčedol och Hreša, och bestämmer över ifall ”gränsen kommer att öppnas”. Vet de ens hur man förhandlar? Föreställer mig hur neandertalare tillverkar datorer.

Hur kommer denna natt att vara? Det enda jag vet är att morgonen kommer att dyka upp. V som är vännen från Sarajevo säger att jag har det lättare i min kista än han i staden där han lyssnar på granatexplosioner. Han bedrar sig själv.

Jag går och lägger mig samt för att drömma om Istrien (Kroatien) som den förverkligade drömmen.

Jag visste inte att mörkret var så mörkt här.

Jag börjar, utan grund, att hata själva ordet – nation. Nationen är inte skyldig för att den under sina kläder matar och uppfostrar monsters. Redan för tre år sedan, på ön Krk (Kroatien), insisterade en nära bekant att jag skulle säga vad jag är, vilken nation jag tillhör. Hon tittar på mig med misstro när jag säger att jag endast är en mänsklig varelse och inget annat. För henne finns ingen mänskligt varelse utan nationell identitet.

Vid fönster i runtomliggande hus hänger gardiner. Vilken absurditet. För två månader sedan filmade jag i Dubrovnik en kort dokumentär om stadens förstörelse under namnet ”Befriandet av djävulen” då en man säger till mig att jag inte behöver filma eftersom jag snart kommer att, i Bosnien och Sarajevo, känna på min egen hud de skrämmande upplevelser som de nu har gått igenom. Jag trodde inte på det, jag ville inte tro på det. 

Del I. "Döden luktar runt om oss" 92.04.08

Pale, onsdag, 8.4.1992.

Paleborna garanterar Sarajevo, Stari Grad (Gamla Stan) och mina vänner som bor där!

Ljudet kommer från telefonen som ringer i ett tomt hus (barnen är i Sarajevo, vänner kan inte komma hit på grund av barrikader och skjutningar, medan åskådare från Pale är fästa vid TV och tittar på vad som händer ”där nere”). V ringer mig, en vän och medarbetare från TV Sarajevo, och frågar mig:

”Hur kan de planlöst garantera oss från Trebević och Lapišnica”?

Jag kan inte förstå hans fråga. Borde inte de egentligen komma ned i staden för att besöka enstaka hos familjer och individer? Men, varför beskjuter de staden överhuvudtaget? Vad vill de uppnå med det? Det är helt galet, säger jag till mig själv.

Kollegan Vojna Travanj från RTV (radiotelevisionen) ringer mig. Jag kunde inte ens drömma om att hon har lämnat staden och sin gamla mor samt bosatt sig i hotellet ”Bistrica” på Jahorina. Hennes nya vän, en läkare och politiker, var en gång i tiden en brinnande kommunist. Nu är han en brinnande serb. Kollegan frågar mig när jag ska börja arbeta för deras ”Serbiskt information och TV-center”. Jag är förvirrad och lite rädd. Hon frågar inte ”om jag ska” utan ”när jag ska”, som att det är underförstått. Hon räknar upp namn på våra kollegor som har gått över till Pale och börjar arbete för centret. Först försöker jag med att säga att jag aldrig har arbetat som en politisk journalist. Än så länge har jag ett avtal med FN:s Högsta kommissariat för flyktingar. Och slutligen när jag åter igen blev mig själv så upprepar jag frasen som jag tidigare har sagt: ”Jag är inte en nationaljournalist utan yrkesjournalist”.

Från andra sidan av telefonluren hörs tystnaden, därefter en röst, som hittills var mjuk och normal, som börjar bli påstridig och till slut säger hon att jag ”tänker noggrant igenom om vad jag gör”.

Jag vet som menas med det och därför är jag rädd. Telefonen ringer igen och jag hör en röst från en mänsklig varelse från långt avstånd fylld med rädsla och oro. Kanske borde vi alla ha stuckit från denna brinnande Balkan.

Det är enklast att sticka men hur ska jag kunna lämna huset som jag har byggt med egna händer samt gården som jag har brukat. Idag brukade jag jorden och odlade vinbär. Jag hoppas på att smaka på deras avkastning.

TV:s terror, rädsla och skjutningar. Det är natt och det regnar. Allt är mörkt, den första scenen i berättelsen Taxisten. Jag måste fortsätta att skriva den men hur – när jag med oro lyssnar på om jag kommer att höra steg av människor som kommer för att hämta mig.

Jag tänker ständigt på sonen och dottern som är avskurna i Sarajevo. Gränsen som varken jag eller de kan passera har för några dagar sedan blivit etablerad på Lapisnica. Som att något mäktigt och hänsynslöst har delat upp oss på mitten och vårt hopp. Ska vi någonsin bli fullkomliga igen? Gud, är detta möjligt?

Del 1. "Döden luktar runt om oss". 92.04.07

Pale, tisdag, 7.4.1992.

Vid sängen, på nattduksbordet, har jag två böcker: Kafka, pro et contra av Guntera Anders med en briljant översättning av Ivan Fohta, som på fakulteten undervisade mig i estetik, samt Jesus Kristus – Del I av Rudolf Wiener, tryckt 1932. Jag kan inte tro på att Jesus sa ”De som inte är med mig är emot mig”. Jag känner inte till en ideologi som inte har ristat in sådan princip i sitt program.

Jag tror på en Kafkas fras som låter ungefär ”Jag satt på krogen, när två uniformerade personer dök upp och sa till mig att följa med dem. Men jag är civil och fri, svarade jag. Just därför, svarade de och tog mig”.

Jag ringer in ”live” i Radio Sarajevos program och säger att ingen kan ta sig ut från Pale (16 km från Sarajevo), att soldater från JNA (Jugoslaviska Folkarmén) samt serbiska hemvärnsmän kontrollerar alla huvudvägar samt andra vägar till Sarajevo.

Igår kväll var jag tillsammans med hustrun hos gamla vänner och bästemän. Deras son som är läkare och jobbar i Sarajevo lyckades till slut på söndag att ta sig förbi barrikaderna, de lät nästan inte honom att komma hem till Pale. Men morgonen dagen efter kom ett militärt fordon efter honom och nu måste han arbeta i en nyupprättad militärt sjukhus. Vi kan inte tro att hotellet på Koran är nu omvandlat till ett fullutrustat militärt sjukhus.

Hur kunde jag vara naiv och blind? Upptagen med mitt jobb samt med att skriva berättelsen Taxi till Jahorina, som jag måste lämna in som ett filmmanus till filmhuset ”Forum” innan den 1 maj. Jag ser ingenting runt om mig själv, eller ser så lite och så obetydligt.

På TV tittar jag på sönderslagna och rånade affärer i Sarajevo. I Pale är de inte sönderslagna men totalt tomma. Jag kommer ihåg tiden efter kriget på 1950-talet, när i den enda affären i Pale det endast fanns surrogatkaffe, som vi även kallade försäljaren för, som då skulle jaga oss med käpp. Till och med förra året gick jag fritt på natten runt om i skogen och tänkte på taxisten. För en månad sedan slutade jag att gå runt i skogen, även på dagen, då det har blivit alltför farligt. För fyra dagar sedan gick jag på kvällen bredvid kyrkogården, när det i mörkret dök fram en beväpnad typ. Han kunde inte fatta att någon kunde gå runt på kvällen på det sättet. Han frågade mig efter mitt efternamn och när jag svarade, talade han om för mig att jag skulle ”akta mig då de (muslimerna) finns i skogen”. 

Del 1. "Döden luktar runt om oss" 92.04.06

Pale, måndag, 6.4.1992.

Dagen när Sarajevo för 47 år sedan befriades från fascismen. Idag är det en stad som vill befria sig igen. Där är min dotter och son. Sonen har jag för en månad sedan skickat iväg till Sarajevo så att han skulle skippa mobiliseringen i Pale.

 Frun ringer till polisen och frågar om hur hon ska ta sig till jobbet imorgon. Den jourhavande svarar henne kort: ”Det går inte, tunnel på Lapišnica är minerad”. Jag frågar mig själv om det ens är möjligt och vad det egentligen betyder? Hur kan de bara ”skära av oss” från staden på det sättet? I huvudet upplever jag en stark mardröm som består av tusen frågor som jag inte har ett rationellt svar på. Illamående och bara illamående känner jag mot detta folk.

På TV Sarajevo tittar jag på hur vid barrikaden vid bron Vrbanja en ung tjej från Dubrovnik (Kroatien) dödas. En ung tjej som kom till Sarajevo för att studera. Herregud, hur kan det här ens vara möjligt?

På kvällen ser Pale ut som en kyrkogård där liken inte har begravts än. I Sarajevo räknas de dödade och skadade istället för att fira dagen när friheten kom. Frun stannar uppe hela natten framför TV-skärmen. 

Del 1. "Döden luktar runt om oss". 92.04.05

Pale, söndag 5.4.1992.

Barrikader i Sarajevo igen! Som en fågel i buren är jag är fast i Pale. Minns en skrämmande fras från Kafka – ”Buren har börjat att leta efter fågeln”.

Chocken är skrämmande. Huvudgatan är tom. Det finns ingen där. Min fru gör en solidaritetsförklaring med Sarajevoborna genom att, som en Don Kihot, sätta kopplen på vår hund Zjuzjo och gå med grannen Mina på en promenad för att kunna visa att hon är ”en fri människa”. Människor har dragit in sig i sina hus och tittar på TV (Öppen kanal) samt lyssnar på Radio Sarajevo som sänder direkt om allt som händer i staden.

Dottern, som igår stack på någon rock-konsert i staden, hörde av sig via telefon från en väninna och sa att hon ska komma tillbaka hem så fort barrikaderna försvinner. Jag går ut på gatan och på långt håll ser jag beväpnade personer som hänger i närheten av polisstationen. Jag tröstar mig själv med att morgonen nästa dag kommer att betyda fred och att allt är en ful, skrämmande dröm. Med det hoppet lägger jag mig. 

Dagboken från Pale, vår-sommar 1992

”Jag är ingen nationaljournalist utan en yrkesjournalist”.

Frasen uttalades av Mladen Vuksanovic som var anställd inom den lokala Sarajevobaserade TV kanalen ”TV Sarajevo”. Uttalandet ägde rum i samband med att Vuksanovic erbjöds att arbeta för medier som under våren 1992 höll på att upprättas av den nationalistiska bosnienserbiska ledningen i staden Pale.

Mladen Vuksanovic föddes i Jugoslavien i delrepubliken Bosnien och Hercegovina i kristen familj med katolsk mor och serbisk-ortodox far. Sin högskoleutbildning erhöll han i filosofi vid Sarajevos Universitet året 1970. Från och med året 1972 började han att arbeta som medarbetare på TV Sarajevo. Hans specialitet var att arbeta med dokumentärfilmer för vilket han belönades både nationellt och internationellt.

Under våren 1992 när kriget i Bosnien höll på att bryta upp befann sig Mladen i sin födelsestad Pale (20 km sydost från Sarajevo) där han bevittnade hur bosnienserbiska nationalister höll på med förberedelser att med våld skaffa sig kontroll över Sarajevo. Han erbjöds att arbeta för de nya myndigheterna men nekade. Om de som tog över televisionen i Pale uttryckte han att:   

”Dessa är yrkesmördare – de journalisterna och deras lögner har ingen botten”.

På grund av rädsla för repressalier höll han sig gömd i staden under fem månader. Under tiden skrev han sin dagbok och senare som krigsflykting lämnade staden och bosatte sig i Kroatien. Dagboken skrevs från den 5 mars till 17 juli. I sig är dagboken en viktig och detaljerat pusselbit som tar upp hur kriget utvecklade sig under de första månaderna. Hans första ursprungliga bok hade namnet ”Taxi till Jahorina” och publicerades bland annat Tyskland där miljöpartisten och den förre tyske utrikesministern Joschka Fischer skrev bokens förord.

Förord ur dagboken

I min födelsestad Pale, där jag har bott sedan 1984, spenderade jag 110 dagar i egen isolering då jag som redigerare och författare för TV Sarajevo avböjde att arbeta för Serbiska televisionen i Pale.  Den försvårande omständigheten var min bakgrund med katolsk-kroatiska moder (begravd på den katolska kyrkogården och inte bredvid fadern på den ortodoxa), samt att min son och dotter är födda i Rijeka (Kroatien) där min frus familj bor.

I dagboken beskrev jag det som jag såg, hörde samt kände på min egen hud. Då min rörelsefrihet inte var möjlig uteblev många händelser i Pale från min kännedom och medvetenhet. Jag tror att en dag kommer andra människor att vittna om det, de som har överlevt tortyren i ”det fria territoriet Serbiska Republiken Bosnien-Hercegovina”.  

Dagboken är skriven med ständiga krämpor och rädsla för att den skulle bli hittad under genomsök av huset eller i bagaget medan jag reste från Pale till ungerska gränsen då jag på vägen till Rijeka passerade förbi åtta kontroller.

Dagbokens originaltext har jag utökat endast med de meningar som underlättar för läsaren att förstå mina anteckningar.

Jag vet att publiceringen av denna dagbok innebär en dödstraff men också en död genom tystnad och skam om jag inte hade publicerat den. 

Photo gallery - Bauska Castle and Rundale Palace

Recently I visited the city of Bauska. Among "must do" for a historian or a individueal interested in history are the Bauska Castle and Rundale Palace. Click on the links for more information. 

Monument from the "Independence war" during 1918-1920 with aftermath of Latvia becoming a independent and sovereign nation-state. 

Monument dedicated to the period when Latvia was occupied by the Soviet Union, Nazi-Germany and later forcefully  incorporated into being a part of Soviet Union. 

Monument to Latvian Waffen-SS soldiers that were fighting within the Nazi-German armed forces. Mostly they were being forcefully recruited in order to be used in the fight against the Soviet Red Army.   

Bauska Castle - Originally a castle of the famous medieval   Livonian Order 

Bauska Old Town - Some bonus photos 

Friend-cities : Hedemora in Sweden and Rypin in Poland 

 City Hall

And some comparison with the Soviet architecture 

The magnificent Rundale Palace 

 Wolmer von der Gaden - The field commander of the the Polish army during 1630's. 

Stone Carvings and Iron Works in Latvia 

The Design by Francesco Bartolomeo Rastreli 

Some things never change 

Astonishing paintings. At the same time many paintings presented within the Palace were drawn by unknown painters. 

The Golden clock 

More beautiful decorations 

Me in one of the reception rooms. 

The Golden chair. 

One more reception room 

Interesting finding. The portrait of Frederick the Great to the left. 

The sleeping chamber - rokoko style 

The dinning chamber 

The "pool" room? 

Garden and park outside of the palace