Sammanfattning av generalstabens historia för perioden 1816-1914.

Text on enligsh will be published later.

Generalstaben 1816-1914

 

Den första generalstaben tillkom i franska armén under Napoleonkrigens tidiga period. Något senare grundades den preussiska generalstaben året 1806 medan den svenska generalstaben grundades året 1816. Det är viktigt att belysa att de tidiga generalstaberna arbetade främst med topografisk och kartografisk verksamhet samt utgjorde en personalkår för högre officerare. Verksamhetsförändringar som resulterade i ökade arbetsfunktioner kom att äga rum framåt mitten av 1800-talet eftersom bland annat utvecklingen av värnpliktsarméer, järnvägen och telegrafen påverkade staters militära förmågor och deras organisatoriska processer för bedrivandet av krig.

 

 Efter att frågan om omorganiseringen av den svenska generalstaben utretts i flera omgångar sedan 1850-talet beslutade riksdagen 1873 att generalstaben skulle organiseras som en egen kår under en generalstabschef. Drivande i denna utveckling var dåvarande che­fen för lantförsvarets kommandoexpedition, överstelöjtnanten Hugo Raab (lantförsvarsdepartamentet var till en viss del samtidens motsvarighet till dagens Försvarsdepartement). Enligt det memorial som hade utarbetats av Raab och som låg till grund för propositionen så hade de senaste krigen med all tydlighet visat betydelsen av en väl fungerande generalstab. Utvecklingen av den preussiska generalstaben vars verksamhet kom att omfatta bland annat arméns krigsplanering, utbildningsverksamhet och underrättelser om andra länders krigsmakter samt Preussens krig mot Danmark året 1864, Österrike-Ungern året 1866 och mot Frankrike under åren 1870-71 ledde till att flertalet länder i Europa började omorganisera eller bilda sina generalstaber efter den preussiska generalstaben som förebild. I Sverige skulle den omorganiserade generalstaben inte bara ha en central betydelse under krig utan även i fred, både för att upprätthålla den krigs­vetenskapliga bildningen och för att med sakkunskap bereda alla frågor rörande lant­för­svaret.

 

 Den militärhistoriske författaren Gunnar Artéus har i en artikel ”Hugo Raab och generalstabsidén” diskuterat det tyska in­flytandet på den svenska generalstabens uppgifter och organisation vid omorganisationen 1873. Raab hade under åren 1855-1858 studerat på Allgemeine Kriegsschule i Berlin vilket ansetts ha fått ett avgörande inflytande på hans militära åskådning. Enligt Artéus fanns det en viss svensk kontinuitet i processen med generalstabens utveckling men det preussiska inflytandet var dominerande genom generalstabens kvalitets­höjande uppgift, organisationen och systemet för växelvis tjänstgöring vid staben och truppförbanden. I enighet med det preussiska inflytandet framhöll Rabb betydelsen av att stabens officerare efter en viss tid fick möjlighet att tjänstgöra på truppförbanden för att stimulera den krigsvetenskapliga bildningen, men även för att påverka planering och ledning av övningar. Växeltjänstgöringen mellan staben och truppförbanden medgav även en selektion och enligt Raab var det inte tillräckligt att officerarna visat sig arbetssamma och dugliga vid inträdet i staben utan att de måste oavbrutet visa en vilja och förmåga att förkovra sig i yrket. Officerarna skulle därför dels ges möjlighet till studier och utlandsresor, dels delta i generalstabens årliga fältövningar och i staberna under de större fält­tjänstövningarna.

 

 Vidare enligt beslutet från 1873 var generalstabens uppgifter förutom att utveckla den krigsvetenskapliga bild­ningen inom armén även att inhämta och sammanställa alla underrättelser om militärväsendet i främ­mande länder, utarbeta planer för arméns mobilisering och strategiska uppmarsch, skriva landets krigshistoria och svara för landets militära kartläggning. Dessutom skulle staben utbilda sina officerare för deras särskilda uppgifter i fält och lärare vid arméns högskolor samt lämna personal till Lantförsvarets kommandoexpedition och staber för arméns högre befälhavare. Gene­ralstabens huvudstation organiserades på fyra avdelningar: mili­tärstatistiska avdel­ningen, kommunikationsavdelningen, topografiska avdelningen och krigshistoriska avdel­ningen. Året 1874 fastställdes vidare en särskild instruktion för chefen för generalstaben. Utöver vissa bestämmelser rörande stabens personal kunde generalstabschefen, genom att han kontinuerligt hade möjlighet att följa den militära utvecklingen, när han ansåg att ny kunskap eller erfaren­heter så krävde lämna förslag till Lantförsvarsdepartamentet om att anordna försök eller att företa andra föränd­ringar inom lantförsvaret. Den senare ökade komplexiteten medförde att den militärstatistiska avdelningen 1908 uppdelades på tre nya avdelningar: centralavdelningen, organisationsavdelningen och utrikesavdelningen. Centralavdelningens uppgift var att utarbeta operationsplaner vid olika krigsfall, organisa­tionsavdelningens arméns organisation och mobilisering samt utrikesav­delningens inhämtning och bearbetning av information om militära förhållanden utomlands. Tillkomsten av flygplan, ballonger och motorfordon samt den snabba tekniska utvecklingen rörande tele­kom­munika­tioner medförde att dessa frågor 1912 överfördes från kommunikations­avdelningen till en nybildad teknisk avdelning.

 

Gällande anställningen av generalstabens personal så framgick enligt instruktionen för generalstaben från 1904 att antalet generalstabsofficerare skulle uppgå till 48 stycken medan antalet aspiranter skulle uppgå till 12 stycken. För att få anställning vid generalstaben krävdes bland annat genomgången av utbildningen vid Krigs­högskolan eller Artilleri- och ingenjörshögskolan samt två års aspirant­tjänstgöring vid gene­ralstabens huvud­station och lant­försvarsdepartementet. Under denna tjänstgöring fick aspiranten regelmässigt ett antal självständiga uppgifter (s.k. vinterarbeten) som skulle redo­visas skriftligt eller muntligt för generalstabschefen. Dessutom skulle aspi­ranten delta i stabens fältövningar samt under de årliga regementsövningarna tjänstgöra vid två andra truppslag utanför den egna truppslagstillhörigheten. De höga kraven i instruktionen resulterade i  att av de 25 officerare som varje år antogs till Krigshög­sko­lan endast om­kring en fjärdedel uttogs till aspiranter efter att ha föreslagits av skolans lärar­råd. Medan antalet generalstabsofficerare ökade till 56 1914 fördubblades antalet aspi­ranter successivt till 24 stycken 1916 för att öka urvalet och samtidigt tillgodose det ökade personal­behovet vid staben. Under åren närmast omkring 1914 anställdes två till fyra f.d. anspiranter per år, vilket innebar att endast omkring 20 procent av aspi­ranterna efter avslutad tjänstgöring fick an­ställning vid staben. Av generalerna i armén 1914 var 11 av 13 förut­varande general­stabs­officerare och av infanteriets regementschefer var något över hälften f.d. generalstabs­offi­cerare. Generalstabschef under första världskriget var generallöjtnant Knut Gillis Bildt (1854-1927). Han hade i likhet med Hugo Raab gått igenom den tyska Kriegsakademie (1875-1878) och blev generalstabsofficer 1882. Därefter tjänstgjorde han sedan omväxlande i stabs- och trupptjänst fram till 1905 då han utnämndes till generalstabschef. Bildt var dess­utom ledamot av riksdagens första kammare 1899-1908 och ledamot i ett antal olika kom­mittéer, bland annat i den parlamentariska försvarskommittén 1907-1910.

 

 

Referenser

Generalstaben 1873 – 1923; En minnesskrift (Stockholm: Norstedt & Söner, 1923)

Bestämmelser för generalstabsens organisation och verksamhet i fredstid, SFS 1873:87. (Svensk Författningssamling)

Gunnar Artéus ”Hugo Raab och generalstabsidén” i Hugo Raab, red. Gunnar Artéus, (Stockholm: Försvars­högskolan, 2003)

Svenska arméns rulla 1912-1918 (Stockholm: Norstedt).

Arden Bucholz, Moltke and the German Wars , 1864-1871 (Basingstoke: Palgrave ,2001)