Striden i Pakrac - en av de första inledningarna till kriget i Jugoslavien

Den 31 december 1990 önskade ett stort antal politiker i Jugoslavien ett gott nytt år till medborgarna och uttryckte förhoppningar inför det kommande året. Nyårsfirandet den 31 december 1990 kom dock att vara det sista för Socialistiska Federala Republiken Jugoslaviens del. Just nyårsaftonen 1990 ansågs av många samtida ögon som en mer deprimerande och mindre glädjande jämfört med de tidigare firandena. I slutet av 80-talet och början av 90-talet påverkades Jugoslavien av olika interna kriser som till slut resulterade i federationens kollaps. Förutom ekonomiska problem präglades samhällsutvecklingen av allt växande nationalism hos de olika etniska grupperna och en styrelseform som av många ansågs som allt mindre fungerande. Diskussioner om centraliserat och decentraliserat styre av landet  samt om reformer var en del av det politiska vardagen.

Under sina sista år fungerade Jugoslavien till en hög grad som en konfederation och var fram till sin kollaps ett undantag globalt sett som världens enda federation utan demokrati men med tydlig federal maktfördelning. Just under 1990 intensifierades politiska motsättningar mellan nationalister i Serbien och Kroatien som förutom synen på styret även handlade om etniska motsättningar mellan serber och kroater i Kroatien. Bland kroatiska nationalister föredrogs decentralisering av staten samt mer konfedererad styre medan serbiska nationalister föredrog en mer centraliserad och federal styrelseform.  En av de punkterna som i historieskrivningen brukar presenteras som bland de viktigare var striden, närmare sagt skottväxlingen, i staden Pakrac den 2 mars 1991 mellan kroatiska poliser och kroatienserbiska paramilitärer som slutade utan dödsfall och med att den jugoslaviska federala armén tillfälligt intog kontrollen över staden. Tanken med denna text är att i korthet knyta denna händelse till mer central utveckling som förklarar orsakerna till kriget i forna Jugoslavien.   

Serbisk nationalism i Kroatien utvecklar sig

Serbiska Demokratiska Partiet (SDS)  med serbisk nationalism som huvuddelen av partiets ideologi grundades i dåvarande Socialistiska Republiken Kroatien i februari 1990. Partiet hade inledningsvis starkt stöd i provinsen Slavonien (ska inte förväxlas med SR Slovenien)  i de delarna där etniska serber utgjorde en stor del eller majoritet av lokalbefolkningen. På mötet i staden Knin den 17 februari 1990 deltog en av partiets mest ansedda medlemmar Milan Babic som blev Knins borgmästare. Centrala aspekter hos SDS:s politiska deklaration var att serber i Kroatien befann sig under hot om folkmord och att regionala samt lokala administrativa gränser borde ändras och ritas om efter den etniska sammansättningen samt att territorier med ”speciellt etnisk sammansättning” hade rätten att utropa sig som autonoma efter  lokala folkomröstningar.[1]

Multiplicitet Pakrac var den enda i västra delen av Slavonien där serber utgjorde majoriteten av lokalbefolkningens etniska sammansättning. I Pakrac var den lokale SDS ledaren Veljko Dzakula ansedd som en av SDS-partiets viktigaste personer rörande partiets verksamhet. En av hans uttalanden var att ”om Kroatien lämnar Jugoslavien, och den jobbar på det dagligen, så kommer serberna att bryta sig loss ur Kroatien”.[2]

 Källa: ICTY 

Kroatisk nationalism och den första demokratiskt valda regeringen 

Den första demokratiskt valda parlamentet i Kroatien bestod till en större del av nationalister ur Kroatiska Demokratiska Unionen – HDZ men även av andra partier som reformerade kommunister med mer socialistisk agenda, socialliberaler samt även SDS. Ledaren för HDZ  var förre detta arméofficeren samt historikern Franjo Tudjman som också hade en historia att vara fängslad i samband med nationalistiska uttalanden under 70-talet. Det blev hans parti som på grund av 40% av rösterna efter valet kunde etablera en egen regering. 

Notera att både SDS och HDZ betecknade sig som ”demokratiska” partier. Inom forskning om nationalism framhävs argumentet att nationalism hos den ena parten leder till nationalism hos den andra parten i politiska konflikter där synen på etnicitet anses spela en viktig roll. Utvecklingen i förre detta Jugoslavien är ett sådant exempel. Efter det första demokratiska valet i SR Kroatien började Tudjmans regering med rad åtgärder som upplevdes som diskriminerande av stora delar av den kroatienserbiska befolkningen. USA:s ambassadör Robert Zimmerman skrev i sin dagbok om möten med Tudjman under 1990 hur han och andra ledande nationalistiska politiker var väldigt öppna med uttalanden om serber som kunde beskrivas som rasistiska. 

Till vänster - Franjo Tudjman ledaren för HDZ. Till höger Milan Babic en av ledande politiker i SDS. Källa: Wikipedia

Den nya regeringen införde bland annat större kontroll över både statliga och privata medier som innebar språkpurism där ”kroatiska ord” skulle användas samt att personer som antigen ansågs vara illojala mot regeringen, var serber eller var födda i  ”blandäktenskap” till en stor del sparkades från sina jobb från exempelvis statliga televisionen, radion och polisstyrkorna. Andra aspekter som upplevdes som provocerade hos serbiska nationalister var beslutet om att införa en ny flagga som påminde om den Nazityskland vänliga Ustahsa regimens från andra världskrigets tid, en ny konstitution som inte längre erkände status av serber som konstitutionellt folkgrupp, och HDZ:s retorik om Kroatiens framtid som upplevdes som separatistiskt. 

Den nya, så kallade ”Julkonstitutionen” innebar att individer med serbisk etnicitet formellt definierades som en minoritetsgrupp. Konstitutionen omfattade även  en artikel som i praktiken innebar att Kroatien kunde utropa sig som självständig med mer än 2/3 röster i parlamentet. Under antagningen av den nya konstitutionen agerade medlemmar av SDS genom att lämna parlamentssalen i protest.[3]

”Stockrevolutionen”

Den 17 augusti stoppade det jugoslaviska flygvapnet tre stycken polishelikoptrar tillhörande det kroatiska inrikesministeriet. Helikoptrarna var förutom piloterna bemannade med specialpoliser som var på väg till Knin. I samband med detta rapporterade generalstabschefen Blagoje Adzic till premiärministern Stipe Mesic (partimedlem i det nationalistiska partiet HDZ) om att federala armén skulle intervenera om helikoptrarna inte flög tillbaka.  

Orsaken till att Kroatiens inrikesministerium fattade beslutet om att sätta in specialpolisstyrkor i Knin var bland annat att få bort ”barrikaderna”. En annan orsak var att stoppa SDS-politiker från att hålla lokala folkomröstningar om ”autonomi” i relation till republikens styrelseform. Händelserna fick snabbt namnet ”balvan revolucija” som betyder stockrevolution i samband med att serbiska nationalister och civila blockerade delar av väginfrastrukturen där serberna var i majoritet. Just de delarna av Kroatien som de östra samt sydöstra kallades för "Krajina" och namnet som betyder "delområde" eller "ände"  hade sitt ursprung från den österrikisk-ungerska perioden.  I samband med det fanns det förslag inom armén att även ingripa mot de beväpnade civilisterna som bestod av etniska serber men förslaget avvisades av försvarsministern, generalen och tillika federale "sekreteraren för folkförsvar" Veljko Kadijevic som dock begärde en utredning av både serbiska och kroatiska beväpnade grupperingar.

     En av stockbarrikaderna i Kninområdet. Till vänster vajar en serbisk flagga samt så kallade 4S som står för "bara enighet räddar serberna". Källa: Sibenik.in 

Från Tudjmans regering sågs detta dels som ett hot mot statens auktoritet samt som ett hot mot turismnäringen eftersom transportflödet hindrades, försvårades eller stoppades. För serbiska nationalister var det bland annat ett sätt att vissa missnöjet med Tudjmans regim. 

Utvecklingen i Pakrac

Redan under senare delen av 1990 fanns de beväpnande grupperingar i Pakracomrdået utrustade med både militära vapen samt jaktvapen. Dock var situationen på flera håll inklusive Pakrac som sådan att de paramilitära förbanden ofta hade brist på vapen på det sättet att majoriteten av personal var utan vapen.

I början av februari 1991 fanns det i Pakracområdet mindre paramilitära enheter som organiserades av SDS. Dessa bestod av män i åldern 18-60 inklusive medlemmar av SDS, i flera fall av förre detta militärer och poliser. Beväpningen bestod till en större del av jaktvapen och även vapen från andra världskrigets period. En mindre del av beväpningen delades ut genom leveranser från armén. Mellan februari och augusti ägde möten mellan SDS:s medlemmar regelbundet i byn Kukanjevac. 

Innan skottväxlingen den 1 mars ägde mötet rum mellan representanter av SNV (serbiska nationalrådet) och SR Serbiens minister för serber utanför Serbien Stanko Cvijan. Enligt källor som har använts under ICTY:s rättegångar och som skrivits ned i Jugoslaviens officiella dokument rörande situationen  i Kroatien diskuterade Cvijan och lokala serbiska nationalister om att det var viktigt att serberna inte ”provocerade fram konflikten” eftersom då skulle inte armén vilja ingripa till serbernas försvar. Däremot om serber skulle bli attackerade av ”HDZ:s styrkor” så skulle armén ingripa och skydda serberna.[4]

                                                                      Källa: ICTY 

Strategin hos serbiska nationalister byggde på att successivt ta över kontrollen över lokalsamhällen för att därefter integrera dessa i större enheter. Under andra hälften av 1990 i de lokalsamhällen där SDS hade makten förklarades municipaliteter som ”serbiska multipliciteter”. Därefter fattades beslut om att respektive antal municipaliteter skulle integreras och slåss samman i ett autonoma områden vilket ledde till utformningen av så kallade ”SAO” – Serbiskt Autonomt Område. Slutligen när kriget rasade under sommaren och hösten 1991 var dessa områden införlivade i ett ännu större territoriell enhet som kom att omfatta runt en tredjedel av dagens Kroatien. 

Staden Pakrac ligger i västra Slavonien. Serbiska Republiken Krajina (RSK) kom att omfatta runt en tredjedel av Kroatiens territorium. I samband med den kroatiska militära operationen "Oluja" (Storm) under Augusti 1995 upphörde RSK att existera som administrativt enhet. Källa: Wikipedia

Från perioden 1991 fram till augusti 1995 existerade en icke-erkänd stat, som inte ens erkändes av Förenade Republiken Jugoslaviens regering under 90-talet, under namnet Republiksen Serbiska Krajina (RSK). Milan Babic  var dess förste politiske ledare och åtalades efter kriget av den Internationella Brottmålsdomstolen för forna Jugoslavien  i Haag och dömdes till 13 års fängelse. Sina sista dagar i livet tillbringade han i fängelset när han dog den 5 mars 2006. 

Beslutet om att Pakrac skulle bli ”annekterad” till SAO Krajina togs den 22 februari 1991.[5] Samma dag togs beslutet om att döpa om polisstationen i Pakrac från ”Pakracs Polisstation” till ”Inrikessekreteriatet för Pakracs municipalitet”. På det sättet intog serbiska nationalister kontrollen över både municipalitetet och polismyndigheten.  

JNA:s roll

Jugoslaviska folkarmén (även kallad för den jugoslaviska federala armén) hade två formella uppdrag – ett externt och ett internt. Det externa institutionella uppgiften var att under federala statens kontroll agera mot en konventionell eller icke-konventionell motståndare vid fall av krig eller kräkningar av landets territorium. Den interna uppgiften var att fungera som en  statsbärande institution som skulle användas mot aktörer som ansågs vara fientliga mot staten samt för olika typer av samhällspåfrestningar som flodöversvämningar. 

Inom JNA:s ledning var fientligheten utbredd mot de nya republiksregeringarna i Slovenien och Kroatien som ansågs vara separatistiska. En aspekt som upplevdes som problematisk inom JNA var att Tudjmans regering ägnade sig åt att upprusta republikens polisstyrkor vilket upplevdes som provocerande och som ett eventuellt hot mot federationens existens eftersom det tolkades som tecken på förberedelser för separatism. Samtidigt agerade JNA på det sättet att framställa sig som en neutral aktör i situation som pågick i Kroatien under 1990 utifrån hänvisningar till sitt uppdrag av att vara en institution som ”höll samhället ihop”. Det var en av andningarna till att JNA under större delen av 1990 inte vill framställa sig som en del av statens apparat som lierade sig med serbiska nationalister. Dock beordrade JNA:s ledning under maj 1990 att Kroatien skulle överlämna all kontroll av vapen och ammunition tillhörande republikens territorialförsvar (som Hemvärnet) till den federala myndigheten. En stor del av vapenutrustningen och ammunitionen förflyttades till JNA:s förrådd som där etniska serber var majoritetsbefolkning på lokalnivå. 

DB:s roll

En annan aktör som har tillskrivits en central roll rörande konflikten mellan republikerna Serbien och Kroatien var DB som  stod för Drzavna bezbednost och var Serbiens säkerhetstjänst. I Jugoslavien hade varje republik sina och säkerhetstjänst utöver den federala. DB är väldigt omskrivet rörande 1990-talet och hur organisationen fungerade inom Slobodan Milosevics regering. En av organisationens uppgifter var att förse paramilitära förband organiserade av SDS med vapen och annan utrustning. Perioden augusti och september 1990 markerades av att personal tillhörande Serbiens inrikesministerium var stationerad i flera delar av Kroatien och var därmed inblandade i verksamheten som senare ledde till  kriget. 

I övrigt fick SDS: paramilitära förband oftast hjälpt av den lokala polisen där majoriteten bestod av etniska serber. För att kunna beväpna och utrusta hela förband på lokal nivå begärdes ofta både vapen och annan utrustning som fältradiostationer från ”Belgrad”. [6] I bland ICTY:s rättegångar är det även noterat att vapen, utrustning men även utbildning av personalen var en verksamhet som organiserades ”på plats” i samråd med lokala JNA befäl och ifrån arméns förråd. DB:s uppgift var att inhämta information och rapportera vidare om situationen till sin myndighet i Belgrad samt att samordna verksamheten med SDS-aktörer. Bland annat hade DB uppgiften att hålla kontakt med lokala och ”pro-serbiska” JNA befäl. Operatörerna Franko ”Frenki” Simatovic och Jovica Stanisic var bland de som ansågs som de mest inflytelserika och aktiva DB:are och båda ställdes inför rätta av ICTY men friades 2013.

Striden i Pakrac

Den 1 mars intogs polisstationen i Pakrac av serbiska paramilitärer. Dessa tillfångatog runt 20-tal poliser av kroatisk etnicitet. Intagningen av polisstationen innebar även tillgång till vapen. Under dagen intogs municipalitets byggnad. Därmed var hela municipalitet under kontroll av serbiska nationalister som nu inväntade på nya order. Reaktionen från de kroatiska myndigheterna var dock väldigt snabb. Redan under våren och sommaren 1990 var polisstyrkorna inblandade med olika ingripanden i de områden där serberna antigen utgjorde en stor del av lokalbefolkningen eller majoritet. Polisiära ageranden tolkades framför allt av serbiska nationalister i Serbien som något negativt. Under 1990 ägnade sig medier i Serbien och Kroatien, ofta med kopplingar till respektive regering, att sprida negativa budskap om respektive folkgrupper samt republiker. 

Tidigt på natten runt 04:30 den 2 mars anlände runt 200 specialpoliser , även utrustade med pansarbilar, till Pakrac. En av de ledande befälen var Mladen Markac som senare dömdes 2011 i Haag till 18 års straff för krigsförbrytelser men släpptes redan året efter. I början av 1991 fanns det runt 3 000 specialpoliser i under Kroatiens kontroll och dessa var organiserade i 12 bataljoner och därmed hade en militär snarare än polisiär organisation.  Bland specialpoliserna fanns det de som tillhörde antiterrorpolisentheten Lucko som existerar än idag. Deras primära uppgift var att ta kontrollen över polisstationen och municipalitetets byggnad. Efter ett par timmar taktiskt uppträdande och polisiärt agerande var båda uppgifterna genomförda och staden kunde formellt anses vara under kontroll av regeringen i Zagreb. Situationen upplevdes som eskalerande och väldigt problematiskt på federal nivå som beslutade att agera genom att sätta in armén med syfte att utöva auktoritet och formellt vara en ”vägg” mellan de kroatiska inrikestrupperna och serbiska paramilitärer.[7]

   Kroatiska specialpoliser utanför polisstationen i Pakrac den 2 mars. Kroatiens flagga som hade tagits ned dagen innan sattes upp igen.  Källa: Wikipedia  

 Armén kallades in av Borislav Jovic som var politiker från Serbien tillhörande Milosevics Serbiens Socialkritiska Parti (som också var nationalistiskt) och under 1991 ordförande för det kollektiva presidentrådet som bestod av samtliga sex republiker och två autonoma provinser. När väl arméns förband anlände till staden ansågs situationen som lugn. De kroatiska specialpoliserna och JNA-personal befann sig på olika avstånd från varandra. Innan det hade runt 180 personer blivit gripna , bland de många medlemmar tillhörande SDS. 

Arméns ankomst hade dock en effekt på de serbiska paramilitärerna som inte var gripna utan hade intagit skydd i den närliggande skogsområdet under ledning av den lokale polisen Jovo Vezmar. Han greps senare och åtalades för myteri men hamnade aldrig inför slutligt rättsprocess. Det anses i efterhand att dessa tolkade arméns inträde som ett tecken på att armén var på deras sida och kände sig mer uppmuntrade att agera mot specialpoliserna[8]. Därför påbörjade skottlossningen mot specialpoliserna som befann sig exponerade och oskyddade ställningar. Tre specialpoliser skadades med både lättare och svårare skador.

                                  Kroatiska specialpoliser i Pakrac 2 mars 1991. Källa: Wikicommons 

De verbala reaktionerna från Tudjman var blandade. Dels uttalade han att de som hade organiserat övertagandet hade syfte att på nytt införa ”bolsjevistiskt socialism” samtidigt som han och flera andra regeringsföreträdare hävdade att JNA var på plats dels eftersom armén hade tidigare planerade övningar i området samt för att assistera inrikestrupperna i ”återställandet av ordningen”. Även Mesic som då var Kroatiens representant i presidentrådet gjorde uttalanden om att arméns uppdrag var att skydda republiken. Han påbörjade under den 2 mars samtal med lokala JNA befälhavare och därmed utformade en överenskommelse om att JNA skulle vara kvar i staden medan specialpoliserna fick dra sig tillbaka den 3 mars. Efter striden ”återgick vardagslivet” som tidigare dock var bland annat skolor stängda och JNA:s personal utförde patruller i staden.

Efterspelet

Efter att ett stort antal individer som var serber och SDS-medlemmar hade gripits av kroatisk polis ägde förhandlingar rum mellan SDS och Tudjmans regering under mars. Också den amerikanske ambassadören Zimmerman deltog och träffade SDS-medlemmar inklusive Dzakula som uttalade sig om att serberna inte hade ”utträtt ur Kroatien” och att de inte såg ”utbrytningen som den enda önskade eller acceptabla lösningen”. SDS-representanterna betonade flera gånger att serberna ville fortsätta leva i Kroatien men bara ”i ett demokratisk Kroatien inom den jugoslaviska federationen”.[9] Det var just mötet mellan delar av SDS och Kroatiens regering som anses ha lett till att Pakrackrisen kunde avvärjas.[10] 


En annan orsak som anses vara viktigare var JNA:s intervention. JNA ingrep under striderna på det sättet att arméns förband intog gruppering i och runt om Pakrac. Under perioden maj till juni 1991 ägde fler lokala folkomröstningar i Kroatien om att olika områden skulle finnas kvar i Jugoslavien samt bryta sig ur Kroatien.  Händelserna i municipalitetet Pakrac blev en början på mer utvecklade planer som byggde på modellen att JNA skulle genomföra en intervention i delar av Kroatien med syfte att ”bevara fred” och ”förhindra inbördeskrig”.[11]

Pansarskyttefordon och pansarbil ur JNA rullar igenom Pakrac. Notera till höger de kroatiska specialpoliserna. Källa: Wikicommons 

Efter det som hände i Pakrac mellan SR Kroatiens inrikestrupper och kroatienserbiska paramilitärer träffades Babic  och Milosevic i Belgrad där de diskuterade om situationen i Krajina. Babic krävde att Serbien skulle ”skydda Krajina” medan Milosevic försäkrade honom om att han inte skulle oroa sig. Ledningen i Belgrad utnyttjade händelsen till sin fördel. Med hjälp av regeringsvänliga medier gjordes flera uttalanden om att Kroatiens regering hotade serberna, använde sig av ”fascistiska metoder” och att Kroatien skulle ”avväpnas med tvång”. Regimvänliga samt andra medier rapporterade om att allt från 6 till 40 personer dödades i Pakrac trots att den totala antalet döda var lika med noll.

Polisstationen i Pakrac attackerades en gång till den 18 augusti 1991. Under augusti fick serbiska förband dra sig tillbaka eftersom kroatiska förband lade Pakrac området under sin kontroll. Framåt hösten 1991 blev Pakracområdet åter igen under serbiskt kontroll och förblev det fram till maj 1995. I en rapport från 2001 skrev Internationella Brottsdomstolen att 176 civila dödades i Pakracområdet under striderna under 1991.[12] Många av morden genomfördes med ”kalla vapen” som yxor och knivar.

Städer i Slavonien är kända för den centraleuropeiska arkitekturstilen inklusive med jugendbyggnader från tidsperioden när Slavonien ingick i den Österrikisk-Ungerska imperiet. Fotografiet är tagen från kungariket Jugoslaviens tid. Källa: Flickr 

Referenser 

---

[1] The International Criminal Tribunal For the Former Yugoslavia. Case No. IT-03-72-I. The Prosecutor VS Milan Babic. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2016-07-15. Webbplats: http://www.icty.org/x/cases/babic/custom4/en/plea_fact.pdf  s.4-5

[2] Hayball Harry Jack, Serbia and the Serbian Rebellion in Croatia (1990-1991). Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2016-07-15. Webbplats: https://research.gold.ac.uk/12301/ s.65-66

[3] Princenton. Constitution Writing and Conflict Resolution. Croatia 1990. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2016-09-20. Webbplats: https://www.princeton.edu/~pcwcr/reports/croatia1990.html 

[4] Hayball, s.208-209

[5] International Court of Justice. Case Concerning. The Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide. (Croatia v. Yugoslavia). Memorial of Republic of Croatia. Annexes. Regional Files. Volume 2. Part II. Western Slavonia and Banovina. 1 March 2001. s.171

[6] S.245

[7] Ramet P. Sabrina. The Three Yugoslavias: State-building and Legitimation, 1918-2005. (Bloomington, Indiana University Press, 2006) s.384

[8] Los Angeles Times. Clash May Have Eased Yugoslav Civil War Threat : Balkans: Tensions remain between Croats and Serbs. But officials' cooperative statements suggest they hope to avoid a larger conflict. Publiceringsdatum: Okänt. Nedladdat: 2016-09-20. Webbplats: http://articles.latimes.com/1991-03-05/news/mn-250_1_civil-war

[9] ICJ s.66

[10] Caspersen, Nina Fallentin. Intra-ethnic competition and intra-ethnic conflict: Serb elites in Croatia and Bosnia 1990-1995. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2016-07-15. Webbplats: http://etheses.lse.ac.uk/1907/  s.76

[11] s.198

[12] S.173-178