Del 1. "Döden luktar runt om oss". 92.04.07

Pale, tisdag, 7.4.1992.

Vid sängen, på nattduksbordet, har jag två böcker: Kafka, pro et contra av Guntera Anders med en briljant översättning av Ivan Fohta, som på fakulteten undervisade mig i estetik, samt Jesus Kristus – Del I av Rudolf Wiener, tryckt 1932. Jag kan inte tro på att Jesus sa ”De som inte är med mig är emot mig”. Jag känner inte till en ideologi som inte har ristat in sådan princip i sitt program.

Jag tror på en Kafkas fras som låter ungefär ”Jag satt på krogen, när två uniformerade personer dök upp och sa till mig att följa med dem. Men jag är civil och fri, svarade jag. Just därför, svarade de och tog mig”.

Jag ringer in ”live” i Radio Sarajevos program och säger att ingen kan ta sig ut från Pale (16 km från Sarajevo), att soldater från JNA (Jugoslaviska Folkarmén) samt serbiska hemvärnsmän kontrollerar alla huvudvägar samt andra vägar till Sarajevo.

Igår kväll var jag tillsammans med hustrun hos gamla vänner och bästemän. Deras son som är läkare och jobbar i Sarajevo lyckades till slut på söndag att ta sig förbi barrikaderna, de lät nästan inte honom att komma hem till Pale. Men morgonen dagen efter kom ett militärt fordon efter honom och nu måste han arbeta i en nyupprättad militärt sjukhus. Vi kan inte tro att hotellet på Koran är nu omvandlat till ett fullutrustat militärt sjukhus.

Hur kunde jag vara naiv och blind? Upptagen med mitt jobb samt med att skriva berättelsen Taxi till Jahorina, som jag måste lämna in som ett filmmanus till filmhuset ”Forum” innan den 1 maj. Jag ser ingenting runt om mig själv, eller ser så lite och så obetydligt.

På TV tittar jag på sönderslagna och rånade affärer i Sarajevo. I Pale är de inte sönderslagna men totalt tomma. Jag kommer ihåg tiden efter kriget på 1950-talet, när i den enda affären i Pale det endast fanns surrogatkaffe, som vi även kallade försäljaren för, som då skulle jaga oss med käpp. Till och med förra året gick jag fritt på natten runt om i skogen och tänkte på taxisten. För en månad sedan slutade jag att gå runt i skogen, även på dagen, då det har blivit alltför farligt. För fyra dagar sedan gick jag på kvällen bredvid kyrkogården, när det i mörkret dök fram en beväpnad typ. Han kunde inte fatta att någon kunde gå runt på kvällen på det sättet. Han frågade mig efter mitt efternamn och när jag svarade, talade han om för mig att jag skulle ”akta mig då de (muslimerna) finns i skogen”. 

Del 1. "Döden luktar runt om oss" 92.04.06

Pale, måndag, 6.4.1992.

Dagen när Sarajevo för 47 år sedan befriades från fascismen. Idag är det en stad som vill befria sig igen. Där är min dotter och son. Sonen har jag för en månad sedan skickat iväg till Sarajevo så att han skulle skippa mobiliseringen i Pale.

 Frun ringer till polisen och frågar om hur hon ska ta sig till jobbet imorgon. Den jourhavande svarar henne kort: ”Det går inte, tunnel på Lapišnica är minerad”. Jag frågar mig själv om det ens är möjligt och vad det egentligen betyder? Hur kan de bara ”skära av oss” från staden på det sättet? I huvudet upplever jag en stark mardröm som består av tusen frågor som jag inte har ett rationellt svar på. Illamående och bara illamående känner jag mot detta folk.

På TV Sarajevo tittar jag på hur vid barrikaden vid bron Vrbanja en ung tjej från Dubrovnik (Kroatien) dödas. En ung tjej som kom till Sarajevo för att studera. Herregud, hur kan det här ens vara möjligt?

På kvällen ser Pale ut som en kyrkogård där liken inte har begravts än. I Sarajevo räknas de dödade och skadade istället för att fira dagen när friheten kom. Frun stannar uppe hela natten framför TV-skärmen. 

Del 1. "Döden luktar runt om oss". 92.04.05

Pale, söndag 5.4.1992.

Barrikader i Sarajevo igen! Som en fågel i buren är jag är fast i Pale. Minns en skrämmande fras från Kafka – ”Buren har börjat att leta efter fågeln”.

Chocken är skrämmande. Huvudgatan är tom. Det finns ingen där. Min fru gör en solidaritetsförklaring med Sarajevoborna genom att, som en Don Kihot, sätta kopplen på vår hund Zjuzjo och gå med grannen Mina på en promenad för att kunna visa att hon är ”en fri människa”. Människor har dragit in sig i sina hus och tittar på TV (Öppen kanal) samt lyssnar på Radio Sarajevo som sänder direkt om allt som händer i staden.

Dottern, som igår stack på någon rock-konsert i staden, hörde av sig via telefon från en väninna och sa att hon ska komma tillbaka hem så fort barrikaderna försvinner. Jag går ut på gatan och på långt håll ser jag beväpnade personer som hänger i närheten av polisstationen. Jag tröstar mig själv med att morgonen nästa dag kommer att betyda fred och att allt är en ful, skrämmande dröm. Med det hoppet lägger jag mig. 

Dagboken från Pale, vår-sommar 1992

”Jag är ingen nationaljournalist utan en yrkesjournalist”.

Frasen uttalades av Mladen Vuksanovic som var anställd inom den lokala Sarajevobaserade TV kanalen ”TV Sarajevo”. Uttalandet ägde rum i samband med att Vuksanovic erbjöds att arbeta för medier som under våren 1992 höll på att upprättas av den nationalistiska bosnienserbiska ledningen i staden Pale.

Mladen Vuksanovic föddes i Jugoslavien i delrepubliken Bosnien och Hercegovina i kristen familj med katolsk mor och serbisk-ortodox far. Sin högskoleutbildning erhöll han i filosofi vid Sarajevos Universitet året 1970. Från och med året 1972 började han att arbeta som medarbetare på TV Sarajevo. Hans specialitet var att arbeta med dokumentärfilmer för vilket han belönades både nationellt och internationellt.

Under våren 1992 när kriget i Bosnien höll på att bryta upp befann sig Mladen i sin födelsestad Pale (20 km sydost från Sarajevo) där han bevittnade hur bosnienserbiska nationalister höll på med förberedelser att med våld skaffa sig kontroll över Sarajevo. Han erbjöds att arbeta för de nya myndigheterna men nekade. Om de som tog över televisionen i Pale uttryckte han att:   

”Dessa är yrkesmördare – de journalisterna och deras lögner har ingen botten”.

På grund av rädsla för repressalier höll han sig gömd i staden under fem månader. Under tiden skrev han sin dagbok och senare som krigsflykting lämnade staden och bosatte sig i Kroatien. Dagboken skrevs från den 5 mars till 17 juli. I sig är dagboken en viktig och detaljerat pusselbit som tar upp hur kriget utvecklade sig under de första månaderna. Hans första ursprungliga bok hade namnet ”Taxi till Jahorina” och publicerades bland annat Tyskland där miljöpartisten och den förre tyske utrikesministern Joschka Fischer skrev bokens förord.

Förord ur dagboken

I min födelsestad Pale, där jag har bott sedan 1984, spenderade jag 110 dagar i egen isolering då jag som redigerare och författare för TV Sarajevo avböjde att arbeta för Serbiska televisionen i Pale.  Den försvårande omständigheten var min bakgrund med katolsk-kroatiska moder (begravd på den katolska kyrkogården och inte bredvid fadern på den ortodoxa), samt att min son och dotter är födda i Rijeka (Kroatien) där min frus familj bor.

I dagboken beskrev jag det som jag såg, hörde samt kände på min egen hud. Då min rörelsefrihet inte var möjlig uteblev många händelser i Pale från min kännedom och medvetenhet. Jag tror att en dag kommer andra människor att vittna om det, de som har överlevt tortyren i ”det fria territoriet Serbiska Republiken Bosnien-Hercegovina”.  

Dagboken är skriven med ständiga krämpor och rädsla för att den skulle bli hittad under genomsök av huset eller i bagaget medan jag reste från Pale till ungerska gränsen då jag på vägen till Rijeka passerade förbi åtta kontroller.

Dagbokens originaltext har jag utökat endast med de meningar som underlättar för läsaren att förstå mina anteckningar.

Jag vet att publiceringen av denna dagbok innebär en dödstraff men också en död genom tystnad och skam om jag inte hade publicerat den.