Stockholmsbombningen 1944

Känner du till att sovjetiska bombflygplan av misstag släppte bomber över Stockholm den 22 februari 1944? Om det skriver  Gunnar Åselius som är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan (som även har tidigare undervisat mig). 

Texten är hämtad från bloggen "Världen österut" som hanteras av Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien. 

Folkfördumning om Stockholmsbombningen 1944

Den 22 februari 2014 är det 70 år sedan ryska bombplan fällde bomber över Stockholm. I Aftonbladet den 15 februari ger Herman Lindkvist återigen spridning åt myten att Sovjetunionen avsiktligt bombade Stockholm för att få den i Sverige spiondömde Intourist-tjänstemannen Vasilij Sidorenko frisläppt, och att bombningen mycket riktigt fick svenska myndigheter att tre dagar senare släppa Sidorenko. Sverige ska på grundval av denna traumatiska erfarenhet dessutom ha fört en sovjetanpassad utrikespolitik fram till kalla krigets slut.

Löpsedlar i Stockholm den 23 februari 1944. Bildkälla: Wikipedia

Den här saken är i själva verket grundligt utredd, senast av Tommy Åkesson i Militärhistorisk tidskrift 2003 (”Stockholm bombas! Sovjetunionen och den svenska beredskapen i februari 1944″). Alla relevanta dokument – exempelvis offentliggjord signalspaning mot den sovjetiska beskickningen i Stockholm (ett så kallat ”Venona-telegram”) och högerledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagges numera publicerade dagboksanteckningar – visar att den svenska regeringen redan i december 1943 hadebestämt sig för att släppa Sidorenko, och hade informerat Sovjetregeringen om detta. Sverige och Sovjetunionen var alltså överens om att Sidorenko skulle släppas och ryssarna behövde knappast två månader senare bomba Stockholm för att uppnå en frigivning. Argumenten för att Sverige skulle föra en utrikespolitik som inte provocerade Sovjetunionen kunde man inför krigsslutet ta till sig i Stockholm genom att titta på kartan. Småstaten Sveriges tendens att anpassa sig till omgivande stormakter behövde inte bombas fram av anonyma flygplan en mörk februarinatt. Det räcker med att läsa de svenska statsrådens dagböcker från krigsåren så förstår man detta.

All kännedom om flygbombningar under andra världskriget, om möjligheterna att navigera och precisionsbomba i mörker, pekar också på att detta var en felnavigering. Samma kväll som Stockholm bombades hade sovjetiska bombplan bombat Åbo och Åland, och den rimliga förklaringen är att några av dessa plan flög vilse. De kurser som den svenska luftbevakningen plottat ut för de plan som trängde in på svenskt luftrum ger inte bilden av något samlat företag. De ryska historikerna Alexander N Medved och Dimitrij B Chazanov hävdade också redan 1999 i en på finska publicerad uppsats om den sovjetiska bomboffensiven mot Finland 1944 (”ADD:n hyökkäykset Helsinkiin helmikuussa 1944”, Sotahistoriallinen aikakauskirja, 18. Helsingfors 1999, s. 172), att dokument i det sovjetiska bombflygets stab visar att svenskt territorium vådabombades i samband med en räd mot Kotka i februari 1944. En del bombplan flög vid detta tillfälle dessutom in över Leningrad och slog av misstag ut delar av stadens elförsörjning. Större var inte de sovjetiska besättningarnas navigeringsförmåga, vilket inte är förvånande med tanke på att Sovjetunionen var ett hastigt industrialiserat bondeland, som under kriget i rasande takt tvingades utbilda delvis analfabetiska värnpliktiga för att hantera modern högteknologi. Det ska tilläggas att amerikaner och britter, som representerade expertisen på området, knappast heller klarade precisionsbombning i mörker eller ens alla gånger navigering. I Schweiz dödades 84 schweiziska civila och skadades 260 genom förlupna flygbomber under kriget (bland annat brandbombade amerikanerna av misstag byn Schaffhausen i april 1944, varvid 40 personer omkom).

De ryska flygplanens inflygningsrutter enligt den svenska luftbevakningen. Källa: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan.

Och hade Kreml nu velat skicka en signal till den svenska regeringen – om den svenska regeringen av någon anledning skulle ha fått för sig att de ständiga diplomatiska påtryckningarna i både Moskva och Stockholm och presskampanjen mot Sverige i Sovjetunionen kring Sidorenko inte behövdes tas på allvar – måste man fråga sig om det tydligaste sättet att kommunicera budskapet ”Frige Sidorenko!” vore att nattetid släppa spridda bomber över Stockholm, Strängnäs och Stockholms skärgård (bomber fälldes alltså även på Blidö och ett antal småöar i norra Stockholms skärgård, liksom vid Stavsnäs i innerskärgården), för att därefter ihärdigt (i decennier!) förneka att man själv legat bakom? Maktdemonstrationer förutsätter givetvis en tydlig avsändare för att vara verkningsfulla.

Sammanlagt genomfördes 29 bombfällningar över svenskt territorium under andra världskriget (tio tyska, tolv brittiska och sju sovjetiska). Samtliga gånger uppfattades den svenska regeringen bombningarna som resultat av felnavigeringar, så även denna gång. Av Gösta Bagges dagboksanteckningar framgår att när bombningen diskuterades i allmän beredning den 25 februari 1944 kopplade inget statsråd ihop det skedda med Sidorenko eller tänkte sig att det som hänt kunde vara något annat än en felnavigering. Hur skulle man i Kreml ha kunnat vara säker på att regeringen i Stockholm just denna gång skulle förstå att det inte rörde sig om ett misstag utan i själva verket var ett subtilt sätt av Sovjetunionen att kommunicera sin politiska vilja på (subtilitet var ju annars inget som kännetecknade Stalinregimen)? Skulle svenskarna alldeles av sig själva kunna koppla ihop bombningen med Sidorenko?

Bombskadade träd i Eriksdalslunden morgonen den 23 februari 1944. Bildkälla: Wikipedia

Nu är det ju som sagt 70 år sedan detta hände, Sovjetunionen finns inte mer och man kan tycka att allt det här gör det samma. Men Aftonbladet är en av Sveriges största tidningar och Herman Lindkvist en av landets mest lästa historiska författare, och tillsammans ägnar sig tidningen och skribenten åt något som inte kan beskrivas som annat än aktiv folkfördumning genom att cementera en bisarr, konspiratorisk bild av hur internationell politik går till och av hur relationen mellan Sverige och Ryssland har sett ut under 1900-talet. Detta kan ändå behöva påpekas.

Gunnar Åselius