Del 1. "Döden luktar runt om oss". 92.04.07

Pale, tisdag, 7.4.1992.

Vid sängen, på nattduksbordet, har jag två böcker: Kafka, pro et contra av Guntera Anders med en briljant översättning av Ivan Fohta, som på fakulteten undervisade mig i estetik, samt Jesus Kristus – Del I av Rudolf Wiener, tryckt 1932. Jag kan inte tro på att Jesus sa ”De som inte är med mig är emot mig”. Jag känner inte till en ideologi som inte har ristat in sådan princip i sitt program.

Jag tror på en Kafkas fras som låter ungefär ”Jag satt på krogen, när två uniformerade personer dök upp och sa till mig att följa med dem. Men jag är civil och fri, svarade jag. Just därför, svarade de och tog mig”.

Jag ringer in ”live” i Radio Sarajevos program och säger att ingen kan ta sig ut från Pale (16 km från Sarajevo), att soldater från JNA (Jugoslaviska Folkarmén) samt serbiska hemvärnsmän kontrollerar alla huvudvägar samt andra vägar till Sarajevo.

Igår kväll var jag tillsammans med hustrun hos gamla vänner och bästemän. Deras son som är läkare och jobbar i Sarajevo lyckades till slut på söndag att ta sig förbi barrikaderna, de lät nästan inte honom att komma hem till Pale. Men morgonen dagen efter kom ett militärt fordon efter honom och nu måste han arbeta i en nyupprättad militärt sjukhus. Vi kan inte tro att hotellet på Koran är nu omvandlat till ett fullutrustat militärt sjukhus.

Hur kunde jag vara naiv och blind? Upptagen med mitt jobb samt med att skriva berättelsen Taxi till Jahorina, som jag måste lämna in som ett filmmanus till filmhuset ”Forum” innan den 1 maj. Jag ser ingenting runt om mig själv, eller ser så lite och så obetydligt.

På TV tittar jag på sönderslagna och rånade affärer i Sarajevo. I Pale är de inte sönderslagna men totalt tomma. Jag kommer ihåg tiden efter kriget på 1950-talet, när i den enda affären i Pale det endast fanns surrogatkaffe, som vi även kallade försäljaren för, som då skulle jaga oss med käpp. Till och med förra året gick jag fritt på natten runt om i skogen och tänkte på taxisten. För en månad sedan slutade jag att gå runt i skogen, även på dagen, då det har blivit alltför farligt. För fyra dagar sedan gick jag på kvällen bredvid kyrkogården, när det i mörkret dök fram en beväpnad typ. Han kunde inte fatta att någon kunde gå runt på kvällen på det sättet. Han frågade mig efter mitt efternamn och när jag svarade, talade han om för mig att jag skulle ”akta mig då de (muslimerna) finns i skogen”.