22.00:
Nu säger min hustru till mig, som tittar på TV, att företrädare
från Serbiska Autonoma Området Romanija förhandlar om byar
Jarčedol och Hreša, och bestämmer över ifall ”gränsen kommer
att öppnas”. Vet de ens hur man förhandlar? Föreställer mig hur
neandertalare tillverkar datorer.
Hur
kommer denna natt att vara? Det enda jag vet är att morgonen kommer
att dyka upp. V som är vännen från Sarajevo säger att jag har det
lättare i min kista än han i staden där han lyssnar på
granatexplosioner. Han bedrar sig själv.
Jag
går och lägger mig samt för att drömma om Istrien (Kroatien) som
den förverkligade drömmen.
Jag
visste inte att mörkret var så mörkt här.
Jag
börjar, utan grund, att hata själva ordet – nation.
Nationen är inte skyldig för att den under sina kläder matar och
uppfostrar monsters. Redan för tre år sedan, på ön Krk
(Kroatien), insisterade en nära bekant att jag skulle säga vad jag
är, vilken nation jag tillhör. Hon tittar på mig med misstro när
jag säger att jag endast är en mänsklig varelse och inget annat.
För henne finns ingen mänskligt varelse utan nationell identitet.
Vid
fönster i runtomliggande hus hänger gardiner. Vilken absurditet.
För två månader sedan filmade jag i Dubrovnik en kort dokumentär
om stadens förstörelse under namnet ”Befriandet av djävulen”
då en man säger till mig att jag inte behöver filma eftersom jag
snart kommer att, i Bosnien och Sarajevo, känna på min egen hud de
skrämmande upplevelser som de nu har gått igenom. Jag trodde inte
på det, jag ville inte tro på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar