From BBC: The English expressions coined in WWI

From the BBC article.


The article that I read today gives a interesting overview how the English language was affected by the World War One. Have you ever heard of expression that were used for German soldiers such as "Jerry" and "Fritz" but also derogatory expressions such as "Kraut" and "Hun". One of my favorites is the expression "Liberty cabbage" that was used USA in order to rename the sauerkraut  which was seen as "unpatriotic" after the war was declared on Germany in April 1917.

 "Liberty cabbage"? Picture from the article. 

Stockholmsbombningen 1944

Känner du till att sovjetiska bombflygplan av misstag släppte bomber över Stockholm den 22 februari 1944? Om det skriver  Gunnar Åselius som är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan (som även har tidigare undervisat mig). 

Texten är hämtad från bloggen "Världen österut" som hanteras av Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien. 

Folkfördumning om Stockholmsbombningen 1944

Den 22 februari 2014 är det 70 år sedan ryska bombplan fällde bomber över Stockholm. I Aftonbladet den 15 februari ger Herman Lindkvist återigen spridning åt myten att Sovjetunionen avsiktligt bombade Stockholm för att få den i Sverige spiondömde Intourist-tjänstemannen Vasilij Sidorenko frisläppt, och att bombningen mycket riktigt fick svenska myndigheter att tre dagar senare släppa Sidorenko. Sverige ska på grundval av denna traumatiska erfarenhet dessutom ha fört en sovjetanpassad utrikespolitik fram till kalla krigets slut.

Löpsedlar i Stockholm den 23 februari 1944. Bildkälla: Wikipedia

Den här saken är i själva verket grundligt utredd, senast av Tommy Åkesson i Militärhistorisk tidskrift 2003 (”Stockholm bombas! Sovjetunionen och den svenska beredskapen i februari 1944″). Alla relevanta dokument – exempelvis offentliggjord signalspaning mot den sovjetiska beskickningen i Stockholm (ett så kallat ”Venona-telegram”) och högerledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagges numera publicerade dagboksanteckningar – visar att den svenska regeringen redan i december 1943 hadebestämt sig för att släppa Sidorenko, och hade informerat Sovjetregeringen om detta. Sverige och Sovjetunionen var alltså överens om att Sidorenko skulle släppas och ryssarna behövde knappast två månader senare bomba Stockholm för att uppnå en frigivning. Argumenten för att Sverige skulle föra en utrikespolitik som inte provocerade Sovjetunionen kunde man inför krigsslutet ta till sig i Stockholm genom att titta på kartan. Småstaten Sveriges tendens att anpassa sig till omgivande stormakter behövde inte bombas fram av anonyma flygplan en mörk februarinatt. Det räcker med att läsa de svenska statsrådens dagböcker från krigsåren så förstår man detta.

All kännedom om flygbombningar under andra världskriget, om möjligheterna att navigera och precisionsbomba i mörker, pekar också på att detta var en felnavigering. Samma kväll som Stockholm bombades hade sovjetiska bombplan bombat Åbo och Åland, och den rimliga förklaringen är att några av dessa plan flög vilse. De kurser som den svenska luftbevakningen plottat ut för de plan som trängde in på svenskt luftrum ger inte bilden av något samlat företag. De ryska historikerna Alexander N Medved och Dimitrij B Chazanov hävdade också redan 1999 i en på finska publicerad uppsats om den sovjetiska bomboffensiven mot Finland 1944 (”ADD:n hyökkäykset Helsinkiin helmikuussa 1944”, Sotahistoriallinen aikakauskirja, 18. Helsingfors 1999, s. 172), att dokument i det sovjetiska bombflygets stab visar att svenskt territorium vådabombades i samband med en räd mot Kotka i februari 1944. En del bombplan flög vid detta tillfälle dessutom in över Leningrad och slog av misstag ut delar av stadens elförsörjning. Större var inte de sovjetiska besättningarnas navigeringsförmåga, vilket inte är förvånande med tanke på att Sovjetunionen var ett hastigt industrialiserat bondeland, som under kriget i rasande takt tvingades utbilda delvis analfabetiska värnpliktiga för att hantera modern högteknologi. Det ska tilläggas att amerikaner och britter, som representerade expertisen på området, knappast heller klarade precisionsbombning i mörker eller ens alla gånger navigering. I Schweiz dödades 84 schweiziska civila och skadades 260 genom förlupna flygbomber under kriget (bland annat brandbombade amerikanerna av misstag byn Schaffhausen i april 1944, varvid 40 personer omkom).

De ryska flygplanens inflygningsrutter enligt den svenska luftbevakningen. Källa: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan.

Och hade Kreml nu velat skicka en signal till den svenska regeringen – om den svenska regeringen av någon anledning skulle ha fått för sig att de ständiga diplomatiska påtryckningarna i både Moskva och Stockholm och presskampanjen mot Sverige i Sovjetunionen kring Sidorenko inte behövdes tas på allvar – måste man fråga sig om det tydligaste sättet att kommunicera budskapet ”Frige Sidorenko!” vore att nattetid släppa spridda bomber över Stockholm, Strängnäs och Stockholms skärgård (bomber fälldes alltså även på Blidö och ett antal småöar i norra Stockholms skärgård, liksom vid Stavsnäs i innerskärgården), för att därefter ihärdigt (i decennier!) förneka att man själv legat bakom? Maktdemonstrationer förutsätter givetvis en tydlig avsändare för att vara verkningsfulla.

Sammanlagt genomfördes 29 bombfällningar över svenskt territorium under andra världskriget (tio tyska, tolv brittiska och sju sovjetiska). Samtliga gånger uppfattades den svenska regeringen bombningarna som resultat av felnavigeringar, så även denna gång. Av Gösta Bagges dagboksanteckningar framgår att när bombningen diskuterades i allmän beredning den 25 februari 1944 kopplade inget statsråd ihop det skedda med Sidorenko eller tänkte sig att det som hänt kunde vara något annat än en felnavigering. Hur skulle man i Kreml ha kunnat vara säker på att regeringen i Stockholm just denna gång skulle förstå att det inte rörde sig om ett misstag utan i själva verket var ett subtilt sätt av Sovjetunionen att kommunicera sin politiska vilja på (subtilitet var ju annars inget som kännetecknade Stalinregimen)? Skulle svenskarna alldeles av sig själva kunna koppla ihop bombningen med Sidorenko?

Bombskadade träd i Eriksdalslunden morgonen den 23 februari 1944. Bildkälla: Wikipedia

Nu är det ju som sagt 70 år sedan detta hände, Sovjetunionen finns inte mer och man kan tycka att allt det här gör det samma. Men Aftonbladet är en av Sveriges största tidningar och Herman Lindkvist en av landets mest lästa historiska författare, och tillsammans ägnar sig tidningen och skribenten åt något som inte kan beskrivas som annat än aktiv folkfördumning genom att cementera en bisarr, konspiratorisk bild av hur internationell politik går till och av hur relationen mellan Sverige och Ryssland har sett ut under 1900-talet. Detta kan ändå behöva påpekas.

Gunnar Åselius

De é skillnad dé - Terrängbilskörning

Att köra terrängbil och vanlig bil.... de é skillnad dé.


Så står det i en instruktionsbroschyr från 1983 framställt av Motorskolan och Försvarets Läromedelscentral. Broschyren syftar på de äldre terrängbilarna som fortfarande används inom Försvarsmakten, inte minst inom Hemvärnet. Bland de mest vanligaste modellerna som  tillverkades är Tgb 11, Tgb 13 samt Tgb 20. Samtliga tillkom inom försvaret under 70-talet.

 

 

TGB 11

 

 

TGB 13 

 

TGB 20

 

Bondetåget

Igår var det 100 år sedan det så kallade ”bondetåget” ägde rum vid Kungliga slottet. För- och efterspelet är också känd under namnet borggårdskrisen i samband med den liberala regeringens senare avgång.

 

Under början av 1900-talet pågick diskussioner i Sverige om maktfördelning mellan ”Kungen” och riksdagen som resulterade i en politiskt strid om konstitutionen i förhållande till parlamentarismen. Sverige var på väg till parlamentariskt statsskick vilket slutligen avslutades i samband med allmän rösträtt år 1921. Frågan om den personliga kungamaktens ställning skiljde sig mycket mellan vänstern och högern. Vänstern ansåg att kungen inte skulle ha rätten att utse en regering som istället skulle utses av riksdagens andrakammare. Högern å andra sidan hade som ambition att värna om kungens självständighet och bevara den rådande konstitutionen.

 

Samtidigt på grund av krigsoro i Europa ansågs försvarsfrågan vara väldigt viktigt. ”Försvarsvännerna” krävde bland annat mer tid för infanteriets utbildning. Högern argumenterade för att Sveriges försvar skulle moderniseras och rustas upp medan den liberala regeringen ledd av dåvarande statsministern Karl Staff motsatte sig ökade försvarskostander. Kampen för ett starkare försvar hade dock flera anhängare, bland annat inflytelserika personer som etnografen och upptäcktsresanden Sven Hedin som skrev en del av kungens tal till bönderna. Samtidigt började allt fler liberaler ansluta sig till tanken om starkare försvar.

 

Bondetåget blev en manifestation med 30 000 deltagare som lyssnade på Gustav V:s tal där kungen talade om ”min armé” och ”min flotta” och därmed visade att han fortfarande skulle ha politiskt maktinflytande. Kungens tal hölls dessutom utan överläggningar med Staff som tidigare hade krävt av kungen att inte lägga sig i politiskt beslutsfattning. Den 8 februari organiserades ett arbetartåg med 50 000 deltagare till regeringens stöd men eftersom kungen inte lovade att han skulle avstå från politiken i framtiden så slutade processen med Staffregeringens avgång.  

Olika syn på försvaret. Sven Hedins skrift Ett varningsord från 1912 till vänster och Det befästa fattighuset från 1913 från socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

Referenser
Boken om Sveriges historia (Stockholm; Forum, 1999)


 

Läsvärt. Boken om försvaret av Stockholm under kalla kriget i samarbete med SMB

Sedan flera år tillbaka har SMB (Svensk Militärhistorisk bibliotek) samarbete med forskningsprogrammet Försvaret och det kalla kriget (FOKK) som är ett samarbetsprojekt mellan Försvarshögskolan, Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. Bland de senaste böckerna som har givits ut inom ramen för projektet är Försvaret av Stockholm under kalla kriget. Planerna, organisationen och hotbilden mot Sveriges huvudstad. Boken är skriven av Thomas Roth som är 1:e intendent vid Armémuseum, kapten i Livgardets reserv och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Boken tar upp krigsplanläggningen av huvudstadens försvar från kalla krigets början strax efter andra världskriget fram till kalla krigets slut under början av 90-talet. Förutom det övergripande krigsplanläggningen är det skrivet om civilförsvarets utrymningsplaner och skyddsrum för civilbefolkningen och särskilda militär planering för  "kuppförsvar" mot överraskande anfall  mot huvudstaden. Vidare beskrivs i boken uppgifter för olika komponenter i huvudstadens försvar som polis, hemvärn, civilförsvar, kustartilleri, luftvärn och flotta. För mig som hemvärnssoldat har det varit väldigt intressant att läsa om hemvärnets roll med uppgifterna att "skydda och bevaka" samhällsviktiga anläggningar inom Stockholm.

 

Lite om militära diskussioner angående strid om befästa ställningar inom svenska arménunder åren innan första världskriget

 Det som dominerade de militära diskussionerna under tiden närmast före första världskriget var främst erfarenheterna från rysk-japanska kriget 1904-1905 samt de senaste erfarenheterna som hade inhämtats från Balkankrigen 1912-1913. Kriget mellan Ryssland och Japan hade till lands utkämpats på två krigsskådeplatser, dels ett rörligt krig med även ställningsstrider i Manchuriet, dels en belägring och anfall mot den ryska sjöfästningen Port Arthur. Den svenska generalstaben hade noga följt kriget genom två militärattachéer, en på vardera sidan. I årsberättelsen av föredraganden i krigskonst i Krigsvetenskapsakademien 1905 framhöll över­sten i generalstaben E. Oxenstierna särskilt de långa uppe­hållen mellan de avgörande slagen och att kriget därför hade krävt en ovanligt lång tid. Detta berodde på att stri­derna huvudsakligen rörde sig om starkt befästade ställningar, ofta i flera linjer bakom varandra. Vid slagen i Mukden misslyckades de japanska försöken till överflygningar vilket re­sul­­terade i rena frontala slag där stridskrafterna på båda sidor efter hand förbrukades varvid ingen part lyckades åstadkomma ett avgörande. Likadana strider kom senare att utkämpas under första världskriget. Enligt Oxenstierna borde däremot ett krig bli avsevärt kortare genom att striderna skulle präglas av ett mera renkontermässigt (sammandrabbning mellan två framryckande enheter) förlopp och där ledningen utan hänsyn till för­luster sökte ett avgörande. För svensk del måste strävan vara en snabb, rörlig och hänsynslös krigföring vilket i svensk terräng, som ofta inskränkte eldför­be­redel­ser, krävde en bättre sammanhållning av trupperna.

 

Erfarenheterna från kriget medförde bland annat att Sverige i likhet med de större länderna i Europa försåg sitt artilleri med tunga haubitsar som kunde följa fältarmén för att användas vid anfall mot befästa ställningar. Efter en framställan från generalfälttygmästaren beviljade riksdagen 1906 medel för att det regemente som särskilt satts upp 1901 för försvar av befästa ställ­ningar, Positionsartilleri­regementet, i stället skulle utrustas med tunga haubitsar för att kunna under­stödja fältarmén för anfall mot de befästa ställningar som en landstigen eller i landet frambry­tande fiende icke lärer under­låta att uppföra till skydd av sin opera­tionsbas.  

 

År 1907 gav generalstabsofficeren och läraren vid Krigshögskolan, dåvarande kapten Gustaf Bouveng, ut boken Anfall mot befäst ställning.  Boken innehåller ett applika­toriskt exempel, men även utförliga kommentarer och ett flertal hänvisningar till tyska bearbetningar av det nyligen avslutade rysk-japanska kriget samt krigsunderrättelser från de svenska militärattachéerna. Enligt Bouveng visade krigserfarenheterna att det inte var möjligt att ge­nomföra ett infanterianfall mot en ställning utan artilleriunderstöd och att försvarsartilleriet bekämpats. Hans slutsats var i kontrast med de formella bestämmelserna som hade tagits fram i exercisreglementet för infanteriet från 1904 som beskrev anfallsförfarandet mot förberedd ställning. Infanteriets anfall mot förberedd ställning ansågs ”böra ske” med artilleriets medverkan annars skulle infanteriet ta på sig artilleriets roll och genomföra anfallet på egen hand genom tillämpning av gevärsbatterier där mindre avdelningar med gevärseld skulle bekämpa motståndarens försvarsställningar. Vidare enligt reglementet ansågs anfallets framgång vila på eldkraftens styrka eftersom i anfallsstridens utförande gäller såsom allmän regel att söka fortast möjligt nå en eldställning hvarifrån fiendens motståndakraft kan genom öfverlägsen eld brytas. Och vidare enligt Bouveng krävde anfallet mot befäst ställning därför en samlad ledning av artilleriet för att kunna kraftsamla elden mot den avgörande punkten och åstadkomma en nära samverkan med infanteriet. För att lyckas med den avslutande stormningen av ställningen fordrades dels en total eldöverlägsenhet, dels att framsända avdelningar lyckats åstadkomma tillräckligt antal genomgångar i hinderbältena framför ställningarna. En av hans kommentarer var bland annat att den linje, från hvilken den afgörande eldstriden utkämpas, måste vara täckt med sammanhängande, täta skyttelinjer, hvarje befintligt utrymme måste härstädes tagas i anspråk och fyllas med gevär. Efter stormningen måste trupperna handla självständigt och omedelbart inreda ställningen till försvar mot motstötar. Även om ett för­följande vore önskvärt var det i regel svårt att genomföra, dels på grund av truppens utmat­t­ning efter striderna, dels på grund av risken att träffa på i förväg anordnade upptags­ställ­ningar.

 

Även under första och andra Balkankriget 1912-1913 förekom strider om befästa ställningar i stor skala. Krigen följdes av ett stort antal militära observatörer, bland annat från Sverige vid den montene­grinska, gre­kiska samt bulgariska armén.  Dessutom var svenska militäratta­chéer stationerade i Rumänien och Osmanska riket. Striderna utkämpade sig ofta i bergsterräng där fältbefästningar och skyttegravar uppfördes som komplement till permanenta befästningar. Samverkan mellan infanteri och artilleri, som svenska officerare fick bevittna vid anfall som genomfördes av montenegrinska, bulgariska och grekiska förband mot osmanska ställningar på olika delar av krigsskådeplatsen, ansågs vara vital för anfallets framgång. Den anfallande sökte oftast att genom successiv framryckning slutligen etablera en stormställning varifrån motståndarens försvarställning skulle stormas.

 

Under åren fram till 1911 utarbetades även nya instruktioner för infanteriets och artilleriets fältarbeten med anvisningar om befästningsarbeten som skyttegravar, kanonvärn, skyddsrum mot artillerield, fasta punkter etc. Vid samma tid gavs även reglementen och skjutinstruk­tioner ut för de nya haubitsbatterier som avsågs för strid mot befästa ställningar. För ingen­jör­trupperna fastställdes en ny lärobok i befästningsarbeten 1910 och för att kunna bygga befäst­ningar fanns det dessutom ett särskilt förband för transport av skansverktyg och vid varje arméfördelning ett förråd med skansverktyg.

 

Referenser

Erik Oxenstierna, ”Årsberättelse av föredraganden i krigskonst” i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens hand­lingar 1906.

Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

Förslag till exercisreglemente för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1909) och Förslag till skjut­in­struk­tion för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1910), Förslag till exercisreglemente för fältarti­lleriet, fälthaubitsbatterier (1912), Förslag till skjutinstruktion för fältartilleriet, fälthaubitsbatterier (1912).

Gustaf Bouveng, Anfall mot befäst ställning (Stockholm: Militärlitteraturföreningen, 1907).

Instruktion för infanteriets fältarbeten (1908), Instruktion för fältartilleriets fältarbeten (1909) och Instruktion för fästnings- och positionsartilleriets fältarbeten (1911).

KrA, generalstaben, utrikesavdelningens öppna arkiv 1856-1939., serie E I b Inkomna reserapporter, volym 44. Kapten E. G. af Edholm vid den montenegrinska armén och kapten K. A. F. Lindencrona vid den bulgariska.

KrA, generalstaben, militärstatistiska avdelningen, serie E I ae, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i Tokyo, vol. 2, E I af, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i S:t Petersburg, vol 9och E I b, inkomna rese­­­­­rapporter, vol. 34 b och 35. 

Statverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.

Summary of the Swedish general staff for period 1816-1914

The first general staff was formed in the french army during the early period of Napoleonic wars. Around the same time, the Prussian general staff was created in 1806, and after the war, the Swedish general staff was established in 1816. It is essential to explain that the original general staffs were mainly working with cartographic and topographic activities and at the same time were functioning corps for higher army officers. The following changes that resulted in new working procedures and professionalisation of general staffs in Europe during the middle and following parts of the 19^th century were results of contemporary developments such as conscripted armies, railroad and telegraph. Aspects as these affected the military abilities of the states such as Prussia which in combination with professional general staff became able to wage a new kind of warfare during the era of industrialisation.  

In Sweden, after the topic for reorganisation of the general staff was discussed several times since the 1850’s, it was decided by the parliament (Riksdag) in 1873 that the general staff should be organised as own corps with its own Chief of general staff. One of the main agitators for this process was lieutenant colonel Hugo Rabb who at the moment was chief for the Lantförsvarets kommandoexpedition (literally meaning Command expedition of the land-defence ministry which in part was one of the predecessors of today’s Ministry of Defense). In Swedish military history writing, Hugo Rabb is described as military reformer since he played a crucial role in several military developments in the army During the later periods of the 19^th century. In his view, regarding the reorganisation of general staff, the latest wars had shown the need for a functioning General staff in war-making process. This could be seen in the functional development of the Prussian general staff that among other things came to include war planning, educational work and intelligence gathering about other foreign armies. Also the wars between Prussia and Denmark in 1864, Austro-Hungary in 1866 and France in 1870-71 resulted in several European countries creating or reorganising their general staffs.

The newly reorganised Swedish general staff was not only to have a central role during the war but also during peacetime regarding the work with military  education and objective discussions of all questions that regarded the land warfare. One Swedish military history writer called Gunnar Arteus had written about Hugo Rabb, the general staff and german influence during the time of reorganisation. During 1855-1858 Rabb was studying at Allgemeine Kriegsschule in Berlin which Arteus has regarded being vital for Rabb's military view. According to Arteus the new general staff had some Swedish continuity however due the new role and assignments as for example interaction between serving in the general staff and serving at unit level was a sign of the German influence that dominated the reorganisation process. Rabb considered that it was essential for the general staff officers after some time in the staff would be given the possibility to serve on unit level to stimulate the war science education but also to affect the planning and leading of exercises to spread and update their knowledge. The general staff officers were also supposed to serve in two army branch outside of their own. The interaction between the staff and units gave the possibility for selection of future personnel since the Rabbs stand was that it was not enough for the officers to only be employed by the staff. They also needed to immerse themselves in their professionalism and in that way the officers would be given the possibility to study in both Sweden and abroad and also to participate in annual general staff filed exercises (theoretical) and more significant field service exercises (in field with units).

Among other decisions for general staff that were taken in 1873 were working procedures for intelligence gathering about foreign armies, planning for the army’s mobilisation and strategic deployment, writing Sweden’s military history and working with the military cartography. Also, the staff was supposed to educate officers for their specific field services and their work as teachers in the army schools. Also, the general staff officers were to be provided as personnel for the Land-defense Ministry and higher army staffs. Finally, the organisation of the general staff was formed in four sections: military statics section, communication section, topographical section and the military history section. 

In year 1874 a particular instruction was established for the Chief of general staff. Among other assignments, he was supposed to continually follow the military development to make proposals to Land-defense ministry for tests or changes in the army when he considered that the new knowledge and experiences demanded that. Since then towards the beginning of the 20^th century, the growing working complexity in general staff led to a new reorganisation. In 1908 the military statistics section was reorganised in three new sections: central section, organisational section and foreign section. The central section was assigned to develop plans for different war scenarios (most of the planning was towards a war scenario between Sweden and Imperial Russia), the organisational section took care of the army’s organisation issues and mobilisation while foreign section took care of intelligence gathering and elaboration of military developments in other countries. The contemporary technical events as aeroplane, balloons, motor vehicles and radio resulted in dividing the communication section into technical section that took care of new technological developments and communication section that took care of transport issues such as railways.  

Regarding the employment of the general staffs' personnel, it was regulated by instructions from 1904 where it was said that the number of general staff officers would be maximum 48 while the number of cadets should be maximum of 12. In order to be employed by the general staff, it was necessary to initially be educated at the War College, Artillery college or Engineering college and after that to serve two years in general staffs main station and land-defence ministry. During the aspiration service, the cadet was also given an amount of self-assignment that were supposed to be presented verbally or written to Chief of general staff and was to participate in both filed exercises. The result of the high demands for general staff personnel was that only around 25% of approximately 25 officers that were annually admitted for studies at the War collage later became cadets for the general staff after being proposed by the teachers' council at the college. In 1914 the number of active personnel in general staff was increased to a maximum of 56 while the number of cadets was raised to a maximum of  24 in 1916 to increase the selection of personnel and to meet the new demand for staff personnel. During the years around 1914, only two to four cadets were employed by the general staff, which meant only around 20 % of cadets annually serving in the staff later became general staff officers. Also in 1914, the former general staff officers composed the 11 Of 13 army generals and almost little more over the half of all chiefs of infantry regiments. During the WWI the Chief of general staff was lieutenant-general Karl Gillis Bildt (1854-1927) who as Rabb was educated in Germany at the Kriegsakademie (1875-1878) and became a general staff officer in 1882. He was also a member of parliament’s first chamber during 1899-1908 and commissioner for different comities such as the parliamentarian defence committee in 1907-1910.

References

Generalstaben 1873 – 1923; En minnesskrift (Stockholm: Norstedt & Söner, 1923)

Bestämmelser för generalstabsens organisation och verksamhet i fredstid, SFS 1873:87. (Svensk Författningssamling)

Gunnar Artéus ”Hugo Raab och generalstabsidén” i Hugo Raab, red. Gunnar Artéus, (Stockholm: Försvars­högskolan, 2003)

Svenska arméns rulla 1912-1918 (Stockholm: Norstedt).

Arden Bucholz, Moltke and the German Wars , 1864-1871 (Basingstoke: Palgrave ,2001)