Stormtruppstaktiken i svenska armén. Spridningsvägen del 1

Den som läser om första världskriget stöter förr eller senare med begreppen stormtrupper och stormtruppstaktik alternativt stosstrupp (tyska=stöttrupp) samt stosstrupptaktik. Eller så stöter läsaren på en bild med en tysk soldat som runt om halsen bär på en tygpåse fylld med handgranater. För mer utförligare läsning om stormtrupper så rekommenderar jag böckerna av historieförfattarna Martin Samuels (Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies 1888-1918) och Stephen Bull (German Assault Troops of the First World War: Stosstrupptaktik. The First Stormtroopers). Därutöver rekommenderar jag även boken Krigets idéer: Svenska tankar om krigföring 1320-1920 av historieprofessorn Lars Ericson Wolke som i en fallstudie om manöverkrigföring har bland annat tagit upp utvecklingen av stormtruppstaktiken och dess spridning till Sverige. 

 Bild på en stormpluton. Notera soldaternas tygpåsar samt Mauser 98 karbiner. 

Kort om stormtrupperna och den tyska infiltrationstaktiken 

Under första världskriget mäktades krigförande arméer med att göra krigföringen rörligare. Ställningskriget med skyttegravarna som främsta kännetecken krävde enorma resurser, både mänskliga och materiella, än vad Europas arméer hade planerat för innan kriget. Behovet att effektivera anfallsstriden och lättare bryta igenom motståndarens försvar resulterade i en utveckling som i tyska armén från början kallades stosstrupptaktik och som senare blev känt som stormtrupptaktik.

I mars 1915 påbörjades försök med en särskild stormbataljon för att utveckla taktiken vid anfall mot en befäst ställning. Försöken fortsatte senare under hösten och ledde till att infanteriet skulle utrustas med egna understödsvapen för att kunna bekämpa punktmål som hindrade det fortsatta anfallet. Dessutom övergavs den sammanhängande skyttelinjen, som både var svår att leda och försvårade understödet, till förmån för glesare framryckning med mindre grupper. Drygt ett år senare utfärdades de första anvisningarna för stormbataljonens användning (Anweisung für die Verwendung eines Sturmbatallions). Enligt dessa anvisningar skulle anfall ske i kolonn mot de svagaste punkterna i försvaret och efter att brutit in i fiendens ställning skulle dessa rullas upp genom fortsatt anfall. Därefter skulle resterande infanteriet framrycka för att rensa och försvara tagen terräng. Den tyska taktiska konceptet inom ramen för ställningskrig kan beskrivas i fyra punkter:

1. Artillerieldgivning med kort men intensiv stormeld mot motståndarens fältbefästningar.

2. Första anfallsvågen bestående av stormtrupper framrycker med uppgiften att skapa inbrytningsluckor inom motståndarens försvar.

3. Därefter skickas en andra och eventuell en tredje anfallsvåg bestående av vanligt infanteri som "städar upp" resten av motståndarens försvar.

4. Efter att önskat genombrott har åstadkommits påbörjas anpassning för försvarsstrid med en ny försvarslinje eller zon.

Det var på östfronten där stormtruppstaktiken hade färdigutvecklats och tillämpats i större skala för första gången. Taktiken byggde på att infiltrera motståndarens försvar genom att med lättrörliga självförsörjande förband anfalla försvarets svaga punkter och där luckor hade uppstått efter stormelden. Ett känt namn gällande taktiken är generalen Oskar von Hutier som var bland de främsta utvecklarna av taktiken och som med framgång använde sig av stormtrupperna vid anfallet mot Riga i september 1917.

Som manskap hade stormtruppssoldater högre urvalskrav och utbildningsnivå samt var beväpnade med karbin, större mängd handgranater, eldkastare, lätta kulsprutor, lätta fältkanoner, minkastare med mera som skiljde sig från vanliga infanteriet. Den ursprungliga tanken med framtagningen av stormtrupperna var att dessa skulle användas som utbildningstrupp med syfte att taktiken skulle bli generell för hela tyska infanteriet. Att bedriva den utvecklingen blev dock omöjlig på grund av tid- respektive resursbrist. Vid slutet av 1916 hade dock varje armé sin stormavdelning i en viss mängd och i början av 1917 skulle enligt utbildningsföreskrifterna för infanteriet varje infanterikompani ta ut personal till stormtrupp som bildade en fjärde (storm)pluton. Denna utveckling fortsatte och enligt föreskrifterna från januari 1918 skulle alla soldater utbildas i stormtruppstaktik och handhavande av understödsvapen varvid de särskilda plutonerna kunde avvecklas.

Enligt anvisningarna för anfall i ställningskriget (Der Angriff im Stellungskrieg) som ut­färdades i januari 1918 och som komma att gälla fram till krigsslutet, låg bland annat följande principer till grund för anfallet: hög utbildningsståndpunkt, god ledning, kraftsamling, upprätthållandet av tempot och rörelsen samt överraskning. 

En förevisning om anfall med stormsoldater. På bilden ses tydligt hur soldaterna bär på tygpåsar ifyllda med handgranater, en av stormsoldatens främsta kännetecken. Vidare är soldaterna utrustade med tyska stålhjälmar men soldaterna i sig tillhör osmanska armén. Bilden är från 1918 och kom till generalstaben i samband med besök av svenska studieresande officerare till osmanska armén.  

Spridningsvägen till svenska armén

Den tyska taktiken implementerades samtidigt av den österrikisk-ungerska armén och senare även av arméerna i Bulgarien och Osmanska riket. I Sverige kunde generalstaben under perioden 1917-1918 få kännedom om taktiken främst via militärattachéerna i Berlin och Wien samt via studieresande officerare på både väst och östfronten.

I början av januari 1917 inkom en rapport till generalstaben från militärattachén i Berlin majoren Nils Adlercreutz angående utbildning av så kallade stormtrupper. Rapporten byggde på ett samtal mellan Adlercreutzs assistent löjtnant Qvennerstedt och en tysk officer som hade varit kommenderad till stormtruppsutbildningen. I rapporten framgick informationen om utbildningen vid stormskolorna, soldaternas utrustning och tekniska hjälpmedel samt själva stormningsförfarandet. I Qvennerstedts PM i rapporten står det bland annat om att:

Så finnas t.ex. kurser för minkastare, granatkastare, kulsprutor m.m och vartill komma skolor för utbildning i stormning, d.v.s. infanteriets närstrid och handgemäng. Utbildningen omfattar handgranatskastning, eldsprutning, gasmasksanvändning m.m.

Samt att:

Av ett kompani som framgår till stormning, äro en till två grupper -8-16 man- avdelade till stormtrupp, för att med handgranater, eldsprutning förbereda den slutliga stormningen som utföres av de efterföljande skyttelinjerna.

Omkring tre månader senare skickade Adlercreutz även ett omfattande sammandrag av de nya ut­­bildnings­an­visningarna för infanteriet (Ausbildungsvorschrift für die Fusstruppen im Kriege) som utöver allmänna föreskrifter för anfall och försvar även innehöll särskilda föreskrifter för ställningskriget. I anvisningarna fanns även bestämmelser för verksamheten inom en storm­bataljon. Vidare i en rapport om de tyska erfarenheterna från västfronten i juli 1917 beskrev Adlercreutz bland annat organisation och uppgifter för de särskilda stormbataljonerna som hade tillkommit vid respektive armé:

 Under ställningskriget har det vanligen visat sig nödvändigt att förfoga öfver en särskildt utvald trupp, som väl utbildad för stormning af särskilda delar af den fientliga ställningen, kan utföra enskilda företag, som ledningen önskar. 

Förutom rapporter om stormtrupper kunde generalstaben även ta del av en formell instruktion som sändes in via militärattachén i Wien ryttmästaren Adolf af Ström. I början på maj 1917 sände han till generalstaben en kopia av en hemlig instruktion Anleitung für die Ausbildung der Sturmtruppen som hade blivit utgiven i december 1916. Instruktionen tog upp bland annat infanterianfall mot befästa ställningar och utbildning av stormpatruller med handgranater och dylikt.