Del 1. "Döden luktar runt om oss" 92.04.08 - Del 2

22.00: Nu säger min hustru till mig, som tittar på TV, att företrädare från Serbiska Autonoma Området Romanija förhandlar om byar Jarčedol och Hreša, och bestämmer över ifall ”gränsen kommer att öppnas”. Vet de ens hur man förhandlar? Föreställer mig hur neandertalare tillverkar datorer.

Hur kommer denna natt att vara? Det enda jag vet är att morgonen kommer att dyka upp. V som är vännen från Sarajevo säger att jag har det lättare i min kista än han i staden där han lyssnar på granatexplosioner. Han bedrar sig själv.

Jag går och lägger mig samt för att drömma om Istrien (Kroatien) som den förverkligade drömmen.

Jag visste inte att mörkret var så mörkt här.

Jag börjar, utan grund, att hata själva ordet – nation. Nationen är inte skyldig för att den under sina kläder matar och uppfostrar monsters. Redan för tre år sedan, på ön Krk (Kroatien), insisterade en nära bekant att jag skulle säga vad jag är, vilken nation jag tillhör. Hon tittar på mig med misstro när jag säger att jag endast är en mänsklig varelse och inget annat. För henne finns ingen mänskligt varelse utan nationell identitet.

Vid fönster i runtomliggande hus hänger gardiner. Vilken absurditet. För två månader sedan filmade jag i Dubrovnik en kort dokumentär om stadens förstörelse under namnet ”Befriandet av djävulen” då en man säger till mig att jag inte behöver filma eftersom jag snart kommer att, i Bosnien och Sarajevo, känna på min egen hud de skrämmande upplevelser som de nu har gått igenom. Jag trodde inte på det, jag ville inte tro på det. 

Del I. "Döden luktar runt om oss" 92.04.08

Pale, onsdag, 8.4.1992.

Paleborna garanterar Sarajevo, Stari Grad (Gamla Stan) och mina vänner som bor där!

Ljudet kommer från telefonen som ringer i ett tomt hus (barnen är i Sarajevo, vänner kan inte komma hit på grund av barrikader och skjutningar, medan åskådare från Pale är fästa vid TV och tittar på vad som händer ”där nere”). V ringer mig, en vän och medarbetare från TV Sarajevo, och frågar mig:

”Hur kan de planlöst garantera oss från Trebević och Lapišnica”?

Jag kan inte förstå hans fråga. Borde inte de egentligen komma ned i staden för att besöka enstaka hos familjer och individer? Men, varför beskjuter de staden överhuvudtaget? Vad vill de uppnå med det? Det är helt galet, säger jag till mig själv.

Kollegan Vojna Travanj från RTV (radiotelevisionen) ringer mig. Jag kunde inte ens drömma om att hon har lämnat staden och sin gamla mor samt bosatt sig i hotellet ”Bistrica” på Jahorina. Hennes nya vän, en läkare och politiker, var en gång i tiden en brinnande kommunist. Nu är han en brinnande serb. Kollegan frågar mig när jag ska börja arbeta för deras ”Serbiskt information och TV-center”. Jag är förvirrad och lite rädd. Hon frågar inte ”om jag ska” utan ”när jag ska”, som att det är underförstått. Hon räknar upp namn på våra kollegor som har gått över till Pale och börjar arbete för centret. Först försöker jag med att säga att jag aldrig har arbetat som en politisk journalist. Än så länge har jag ett avtal med FN:s Högsta kommissariat för flyktingar. Och slutligen när jag åter igen blev mig själv så upprepar jag frasen som jag tidigare har sagt: ”Jag är inte en nationaljournalist utan yrkesjournalist”.

Från andra sidan av telefonluren hörs tystnaden, därefter en röst, som hittills var mjuk och normal, som börjar bli påstridig och till slut säger hon att jag ”tänker noggrant igenom om vad jag gör”.

Jag vet som menas med det och därför är jag rädd. Telefonen ringer igen och jag hör en röst från en mänsklig varelse från långt avstånd fylld med rädsla och oro. Kanske borde vi alla ha stuckit från denna brinnande Balkan.

Det är enklast att sticka men hur ska jag kunna lämna huset som jag har byggt med egna händer samt gården som jag har brukat. Idag brukade jag jorden och odlade vinbär. Jag hoppas på att smaka på deras avkastning.

TV:s terror, rädsla och skjutningar. Det är natt och det regnar. Allt är mörkt, den första scenen i berättelsen Taxisten. Jag måste fortsätta att skriva den men hur – när jag med oro lyssnar på om jag kommer att höra steg av människor som kommer för att hämta mig.

Jag tänker ständigt på sonen och dottern som är avskurna i Sarajevo. Gränsen som varken jag eller de kan passera har för några dagar sedan blivit etablerad på Lapisnica. Som att något mäktigt och hänsynslöst har delat upp oss på mitten och vårt hopp. Ska vi någonsin bli fullkomliga igen? Gud, är detta möjligt?