Stormtruppstaktiken i svenska armén. Spridningsvägen del 2

Såväl enskilda officerare som kom­­­­­­­mi­­s­­sioner studerade stormtrupper i lägre eller högre utsträckning från och med våren 1917 och fram till krigets slut. Bland dem fanns chefen för Krigshögskolan, överstelöjtnant G. Lilliehöök. I en rapport under namnet ”Utbildning av stormtrupper” från slutet av maj 1917 skrev han bland annat om stormtruppernas utbildning utifrån studiebesök vid fyra ”Sturmkurs” , två vid den tyska armén och två vid den österrikisk-ungerska armén. En stor del av rapporten handlade om handgranatsutbildning med olika typer av handgranatsmateriel samt handgranatsövningar:

I regeln ordnades övningen såsom strid mellan 2 i mingropar placerade motståndare, varvid eftersträvades dels att träffa i motståndarens mingrop, dels att blixtsnabbt kasta tillbaka de granater, som föllo i egen mingrop; vid denna sistnämnda del av övningen, som naturligtvis endast har betydelse, då motståndaren har handgranat med tidrör, fästes mycken vikt; tack vare de halvskarpa granaterna fingo dessa övningar ett synnerligen verklighetstroget förlopp.

Utöver enskild handgranatsutbildning beskrevs i rapporten övningar på gruppnivå det vill säga stormpatruller samt deras samverkan med infanterikompaniet. I rapportens underrubrik ”Upprullning av fiendens ställning” återges de taktiska tillvägagångsättet hos stormtrupperna:

Huvudmomenten i denna för stormpatrullernas utbildning så viktiga övning torde kunna sägas vara följande: överraskande inrusning i den fientliga ställningen på visst klockslag och på en noggrant angiven punkt i densamma, eventuellt i förening med övervinnande av hinder;

Samt gällande samverkan inom ramen för kompanistrid:  

Dessa övningar utfördes även under samverkan med maskingevär och artilleri samt min- och granatkastare. … Erforderlig artilleribeskjutning antogs befälhavren från tvärvall till tvärvall, följd med några stegs mellanrum av de båda granatkastarna och granatbärarna, under det att ersättaren ansvarade för skyddet av patrullens flank och rygg. Handgranat kastades i regeln endast på tecken av befälhavaren, som således hela tiden ledde handgranatsleden. Första granaten kastades så sent som möjligt. Möttes patrullen i graven av hinder (nedsläppta trådgaller, spanska ryttare o.d) gällde såsom princip, att patrullen skulle kringgå hindret, således ej försöka undanröja detsamma. … Sedan stormpatrullerna verkställt anbefalld upprullning, vilket signalerades med lyskulor, följde kompaniet i 3 olika skyttlinjer med 50 á 75 stegs avstånd mellan linjerna, första linjen med uppgift att försvara vad stormpatrullerna tagit i besittning, andra linjen med uppgift att förstärka ställningen, för vilket ändamål medförde hinder, verktyg, m.m., samt tredje linjen med uppgift att utgöra reserv.

Stormtruppernas utbildning. 

Övningsmoment med handgranatskast. 

Källa: Bundesarchiv

Ytterligare uppgifter rörande stormtrupperna inkom genom en studiekommission under ledning av överste Joachim Åkerman under vintern 1918. Detta var den sista studiekommissionen under kriget samt den enda som besökte tre länder: Tyskland, Bulgarien och Osmanska riket. Bland de områden som kommissionen enligt instruktionen skulle studera var vilka ”hjälpstridsvapen” som granatkastare, minkastare och eldsprutor ”böra tilldelas och handhavas av” vid infanteriet, artilleriet och ingenjörstrupperna vid strid om befästa ställ­ningar.

I Bulgarien fick inte kommissionen besöka övningsplatserna utan fick istället infor­mation om stormtrupperna från krigserfarna officerare. Däremot gick det bättre i Tysk­land och Osmanska riket där informationen kunde hämtas på plats så att kommissionen kunde få noggrannare insikter om stormtruppernas uppgift, taktik, organisation, utbildning och utrust­ning. Om det skrevs det i kommissionens rapport exempelvis gällande anfallsstriden att: 

Beträffande anfallet torde för infanteriets del den märkligaste nyheten på taktikens område vara användningen av specialutbildade elittrupper, stormtrupper (-patruller). … Är det åter fråga om ett anfallsföretag i större skala, avseende en genombrytning eller uppnåendet av långt in i fiendens ställningar liggande mål, bliver det stormtruppernas (-patrullernas) uppgift att på vissa punkter bryta det första motståndet eller med andra ord göra inbrytningen och bana väg för övriga trupper in i fiendens ställning.

Kommissionen fick bland annat information om hur en stormbataljon var organiserad hos respektive av de besökta arméerna. Nedan återges en beskrivning av den tyska stormbataljonen och dess funktion vid fronten:

Bataljonen bestod av:

4 infanteristormkompanier

1 kulsprutekompani

1 minkastarkompani

1 eldspruteavdelning 

Infanterikompanierna voro vart och ett utrustade med 6 lätta kulsprutor och 4 granatkastare. Bataljonens ändamål var att på rekvisition för visst stormningsföretags utförande ställa härför organiserad och utrustad stormavdelning till förfogande å någon del av det frontområde, för vilket bataljonen var avsedd. Med hänsyn härtill voro bataljonens underavdelningar ständigt fullt utbildade och utrustade för stormtjänst. Vidare hade bataljonen att till staber etc. på begäran lämna officerare för planläggning av tillämnade stormningsföretag. Slutligen skulle den utgöra en skola för från fronten beordrade – således icke frivilligt uttagna – officerare och underofficerare. Samtidigt hade den att den att själv hålla sig på högsta möjliga utbildningsnivå, utveckla och förbättra stormförfaringsmetoderna, tillgodogöra vid fronten vunna erfarenheter samt söka utfinna och pröva nya förfaringsätt och hjälpmedel.   

I fortsättningen kommer jag att skriva om själva bearbetningen av stormtruppstaktiken inom armén som ingick i en samtida utveckling där erfarenheterna från världskriget bearbetades i större skala. För ytterligare detaljer och information vill jag passa på att hänvisa till min uppsats som nyligen publicerades i forskningsdatabasen Diva.