Pale, måndag, 6.4.1992.
Dagen när
Sarajevo för 47 år sedan befriades från fascismen. Idag är det en stad som vill
befria sig igen. Där är min dotter och son. Sonen har jag för en månad sedan
skickat iväg till Sarajevo så att han skulle skippa mobiliseringen i Pale.
Frun ringer till polisen och frågar om hur
hon ska ta sig till jobbet imorgon. Den jourhavande svarar henne kort: ”Det går
inte, tunnel på Lapišnica är minerad”. Jag frågar mig själv om det ens är
möjligt och vad det egentligen betyder? Hur kan de bara ”skära av oss” från
staden på det sättet? I huvudet upplever jag en stark mardröm som består av
tusen frågor som jag inte har ett rationellt svar på. Illamående och bara
illamående känner jag mot detta folk.
På TV Sarajevo tittar jag på hur vid
barrikaden vid bron Vrbanja en ung tjej från Dubrovnik (Kroatien) dödas. En ung
tjej som kom till Sarajevo för att studera. Herregud, hur kan det här ens vara
möjligt?
På kvällen ser Pale ut som en kyrkogård
där liken inte har begravts än. I Sarajevo räknas de dödade och skadade istället
för att fira dagen när friheten kom. Frun stannar uppe hela natten framför
TV-skärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar