Extra inlägg om stormtrupperna. Studiebesöket i bulgariska armén

Författaren Thomas Wictor som bland annat har skrivit boken German Assault Troops of World War I har varit vänlig och försett mig med nya bilder på stormtrupper. Stort tack till Thomas. Mer om hans bilder kan du hitta på Flickr.

På den första bilden visas enligt honom pionjärsoldater ur 1:a arméns stormbataljon (Shturma Druzhina) som organiserades i slutet av december 1916 och hade tränats av tyska armén. De bulgariska stormtrupperna kallades för shturmovatzi och var beväpnade med bland annat österrikisk-ungerska M95 karbiner.

Den andra bilden är en målning som går att hitta på Militärhistoriska museet i Sofia (det finns en virtuell utställning via internet). Trupperna på bilden tillhör 14:e Makedoniska infanteriregementet. På bilden syns tydligt stormtruppernas huvudvapensystem – handgranaten och eldkastaren. 

När studiekommissionen Åkerman besökte bulgariska armén i början av 1918 så beskrevs den bulgariska stormbataljonen  i trakten av Dedeli enligt följande text:

Bataljonen hade följande sammansättning:

1 skolinfanterikompani

3 elevinfanterikompanier

1 kulsprutekompani

1 minkastarkompani (om 5 lätta minkastare)

1 granatkastaravdelning (om 4 granatkastare)

1 eldspruteavdelning (om 3 små eldsprutor)

2 bergsbatterier 

Skolkompaniet hade ungefär samma uppgifter som förut nämnda stormbataljonen i Tyskland och skulle därjämte utgöra en skola för elevkompaniernas utbildning. Sistnämnda kompanier utgjordes av från fronten beordrade officerare och manskap tillhörande I. armén  (tre divisioner). För dessa kompanier var utbildningens längd 2 veckor. 

Stormtruppstaktiken i svenska armén. Spridningsvägen del 2

Såväl enskilda officerare som kom­­­­­­­mi­­s­­sioner studerade stormtrupper i lägre eller högre utsträckning från och med våren 1917 och fram till krigets slut. Bland dem fanns chefen för Krigshögskolan, överstelöjtnant G. Lilliehöök. I en rapport under namnet ”Utbildning av stormtrupper” från slutet av maj 1917 skrev han bland annat om stormtruppernas utbildning utifrån studiebesök vid fyra ”Sturmkurs” , två vid den tyska armén och två vid den österrikisk-ungerska armén. En stor del av rapporten handlade om handgranatsutbildning med olika typer av handgranatsmateriel samt handgranatsövningar:

I regeln ordnades övningen såsom strid mellan 2 i mingropar placerade motståndare, varvid eftersträvades dels att träffa i motståndarens mingrop, dels att blixtsnabbt kasta tillbaka de granater, som föllo i egen mingrop; vid denna sistnämnda del av övningen, som naturligtvis endast har betydelse, då motståndaren har handgranat med tidrör, fästes mycken vikt; tack vare de halvskarpa granaterna fingo dessa övningar ett synnerligen verklighetstroget förlopp.

Utöver enskild handgranatsutbildning beskrevs i rapporten övningar på gruppnivå det vill säga stormpatruller samt deras samverkan med infanterikompaniet. I rapportens underrubrik ”Upprullning av fiendens ställning” återges de taktiska tillvägagångsättet hos stormtrupperna:

Huvudmomenten i denna för stormpatrullernas utbildning så viktiga övning torde kunna sägas vara följande: överraskande inrusning i den fientliga ställningen på visst klockslag och på en noggrant angiven punkt i densamma, eventuellt i förening med övervinnande av hinder;

Samt gällande samverkan inom ramen för kompanistrid:  

Dessa övningar utfördes även under samverkan med maskingevär och artilleri samt min- och granatkastare. … Erforderlig artilleribeskjutning antogs befälhavren från tvärvall till tvärvall, följd med några stegs mellanrum av de båda granatkastarna och granatbärarna, under det att ersättaren ansvarade för skyddet av patrullens flank och rygg. Handgranat kastades i regeln endast på tecken av befälhavaren, som således hela tiden ledde handgranatsleden. Första granaten kastades så sent som möjligt. Möttes patrullen i graven av hinder (nedsläppta trådgaller, spanska ryttare o.d) gällde såsom princip, att patrullen skulle kringgå hindret, således ej försöka undanröja detsamma. … Sedan stormpatrullerna verkställt anbefalld upprullning, vilket signalerades med lyskulor, följde kompaniet i 3 olika skyttlinjer med 50 á 75 stegs avstånd mellan linjerna, första linjen med uppgift att försvara vad stormpatrullerna tagit i besittning, andra linjen med uppgift att förstärka ställningen, för vilket ändamål medförde hinder, verktyg, m.m., samt tredje linjen med uppgift att utgöra reserv.

Stormtruppernas utbildning. 

Övningsmoment med handgranatskast. 

Källa: Bundesarchiv

Ytterligare uppgifter rörande stormtrupperna inkom genom en studiekommission under ledning av överste Joachim Åkerman under vintern 1918. Detta var den sista studiekommissionen under kriget samt den enda som besökte tre länder: Tyskland, Bulgarien och Osmanska riket. Bland de områden som kommissionen enligt instruktionen skulle studera var vilka ”hjälpstridsvapen” som granatkastare, minkastare och eldsprutor ”böra tilldelas och handhavas av” vid infanteriet, artilleriet och ingenjörstrupperna vid strid om befästa ställ­ningar.

I Bulgarien fick inte kommissionen besöka övningsplatserna utan fick istället infor­mation om stormtrupperna från krigserfarna officerare. Däremot gick det bättre i Tysk­land och Osmanska riket där informationen kunde hämtas på plats så att kommissionen kunde få noggrannare insikter om stormtruppernas uppgift, taktik, organisation, utbildning och utrust­ning. Om det skrevs det i kommissionens rapport exempelvis gällande anfallsstriden att: 

Beträffande anfallet torde för infanteriets del den märkligaste nyheten på taktikens område vara användningen av specialutbildade elittrupper, stormtrupper (-patruller). … Är det åter fråga om ett anfallsföretag i större skala, avseende en genombrytning eller uppnåendet av långt in i fiendens ställningar liggande mål, bliver det stormtruppernas (-patrullernas) uppgift att på vissa punkter bryta det första motståndet eller med andra ord göra inbrytningen och bana väg för övriga trupper in i fiendens ställning.

Kommissionen fick bland annat information om hur en stormbataljon var organiserad hos respektive av de besökta arméerna. Nedan återges en beskrivning av den tyska stormbataljonen och dess funktion vid fronten:

Bataljonen bestod av:

4 infanteristormkompanier

1 kulsprutekompani

1 minkastarkompani

1 eldspruteavdelning 

Infanterikompanierna voro vart och ett utrustade med 6 lätta kulsprutor och 4 granatkastare. Bataljonens ändamål var att på rekvisition för visst stormningsföretags utförande ställa härför organiserad och utrustad stormavdelning till förfogande å någon del av det frontområde, för vilket bataljonen var avsedd. Med hänsyn härtill voro bataljonens underavdelningar ständigt fullt utbildade och utrustade för stormtjänst. Vidare hade bataljonen att till staber etc. på begäran lämna officerare för planläggning av tillämnade stormningsföretag. Slutligen skulle den utgöra en skola för från fronten beordrade – således icke frivilligt uttagna – officerare och underofficerare. Samtidigt hade den att den att själv hålla sig på högsta möjliga utbildningsnivå, utveckla och förbättra stormförfaringsmetoderna, tillgodogöra vid fronten vunna erfarenheter samt söka utfinna och pröva nya förfaringsätt och hjälpmedel.   

I fortsättningen kommer jag att skriva om själva bearbetningen av stormtruppstaktiken inom armén som ingick i en samtida utveckling där erfarenheterna från världskriget bearbetades i större skala. För ytterligare detaljer och information vill jag passa på att hänvisa till min uppsats som nyligen publicerades i forskningsdatabasen Diva.

Stormtruppstaktiken i svenska armén. Spridningsvägen del 1

Den som läser om första världskriget stöter förr eller senare med begreppen stormtrupper och stormtruppstaktik alternativt stosstrupp (tyska=stöttrupp) samt stosstrupptaktik. Eller så stöter läsaren på en bild med en tysk soldat som runt om halsen bär på en tygpåse fylld med handgranater. För mer utförligare läsning om stormtrupper så rekommenderar jag böckerna av historieförfattarna Martin Samuels (Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies 1888-1918) och Stephen Bull (German Assault Troops of the First World War: Stosstrupptaktik. The First Stormtroopers). Därutöver rekommenderar jag även boken Krigets idéer: Svenska tankar om krigföring 1320-1920 av historieprofessorn Lars Ericson Wolke som i en fallstudie om manöverkrigföring har bland annat tagit upp utvecklingen av stormtruppstaktiken och dess spridning till Sverige. 

 Bild på en stormpluton. Notera soldaternas tygpåsar samt Mauser 98 karbiner. 

Kort om stormtrupperna och den tyska infiltrationstaktiken 

Under första världskriget mäktades krigförande arméer med att göra krigföringen rörligare. Ställningskriget med skyttegravarna som främsta kännetecken krävde enorma resurser, både mänskliga och materiella, än vad Europas arméer hade planerat för innan kriget. Behovet att effektivera anfallsstriden och lättare bryta igenom motståndarens försvar resulterade i en utveckling som i tyska armén från början kallades stosstrupptaktik och som senare blev känt som stormtrupptaktik.

I mars 1915 påbörjades försök med en särskild stormbataljon för att utveckla taktiken vid anfall mot en befäst ställning. Försöken fortsatte senare under hösten och ledde till att infanteriet skulle utrustas med egna understödsvapen för att kunna bekämpa punktmål som hindrade det fortsatta anfallet. Dessutom övergavs den sammanhängande skyttelinjen, som både var svår att leda och försvårade understödet, till förmån för glesare framryckning med mindre grupper. Drygt ett år senare utfärdades de första anvisningarna för stormbataljonens användning (Anweisung für die Verwendung eines Sturmbatallions). Enligt dessa anvisningar skulle anfall ske i kolonn mot de svagaste punkterna i försvaret och efter att brutit in i fiendens ställning skulle dessa rullas upp genom fortsatt anfall. Därefter skulle resterande infanteriet framrycka för att rensa och försvara tagen terräng. Den tyska taktiska konceptet inom ramen för ställningskrig kan beskrivas i fyra punkter:

1. Artillerieldgivning med kort men intensiv stormeld mot motståndarens fältbefästningar.

2. Första anfallsvågen bestående av stormtrupper framrycker med uppgiften att skapa inbrytningsluckor inom motståndarens försvar.

3. Därefter skickas en andra och eventuell en tredje anfallsvåg bestående av vanligt infanteri som "städar upp" resten av motståndarens försvar.

4. Efter att önskat genombrott har åstadkommits påbörjas anpassning för försvarsstrid med en ny försvarslinje eller zon.

Det var på östfronten där stormtruppstaktiken hade färdigutvecklats och tillämpats i större skala för första gången. Taktiken byggde på att infiltrera motståndarens försvar genom att med lättrörliga självförsörjande förband anfalla försvarets svaga punkter och där luckor hade uppstått efter stormelden. Ett känt namn gällande taktiken är generalen Oskar von Hutier som var bland de främsta utvecklarna av taktiken och som med framgång använde sig av stormtrupperna vid anfallet mot Riga i september 1917.

Som manskap hade stormtruppssoldater högre urvalskrav och utbildningsnivå samt var beväpnade med karbin, större mängd handgranater, eldkastare, lätta kulsprutor, lätta fältkanoner, minkastare med mera som skiljde sig från vanliga infanteriet. Den ursprungliga tanken med framtagningen av stormtrupperna var att dessa skulle användas som utbildningstrupp med syfte att taktiken skulle bli generell för hela tyska infanteriet. Att bedriva den utvecklingen blev dock omöjlig på grund av tid- respektive resursbrist. Vid slutet av 1916 hade dock varje armé sin stormavdelning i en viss mängd och i början av 1917 skulle enligt utbildningsföreskrifterna för infanteriet varje infanterikompani ta ut personal till stormtrupp som bildade en fjärde (storm)pluton. Denna utveckling fortsatte och enligt föreskrifterna från januari 1918 skulle alla soldater utbildas i stormtruppstaktik och handhavande av understödsvapen varvid de särskilda plutonerna kunde avvecklas.

Enligt anvisningarna för anfall i ställningskriget (Der Angriff im Stellungskrieg) som ut­färdades i januari 1918 och som komma att gälla fram till krigsslutet, låg bland annat följande principer till grund för anfallet: hög utbildningsståndpunkt, god ledning, kraftsamling, upprätthållandet av tempot och rörelsen samt överraskning. 

En förevisning om anfall med stormsoldater. På bilden ses tydligt hur soldaterna bär på tygpåsar ifyllda med handgranater, en av stormsoldatens främsta kännetecken. Vidare är soldaterna utrustade med tyska stålhjälmar men soldaterna i sig tillhör osmanska armén. Bilden är från 1918 och kom till generalstaben i samband med besök av svenska studieresande officerare till osmanska armén.  

Spridningsvägen till svenska armén

Den tyska taktiken implementerades samtidigt av den österrikisk-ungerska armén och senare även av arméerna i Bulgarien och Osmanska riket. I Sverige kunde generalstaben under perioden 1917-1918 få kännedom om taktiken främst via militärattachéerna i Berlin och Wien samt via studieresande officerare på både väst och östfronten.

I början av januari 1917 inkom en rapport till generalstaben från militärattachén i Berlin majoren Nils Adlercreutz angående utbildning av så kallade stormtrupper. Rapporten byggde på ett samtal mellan Adlercreutzs assistent löjtnant Qvennerstedt och en tysk officer som hade varit kommenderad till stormtruppsutbildningen. I rapporten framgick informationen om utbildningen vid stormskolorna, soldaternas utrustning och tekniska hjälpmedel samt själva stormningsförfarandet. I Qvennerstedts PM i rapporten står det bland annat om att:

Så finnas t.ex. kurser för minkastare, granatkastare, kulsprutor m.m och vartill komma skolor för utbildning i stormning, d.v.s. infanteriets närstrid och handgemäng. Utbildningen omfattar handgranatskastning, eldsprutning, gasmasksanvändning m.m.

Samt att:

Av ett kompani som framgår till stormning, äro en till två grupper -8-16 man- avdelade till stormtrupp, för att med handgranater, eldsprutning förbereda den slutliga stormningen som utföres av de efterföljande skyttelinjerna.

Omkring tre månader senare skickade Adlercreutz även ett omfattande sammandrag av de nya ut­­bildnings­an­visningarna för infanteriet (Ausbildungsvorschrift für die Fusstruppen im Kriege) som utöver allmänna föreskrifter för anfall och försvar även innehöll särskilda föreskrifter för ställningskriget. I anvisningarna fanns även bestämmelser för verksamheten inom en storm­bataljon. Vidare i en rapport om de tyska erfarenheterna från västfronten i juli 1917 beskrev Adlercreutz bland annat organisation och uppgifter för de särskilda stormbataljonerna som hade tillkommit vid respektive armé:

 Under ställningskriget har det vanligen visat sig nödvändigt att förfoga öfver en särskildt utvald trupp, som väl utbildad för stormning af särskilda delar af den fientliga ställningen, kan utföra enskilda företag, som ledningen önskar. 

Förutom rapporter om stormtrupper kunde generalstaben även ta del av en formell instruktion som sändes in via militärattachén i Wien ryttmästaren Adolf af Ström. I början på maj 1917 sände han till generalstaben en kopia av en hemlig instruktion Anleitung für die Ausbildung der Sturmtruppen som hade blivit utgiven i december 1916. Instruktionen tog upp bland annat infanterianfall mot befästa ställningar och utbildning av stormpatruller med handgranater och dylikt. 

Essay summary

                  The Swedish General Staff as a learning organisation; knowledge development in trench warfare during World War One.

Intention of this essay is to study the Swedish General Staff as a learning organisation during the period of 1914-1918 based on the theoretical work developed by the philosopher Bertil Rolf. Previous international research on the Prussian/German General Staff has shown that it is considered to be the first learning organisation in history. The Swedish General Staff was based on the German General Staff model, and the focus of this study is to compare the development of the tactics in Germany and Sweden regarding defence and attack in trench warfare. The questions are:

How were the possibilities for gathering and analysing information affected by the war?

Which conclusions were made for trench warfare in Swedish conditions?

What experien­ces from the war and exercises in the Swedish army were implemented in manuals and training?

Conclusion of the study is that the Swedish General Staff was functioning as a learning organisation during the WWI through the ability to follow the
international development, mainly in the Central Powers, and by modifying the experiences to the prevailing Swedish strategic and tactical conditions. During the war, the German lessons, primarily from the eastern front, were used as a model combining movement and trench warfare. The main reasons were that the conditions on the western front with the concentration of artillery and troops were considered as an anomaly. 

The learning was created by processing the war experiences and experiences from the annual field exercises in several studies. One additional condition for the learning process was the demanding selection process for the employment of new General Staff officers, a process which meant that only a minimal number of officers annually were appointed to general staff officers.