New E-Book in Macedonian and Albanian language about Local WWI History in Macedonia

E-book about history of WWI and Macedonia is available for download on the website of  European Association of History Educators - Euroclio. 

The book is available on Macedonian and a
Albanian languages. For more information about the project that was sponsored by the embassies of Germany and France check out on Euroclios website. 

Om bosniska katolikers tro på Gud och brännvin

Till det osmanska Bosnien kom trappistmunken Franz (Francis) Pfanner med några munkbröder den 21 juni 1869. Datumet står formellt som dagen när klostret Marija Zvijezda grundades i byn Delibašino Selo nära staden Banja Luka. Med tiden blev trappistklostret i folkmun känt som Trapisti medan munkarna blev en del av regionens utveckling. Deras verksamhet anses ha förbättrat levnadsstandarden inom regionen. Inom klosterområdet uppfördes tegelbruk, smidesverkstad, spannmålsmagasin, stenverkstad, kvarn, osttillverkning, trähuggeri, ölbryggeri, plommontorkeri, slakteri, samt frukt- och grönsaksgård, syverkstad, boktryckeri samt snickarverkstad. Utöver det byggde munkarna ett sjukhus, hem för föräldralösa barn och hus för egna arbetare. Munkarna ordnade med undervisning för fattiga barn och lärlingsutbildning.

Munken Franz  Pfanner gav sig av senare till Transvaal (som Sydafrika hette på den tiden) år 1883. Där uppförde han klostret Mariawald med Trapisti som modell. Där dog han året 1909 vid 84 års ålder. Trapisti klostret är än idag känt i Bosnien för sin ost tillverkad efter en hemlig recept!

I ett brev till sin bror Ivan verksam vid klostret Mariawald i Tyskland (därav Mariawald i Sydafrika) skrev Pfanner om sina ansträngningar att få katolikerna i Banja Luka regionen att avstå från rakija (brännvin, oftast baserat på plommon, även känd som slivovitz). Brevet skrevs den 18 mars 1873.

Kära broder i Kristus Ivan

Jag sänder dig detta brev via den diplomatiska posten tillhörande konsuln Stanislav Dragančić (österrikisk-ungersk) från Banja Luka som med den Allsmäktiges hjälp, som jag ber till för din hälsa, ska komma till Mariawald. Det har gått nästan fyra år sedan vi Cistercitier har lyckats med att grunda klostret i Turkiet, i juni månaden av Herrens år 1869, efter misslyckade ansträngningar att göra detsamma i Österrike, Kroatien och Ungern. Ärligt talat så befinner vi oss en timme till fots norr om staden mot floden Sava men det har sin goda sida. Turkarna är nämligen lata så när de väl bestämmer sig för att beröva oss somliga av våra rättigheter eller skada oss får vi veta det i god tid före. Staden som jag går till endast för nödvändiga behov är turkisk, men har även europeiska inslag. Trots Sultanens tillåtelse om att kristna fritt får köpa mark här och trots en livlig handel, där ortodoxen Tomo Radulović utmärker sig, köpte vi till slut efter mycket möda 57 hektar mark av Radulović. I första budet krävde han för marken på högra sidan av floden Vrbas (med 400 ekar och 400 plommonträd) till och med tre tusen dukater. Broder Ivan, du känner till min ihärdighet. Vi hade en dragkamp till midnatt med konsulns hjälp. Efter det satte herr Tomo ned priset, må den Allsmäktige bringa honom varje nåd, till 1400 dukater.

Jag måste nämna att jag har, på den köpta marken, markerat alla trädstammar med mitt tecken under översyn av konsuln och lokala livegna katoliker Ilija och Nikola Bilić samt Mijat Janić. Endast Gud vet vad vi har gått igenom för att kunna grunda klostret på den ödsliga ängen! Och ändå efter att människorna i trakten hade gett upp mot oss (muslimer, ortodoxa, katoliker, må Gud förlåta dem), efter vår långa praxis enligt motto Ora et labora! (Arbeta och be), med avhållsamhet från mat samt vår dagliga tystnad har vi erhållit respekt, tack till Gud, inte endast hos den enkle livegne (utan skillnad på tron) utan även hos den formella makten. Nu ser de oss som dervisher och de är medlemmar av en muhammedansk sekt som åtnjuter högt anseende. Vi uppförde alltså klostret men fick inte tillåtelse att ringa med klockorna.

Under förra året, under våren 1872, rådde en lång torka här. Inte en enda droppe föll ner från himlen under flera månader. Enligt ordern som kom från den turkiska makten var alla konfessioner (muhammedaner, kristna och judarna) bundna att enligt sina seder be till den Allsmäktige för regn. Då såg jag möjligheten att nämna till pashan i Banja Luka att även vi trappister är villiga att be till Gud om regn, men att vi då måste kunna ringa.

Turkarna upplevde att vi gudstrogna dervischer åtnjuter en särskild nåd hos Gud. Enligt ordern lät de oss ringa tills regnet kommer. Må Gud vara nådig, det var alltså tack vare vår klocka, regnet kom till. Ärligt talat, trappister var de sista som gick med på bönen, så både folket och makthavarna övertygades om att det var just våra klockor som fick fram regnet.

Och efter det kom muslimer till klostret, bugade sig framför oss och ropade Mašallah. Och det är ett tecken på beundran och betyder på turkiska När Gud vill. Efter det har vi ringt länge och det har inte stört dem.

Ett kort inslag från Al Jazeera Balkans om osttillverkningen vid klostret Trapisti. 

Och nu broder Ivan ska jag förklara till dig om plommonen.

När jag i våras året 1869 kom till denna region så märkte jag något som jag aldrig har sett tidigare. Här dricker nämligen alla. Drickandet är här ett svagt begrepp rörande njutningen av rakija. Det är ett dagligt drickande av detta djävulselixir. Turkar dricker, de livegna dricker, katoliker och ortodoxa dricker lika mycket. Jag har även sett prästerskapet (från alla tre religioner – må Gud förlåta dem) som inte låter bli att dricka. På grund av rakija är allas ansikten färgade som jord, ögonen syns knappt och det går nästan inte att träffa en människa som kan gå rakt utan att svaja. Förutom furstarna (beg) eftersom de inte går utan rider. Daglönarna (nadničari) arbetar 1-2 timmar innan de hamnar i diket som de gräver. Eller så tappar de medvetandet av rakija efter att de har krockat med träd vilka de skulle hugga ned.

Det är enormt problem eftersom plommon odlas framför allt för att få fram rakija. Om de åtminstone kunde göra det som man gör i världen. Här är de nämligen kapabla att av 10 kg frukt få fram 20 kg av detta gift som ingen levande i världen skulle vilja smaka. Och de här dricker detta istället för vatten, eftersom de hävdar att man från vattnet får ont i njurarna, gikt och att tänderna hoppar ut.

Efter att ha sett denna förödelse bestämde jag mig att lära dessa stackare att plommonen kan torkas så att man under vintern kan göra näringsrik och stärkande kompott av dem. Trappisterna torkar frukt sedan länge och har erbjudit bönderna att smaka på de torkande frukterna. Och de var förvånade. För att jag skulle minska deras antal av plommon har jag under förra året byggt ett torkeri med bröderna. Efter det erbjöd jag ett bra pris till bönderna, köpte deras frukter, fyllde torkeriet, och innan förra julen delades de torkade frukterna gratis till de fattiga och livegna oavsett deras religion. Jag trodde att de skulle öppna ögonen för plommonen eftersom de gjorde sig av med plommonen, tog pengarna och fick dem senare som torkade. Jag förväntade mig även att under detta år de själva skulle börja med att torka frukter eftersom jag spred budskapet att jag skulle köpa upp allt som var överblivet.

Ingen var gladare än jag när jag under förra oktober och november insåg att plommonen destilleras endast under två-tre månader i hela regionen eftersom dessa stackare sålde nästan hela skörden till vårt torkeri. Sen kom det nya året och januari. Snön har betäckt nästan hela regionen vilket har gjort det svårt att komma fram till klostret. Och då krossades mina förväntningar och det hade varit bättre om, må den Högste förlåta dem, hela regionen hade blivit betäckt med djup snö. Jag hädade och nu fortsätter jag med pennan för att korta ned berättelsen. En dag kom ett stort följe till klostret med presenter till oss. Någon med mjölk, någon med get, några med får, med stora bakade bröd och alla sjöng (bättre sagt att de ylade som vargar), och min kära broder i Kristus Ivan – Alla var så fulla att de inte kunde vara mer fullare.

Jag slog ihop min händer för att vända mig till den Högste, men den äldste bland de fulla försökte kyssa mig i handen men råkade falla i snön. Jag böjde mig för att få upp honom men han la sig bara på snön och med svag röst började säga:

Må Gud välsigna fader Vranjo och alla fäder, och detta kloster, och alla trappister var de än är och hur många de än är. Innan ni heliga fäder kom hit fick vi göra rakija under hösten, dricka upp den efter julen och därefter under hela vintern med torr strupe längta efter den. När ni upplyste oss att plommonen kan torkas har himlen öppnat sig för oss. Må Gud ge er hälsa och lycka eftersom vi nu mitt under vintern kan tillverka rakija av torkade plommon. Och fader, dessa är bättre än de råa från hösten. Ilija ge vår nådige och upplysande fader Vranjo flaskan så att han också tar del av detta sakrament och välsignade martyr bryggd på torkade plommon.

Border Ivan, jag bet mina tänder hårt för att inte svära! Jag sprang ifrån de gudlösa som är, må Gud förlåta dem, kapabla att tillverka brännvin av torkad frukt. Hela dagen och hela natten tillbringade jag med bön och underkastelse, utan en smula bröd eller droppe vatten, samt piskade mig själv blodig med piskan. Bröderna bad med mig och vissa kunde inte låta bli att släppa fram tårar när de såg hur jag slog på min syndfulla kropp. Den Högste är mitt vittne till att jag inte ens kunde drömma om att min godhjärtade tanke skulle föda fram en sådan hädelse!

Och slutligen det enda som jag kunde göra var att sprida budskapet om att jag inte tillät tillträde till klostret till den som hade druckit. De fulla kommer vi inte att välsigna eller bikta eller ens låta komma in i kyrkan. Och då kunde man se vårt ve!

Vi höll mässor på söndagarna i en nästan tom kyrka. Och om nattvarden kommer jag inte ens att skriva. Din sista smörjelsen gav vi till de döende i deras hem och där kunde vi inte påverka familjemedlemmarna som inte kan tänka sig födelsen, dopet eller dödsbädden utan rakija. Som en tröst började situationen bli bättre från och med slutet av februari. Kyrkan är nästan fullsatt på söndagarna. De ber högt, fyllda med ånger, de biktar sig och tar nattvard, och därefter utan tålamod springer utanför klostret mot ängar och börjar supa där. Både män och kvinnor, utan någon skillnad, dricker fram till solnedgången (om det finns Sol)

Helst skulle jag vilja fly till Afrika, för missionering, men än så länge har jag inte uppfyllt löftet om att detta kloster ska visa vägen till industriell pånyttfödelse samt allmänt, statligt och kulturellt framsteg för denna del av Turkiet. Den Högste ska med vår bön se till att det inte blir så här för evigt. Må detta brev välsigna dig och hitta dig vid god hälsa broder i Kristus Ivan. Be för oss som är här, i det skymmande hörnet av Balkan. Be för att den Högste ska hjälpa oss i Tron, Hoppet och Kärleken så att vi håller ut på denna heliga väg! 

Be även för dessa olycksdrabbade som, förutom Gud, även tror på rakija.

Din broder i Kristus Franjo