Del I. "Döden luktar runt om oss" 92.04.08

Pale, onsdag, 8.4.1992.

Paleborna garanterar Sarajevo, Stari Grad (Gamla Stan) och mina vänner som bor där!

Ljudet kommer från telefonen som ringer i ett tomt hus (barnen är i Sarajevo, vänner kan inte komma hit på grund av barrikader och skjutningar, medan åskådare från Pale är fästa vid TV och tittar på vad som händer ”där nere”). V ringer mig, en vän och medarbetare från TV Sarajevo, och frågar mig:

”Hur kan de planlöst garantera oss från Trebević och Lapišnica”?

Jag kan inte förstå hans fråga. Borde inte de egentligen komma ned i staden för att besöka enstaka hos familjer och individer? Men, varför beskjuter de staden överhuvudtaget? Vad vill de uppnå med det? Det är helt galet, säger jag till mig själv.

Kollegan Vojna Travanj från RTV (radiotelevisionen) ringer mig. Jag kunde inte ens drömma om att hon har lämnat staden och sin gamla mor samt bosatt sig i hotellet ”Bistrica” på Jahorina. Hennes nya vän, en läkare och politiker, var en gång i tiden en brinnande kommunist. Nu är han en brinnande serb. Kollegan frågar mig när jag ska börja arbeta för deras ”Serbiskt information och TV-center”. Jag är förvirrad och lite rädd. Hon frågar inte ”om jag ska” utan ”när jag ska”, som att det är underförstått. Hon räknar upp namn på våra kollegor som har gått över till Pale och börjar arbete för centret. Först försöker jag med att säga att jag aldrig har arbetat som en politisk journalist. Än så länge har jag ett avtal med FN:s Högsta kommissariat för flyktingar. Och slutligen när jag åter igen blev mig själv så upprepar jag frasen som jag tidigare har sagt: ”Jag är inte en nationaljournalist utan yrkesjournalist”.

Från andra sidan av telefonluren hörs tystnaden, därefter en röst, som hittills var mjuk och normal, som börjar bli påstridig och till slut säger hon att jag ”tänker noggrant igenom om vad jag gör”.

Jag vet som menas med det och därför är jag rädd. Telefonen ringer igen och jag hör en röst från en mänsklig varelse från långt avstånd fylld med rädsla och oro. Kanske borde vi alla ha stuckit från denna brinnande Balkan.

Det är enklast att sticka men hur ska jag kunna lämna huset som jag har byggt med egna händer samt gården som jag har brukat. Idag brukade jag jorden och odlade vinbär. Jag hoppas på att smaka på deras avkastning.

TV:s terror, rädsla och skjutningar. Det är natt och det regnar. Allt är mörkt, den första scenen i berättelsen Taxisten. Jag måste fortsätta att skriva den men hur – när jag med oro lyssnar på om jag kommer att höra steg av människor som kommer för att hämta mig.

Jag tänker ständigt på sonen och dottern som är avskurna i Sarajevo. Gränsen som varken jag eller de kan passera har för några dagar sedan blivit etablerad på Lapisnica. Som att något mäktigt och hänsynslöst har delat upp oss på mitten och vårt hopp. Ska vi någonsin bli fullkomliga igen? Gud, är detta möjligt?