Dagboken från Pale, vår-sommar 1992

”Jag är ingen nationaljournalist utan en yrkesjournalist”.

Frasen uttalades av Mladen Vuksanovic som var anställd inom den lokala Sarajevobaserade TV kanalen ”TV Sarajevo”. Uttalandet ägde rum i samband med att Vuksanovic erbjöds att arbeta för medier som under våren 1992 höll på att upprättas av den nationalistiska bosnienserbiska ledningen i staden Pale.

Mladen Vuksanovic föddes i Jugoslavien i delrepubliken Bosnien och Hercegovina i kristen familj med katolsk mor och serbisk-ortodox far. Sin högskoleutbildning erhöll han i filosofi vid Sarajevos Universitet året 1970. Från och med året 1972 började han att arbeta som medarbetare på TV Sarajevo. Hans specialitet var att arbeta med dokumentärfilmer för vilket han belönades både nationellt och internationellt.

Under våren 1992 när kriget i Bosnien höll på att bryta upp befann sig Mladen i sin födelsestad Pale (20 km sydost från Sarajevo) där han bevittnade hur bosnienserbiska nationalister höll på med förberedelser att med våld skaffa sig kontroll över Sarajevo. Han erbjöds att arbeta för de nya myndigheterna men nekade. Om de som tog över televisionen i Pale uttryckte han att:   

”Dessa är yrkesmördare – de journalisterna och deras lögner har ingen botten”.

På grund av rädsla för repressalier höll han sig gömd i staden under fem månader. Under tiden skrev han sin dagbok och senare som krigsflykting lämnade staden och bosatte sig i Kroatien. Dagboken skrevs från den 5 mars till 17 juli. I sig är dagboken en viktig och detaljerat pusselbit som tar upp hur kriget utvecklade sig under de första månaderna. Hans första ursprungliga bok hade namnet ”Taxi till Jahorina” och publicerades bland annat Tyskland där miljöpartisten och den förre tyske utrikesministern Joschka Fischer skrev bokens förord.

Förord ur dagboken

I min födelsestad Pale, där jag har bott sedan 1984, spenderade jag 110 dagar i egen isolering då jag som redigerare och författare för TV Sarajevo avböjde att arbeta för Serbiska televisionen i Pale.  Den försvårande omständigheten var min bakgrund med katolsk-kroatiska moder (begravd på den katolska kyrkogården och inte bredvid fadern på den ortodoxa), samt att min son och dotter är födda i Rijeka (Kroatien) där min frus familj bor.

I dagboken beskrev jag det som jag såg, hörde samt kände på min egen hud. Då min rörelsefrihet inte var möjlig uteblev många händelser i Pale från min kännedom och medvetenhet. Jag tror att en dag kommer andra människor att vittna om det, de som har överlevt tortyren i ”det fria territoriet Serbiska Republiken Bosnien-Hercegovina”.  

Dagboken är skriven med ständiga krämpor och rädsla för att den skulle bli hittad under genomsök av huset eller i bagaget medan jag reste från Pale till ungerska gränsen då jag på vägen till Rijeka passerade förbi åtta kontroller.

Dagbokens originaltext har jag utökat endast med de meningar som underlättar för läsaren att förstå mina anteckningar.

Jag vet att publiceringen av denna dagbok innebär en dödstraff men också en död genom tystnad och skam om jag inte hade publicerat den.