Lite om militära diskussioner angående strid om befästa ställningar inom svenska arménunder åren innan första världskriget

 Det som dominerade de militära diskussionerna under tiden närmast före första världskriget var främst erfarenheterna från rysk-japanska kriget 1904-1905 samt de senaste erfarenheterna som hade inhämtats från Balkankrigen 1912-1913. Kriget mellan Ryssland och Japan hade till lands utkämpats på två krigsskådeplatser, dels ett rörligt krig med även ställningsstrider i Manchuriet, dels en belägring och anfall mot den ryska sjöfästningen Port Arthur. Den svenska generalstaben hade noga följt kriget genom två militärattachéer, en på vardera sidan. I årsberättelsen av föredraganden i krigskonst i Krigsvetenskapsakademien 1905 framhöll över­sten i generalstaben E. Oxenstierna särskilt de långa uppe­hållen mellan de avgörande slagen och att kriget därför hade krävt en ovanligt lång tid. Detta berodde på att stri­derna huvudsakligen rörde sig om starkt befästade ställningar, ofta i flera linjer bakom varandra. Vid slagen i Mukden misslyckades de japanska försöken till överflygningar vilket re­sul­­terade i rena frontala slag där stridskrafterna på båda sidor efter hand förbrukades varvid ingen part lyckades åstadkomma ett avgörande. Likadana strider kom senare att utkämpas under första världskriget. Enligt Oxenstierna borde däremot ett krig bli avsevärt kortare genom att striderna skulle präglas av ett mera renkontermässigt (sammandrabbning mellan två framryckande enheter) förlopp och där ledningen utan hänsyn till för­luster sökte ett avgörande. För svensk del måste strävan vara en snabb, rörlig och hänsynslös krigföring vilket i svensk terräng, som ofta inskränkte eldför­be­redel­ser, krävde en bättre sammanhållning av trupperna.

 

Erfarenheterna från kriget medförde bland annat att Sverige i likhet med de större länderna i Europa försåg sitt artilleri med tunga haubitsar som kunde följa fältarmén för att användas vid anfall mot befästa ställningar. Efter en framställan från generalfälttygmästaren beviljade riksdagen 1906 medel för att det regemente som särskilt satts upp 1901 för försvar av befästa ställ­ningar, Positionsartilleri­regementet, i stället skulle utrustas med tunga haubitsar för att kunna under­stödja fältarmén för anfall mot de befästa ställningar som en landstigen eller i landet frambry­tande fiende icke lärer under­låta att uppföra till skydd av sin opera­tionsbas.  

 

År 1907 gav generalstabsofficeren och läraren vid Krigshögskolan, dåvarande kapten Gustaf Bouveng, ut boken Anfall mot befäst ställning.  Boken innehåller ett applika­toriskt exempel, men även utförliga kommentarer och ett flertal hänvisningar till tyska bearbetningar av det nyligen avslutade rysk-japanska kriget samt krigsunderrättelser från de svenska militärattachéerna. Enligt Bouveng visade krigserfarenheterna att det inte var möjligt att ge­nomföra ett infanterianfall mot en ställning utan artilleriunderstöd och att försvarsartilleriet bekämpats. Hans slutsats var i kontrast med de formella bestämmelserna som hade tagits fram i exercisreglementet för infanteriet från 1904 som beskrev anfallsförfarandet mot förberedd ställning. Infanteriets anfall mot förberedd ställning ansågs ”böra ske” med artilleriets medverkan annars skulle infanteriet ta på sig artilleriets roll och genomföra anfallet på egen hand genom tillämpning av gevärsbatterier där mindre avdelningar med gevärseld skulle bekämpa motståndarens försvarsställningar. Vidare enligt reglementet ansågs anfallets framgång vila på eldkraftens styrka eftersom i anfallsstridens utförande gäller såsom allmän regel att söka fortast möjligt nå en eldställning hvarifrån fiendens motståndakraft kan genom öfverlägsen eld brytas. Och vidare enligt Bouveng krävde anfallet mot befäst ställning därför en samlad ledning av artilleriet för att kunna kraftsamla elden mot den avgörande punkten och åstadkomma en nära samverkan med infanteriet. För att lyckas med den avslutande stormningen av ställningen fordrades dels en total eldöverlägsenhet, dels att framsända avdelningar lyckats åstadkomma tillräckligt antal genomgångar i hinderbältena framför ställningarna. En av hans kommentarer var bland annat att den linje, från hvilken den afgörande eldstriden utkämpas, måste vara täckt med sammanhängande, täta skyttelinjer, hvarje befintligt utrymme måste härstädes tagas i anspråk och fyllas med gevär. Efter stormningen måste trupperna handla självständigt och omedelbart inreda ställningen till försvar mot motstötar. Även om ett för­följande vore önskvärt var det i regel svårt att genomföra, dels på grund av truppens utmat­t­ning efter striderna, dels på grund av risken att träffa på i förväg anordnade upptags­ställ­ningar.

 

Även under första och andra Balkankriget 1912-1913 förekom strider om befästa ställningar i stor skala. Krigen följdes av ett stort antal militära observatörer, bland annat från Sverige vid den montene­grinska, gre­kiska samt bulgariska armén.  Dessutom var svenska militäratta­chéer stationerade i Rumänien och Osmanska riket. Striderna utkämpade sig ofta i bergsterräng där fältbefästningar och skyttegravar uppfördes som komplement till permanenta befästningar. Samverkan mellan infanteri och artilleri, som svenska officerare fick bevittna vid anfall som genomfördes av montenegrinska, bulgariska och grekiska förband mot osmanska ställningar på olika delar av krigsskådeplatsen, ansågs vara vital för anfallets framgång. Den anfallande sökte oftast att genom successiv framryckning slutligen etablera en stormställning varifrån motståndarens försvarställning skulle stormas.

 

Under åren fram till 1911 utarbetades även nya instruktioner för infanteriets och artilleriets fältarbeten med anvisningar om befästningsarbeten som skyttegravar, kanonvärn, skyddsrum mot artillerield, fasta punkter etc. Vid samma tid gavs även reglementen och skjutinstruk­tioner ut för de nya haubitsbatterier som avsågs för strid mot befästa ställningar. För ingen­jör­trupperna fastställdes en ny lärobok i befästningsarbeten 1910 och för att kunna bygga befäst­ningar fanns det dessutom ett särskilt förband för transport av skansverktyg och vid varje arméfördelning ett förråd med skansverktyg.

 

Referenser

Erik Oxenstierna, ”Årsberättelse av föredraganden i krigskonst” i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens hand­lingar 1906.

Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

Förslag till exercisreglemente för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1909) och Förslag till skjut­in­struk­tion för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1910), Förslag till exercisreglemente för fältarti­lleriet, fälthaubitsbatterier (1912), Förslag till skjutinstruktion för fältartilleriet, fälthaubitsbatterier (1912).

Gustaf Bouveng, Anfall mot befäst ställning (Stockholm: Militärlitteraturföreningen, 1907).

Instruktion för infanteriets fältarbeten (1908), Instruktion för fältartilleriets fältarbeten (1909) och Instruktion för fästnings- och positionsartilleriets fältarbeten (1911).

KrA, generalstaben, utrikesavdelningens öppna arkiv 1856-1939., serie E I b Inkomna reserapporter, volym 44. Kapten E. G. af Edholm vid den montenegrinska armén och kapten K. A. F. Lindencrona vid den bulgariska.

KrA, generalstaben, militärstatistiska avdelningen, serie E I ae, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i Tokyo, vol. 2, E I af, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i S:t Petersburg, vol 9och E I b, inkomna rese­­­­­rapporter, vol. 34 b och 35. 

Statverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.