Little bit of history from Cesis

My favourite attraction in Cesis (Wenden by its old German name) was the old Livonian Order castle from the beginning of the 13-century. Castles like these can be found across Latvia because of the historical heritage from the crusaders of the German Order during the Middle Ages.

Just on the side of the old castle, the "new" castle is placed. 

A plate showing brief information on Latvian and English regarding the siege of the castle. Despite its medieval construction style the castle and its crew resisted the attack performed with artillery.









Meeting with Lenin.

The Lenin statue in Cesis presents one of the many similar cases from the time of the Soviet Union. In Cesis the monument dedicated to the Latvian and Estonian army from 1924 in the centre of the city was destroyed and replaced by the statue of Lenin in 1951. However, in 1990 the Lenin statue removed and the army monument was later reestablished.

Inside the castle 

Some things rarely change.

During the 20's and 30' castle was used as the headquarters for the 8 Infantry Division.

View from the rooftop.

Carl Eberhard von Sievers 1745-1821 was one for the owners of the castle since he bought it in 1777.

Siever's document from tsar Alexander I. 

Artefacts from Cesis during different centuries. 

Cesis has significant importance in the history of Latvia because of the developments that took place during the political struggles for establishing Latvia as an independent state after WWI. In 1919 Cesis was a temporary capital of Latvia, and during the same year, the battle took place between Latvian and Estonian armed forces on one side and the Baltic German forces on the other side. The victory of the Latvian army supported by the Estonian army later led to the establishment of the Victory monument. 

Monument plate for the Cesis company. 

Part of the exhibition about the Latvian flag. The red and white-coloured flag was promoted during the time of national-romantic period at the end of the 19-century. 

Inslag från SVT "Provskjutningar visar kraften i Vasaskeppets kanoner".

Som student i militärhistoria besökte jag under våren 2011 Vasamuseet i samband med en militärhistorisk kurs om krigföring under perioden 1500-1815. Besöket innebar att man fick närmare insyn och kunskap om krigsskeppet Vasa. I sig presenterade skeppet något avancerat för sin tidsperiod. Därmed är det roligt att se att tidigare information från forskningsledaren Fred Hocker har gått till uppfyllelse, nämligen att vidare arbete med skeppet skulle äga rum. 

I inslaget från SVT syns det klart och tydligt vilken typ av eldkraft Vasas kanoner egentligen hade. Hocker minns jag även i samband med en föreläsning om Vasaprojektets framtid där han bland annat berättade om att sjöstrid på denna tid handlade om att åstadkomma skada på motståndarens besättning genom att projektilen skulle orsaka en reaktion som skulle resultera i att träsplitter skulle döda eller skada besättningen. Hans yttrande i samband med provskjutningen var bland annat om att : 

 "Vi tror att Vasaskeppet kunde ha varit en mycket effektivare kanonplattform än vad folk har sagt. Kanonerna i sig själva är mycket mer effektiva än vi trodde." 

Se inslaget här.

Nova baza podataka za mapiranje logora tokom rata u Bosni i Hercegovini 1992-1995.

Nova onlajn baza podataka ,predstavljena od strane Udruženja Tranzicijska pravda , odgovornost i sjećanje u BiH i od Centra za demokratiju i tranzicionu pravdu, prikazuje 150 logora i zatočeničkih objekata koji su korišćeni za vreme sukoba devedesetih. Interaktivna mapa je deo projekta mapiranja svih mesta gde su u vreme rata držani civili i ratni zarobljenici.

Prema podacima mapirano je oko 150 mesta gdje je bilo zatvoreno oko 30 000 i ubijeno oko 5 000 ljudi.

Predsednica udruženja Tranzicijska pravda, Dženana Karup Druško, je komentirala da:

Nepobitna je činjenica da su zatočenički objekti otvarani na svim stranama nakon početka neprijateljstava 1992. godine. Pravilo, pre nego izuzetak, bilo je da su svi ljudi zatvarani, čak i oni koji nisu učestvovali u neprijateljstvima, pa čak i žene. Žene su često bile žrtve silovanja.

Ukupan broj logora i zatočeničkih objekata koji su bili aktivni od 1992. do 1995. godine još nije sasvim utemeljen  . Prema podacima svih udruženja zarobljenika u Bosni i Hercegovini bilo je oko 1,350 logora i zatočeničkih objekata. U 656 takvih mesta držani su Bošnjaci, u 523 Srbi, a u 173 Hrvati.

Interaktivnu mapu možete otvoriti ovde.

Projekat "Teški Tenk Vozilo"

Već za vrijeme Drugog svjetskog rata oklopna borbena vozila su korištena od strane jugoslovenskog partizanskog pokreta. Što se tiče tenkova korišteni su uglavnom zarobljeni modeli od njemačke i italijanske vojske i modeli primljeni od strane SAD i SSSR. Među njima su bili američki laki tenk M3 Stuart i sovjetski srednji tenk T-34-85. Za više informacija o oklopnim borbenim vozilima korištenih u sastavu NOV-a preporučujem knjigu  Tito’s partisans 1941-1945 u izdanju od strane Osprey Publishing. 

M3 Stuart. Tokom početka Drugog svjetskog rata Stuart je bio jedan od osnovnih tenkova u američkoj kopnenoj vojsci. Kako je razvoj tenkova postao dinamičniji tokom rata Stuart je kroz vrijeme sve manje postajao relevantan za borbu sa drugim tenkovima. Vremenom je sve više korišten za druge zadatke kao na primjer za izviđanje iako je zadržao borbenu ulogu u borbama protiv japanske vojske. 

Jedan dio jugoslovenskih Stuarta bili su modifikovani za druge svrhe. Ovaj Stuart je bio modifikovan u samohodni protivavionski četvorocjevni top , njemački model Flak 38 kalibra 20 mm.

Ovaj Stuart predstavljao je modifikaciju u samohodni protivtenkovski top kalibra 75 mm, njemački model PaK 40. Iza njega se vidi obični Stuart sa topom kalibra 37 mm. 

Za više  slika o oklopnim borbenim vozilima korištenim  u JNA preporučujem slike iz vojnog muzeja u Pivki u Sloveniji.

Sovjetski Savez je nastavio da snabdjeva Jugoslaviju sa vojonom opremom sve do 1948 godine. Takozvana kriza ”informbiroa” je značila prekid diplomatiskih odnosa između država a također za Jugoslaviju je to značilo da snabdjevanje vojom opremom je bilo onemogućeno ne samo od strane država koje su pripadale zapadnom bloku već i od strane onih koje su pripadale istočnom.

Prema mišljenjima mnogih tenkovskih eksperata tenk T-34 se smatra najboljim iz vremena Drugog svjetskog rata. Tenk se proizvodio u masovnoj produkciji i dostavljan je Jugoslaviji u periodu od 1944 do 1945 godine. Donja i gornja fotografija prikazuju vojnike i oficire iz tenkovskih jednica tokom obuke najvjerovatnije tokom kraja 40-ih i početkom 50-ih godina.

Vrijedno je spomenuti da su tenkovi modela T-34-85 zadržani u organizaciji JNA tokom cijelog perioda Hladnog rata. Taj slučaj je jedan od primjera koncepta ”totalne odbrane” što je značilo da bi u slučaju rata JNA koristila i zastarjelu opremu. Tenk T-35-85 prikazan na fotografiji je bio teško oštećen nakon što je naglo skrenuo sa puta tokom rata u Hrvatskoj 1991 godine.

Nova politička situacija dovela je do mišljenja da Jugoslavija treba da proizvodi svoje tenkove. Što se tiče vatrene moći, zaštite i kretanja T-34-85 je bio najbolji tenk u organizaciji JNA. Zbog toga razloga je T-34 postao inspiracija za projekat pod imenom  ”Teški Tenk Vozilo”. Kasnije je taj projektni tenk nazvan A-1. Interesantno je da se porjekat zvao ”teški tenk” s obzirom na da A-1 nije bio konstruisan kao prilično teža verzija T-34. Težina A-1 bila je za samo dve tone teža nego od T-34-85.

Najveća razlika između A-1 i T-34  bila je u kupoli , pošto je A-1 imao težu kupolu. Među manjim razlikama bile su korištenje njemačke optike TZF umjesto sovjetske TS-15 i uvođenje britanske radio-stanice SET-18WF. Top A-1 bio je po formi drugačiji ali kalibar je bio i dalje 85 mm.

A-1 prikazan tokom vojne parade u Beogradu 9.maja 1950. Na donjoj fotografiji natpis : ”Svojim snagama tehniku armiji”.

”Jugoslovenski T-34” bio je proizveden u svega 5 primjera. Svi su nakon nekog vremena prebačeni u Banja Luku gdje su korišteni za obuku u tenkovskoj školi. Projekat ”teški tenk” koji je bio rezultat političke krize nakon kratkog vremena zaustavljen je zbog novih političkih dešavanja. Početkom 50-ih godina Titov režim se počeo politički orijentisati i prema državama zapadnog bloka  istovremeno kada je SAD-u bilo u interesu imati partnera na Balkanu. U vezi sa time vojna oprema je počela da stiže iz SAD-a uključujući i savremeni moderni tenk M-47 Paton sa topom kalibra 90mm. Patton je predstavljao novu generacjiu tenkova što je značilo da T-34-85 u tom trenutku već bio zaostao u odnosu sa njim. Na kraju je generalštab JNA zaključio da tenk A-1 nije podoban za zahtjve hadnog rata i projekat je obustavljen. Danas jedini primjerak A-1 moće se naći u vojnom muzeju u Beogradu. 

M47 Patton u službi JNA.

 Izvori

Yandex.ru 

https://fotki.yandex.ru/users/mr-grischin2009/album/210855/

Vuksic Velimir  Tito’s partisans 1941-1945 

Fotografije su skinute sa  Flickr  i Yandex

The "heavy tank project" - Yugoslav T-34

Already during the Second World War, the Yugoslav partisan army was equipped with armoured vehicles. Among the usual types where the captured ones from the German and Italian troops and the supplied ones from USA, UK and SSSR. Tanks supplied from the Allies were the M3 Stuart light tanks while the T-34-85  medium tanks were provided from the Soviet side.  For more information about that, I recommend the book Tito’s partisans 1941-1945 from Osprey Publishing.

M3 Stuart. When WWII started the Stuart tank was one of the main types within the US Army and was even used by general Patton.  As the development of tanks became more dynamic during the war it meant that Stuart became less relevant for engaging with other tanks and instead was used more for reconnaissance missions. However, it preserved its combat role on the Pacific theatre against the Japanese armed forces. 

Some of the Yugoslav M3 were modified. In this case, the Stuart was modified into a self-propelled anti-aircraft gun armed with the  German Flak 38 quadruple 20 mm AA-gun.  

Other were modified into self-propelled anti-tank guns. This example used the German PaK-40 75 mm anti-tank gun. Behind it, the usual M3 can be seen. 

For more info about armoured vehicles used by the Yugoslav armed forces during the WWII and the Cold War period, I recommend this page about the armour museum Pivka in Slovenia. 

Soviet Union continued to provide Yugoslavia with military equipment after WWII. However, in 1948 all the military cooperation between the countries was closed down because of the diplomatic crisis between Tito and Stalin. For Yugoslavia, the crisis of "Informbureau" meant that the country decided to end the political ties with the Soviet Union and to pursue a neutrality policy. It also meant to be in a new position regarding defence policy where military equipment neither would come from the Western bloc of states or from the Eastern block of states. 

According to many tank experts, the T-34 was the best tank during WWII. The tank was mass-produced in big numbers just as for example the American M4 Sherman. The T-34 was delivered to the Yugoslav armed forces between the period of 1944-1948. The photographs above and down below are showing troops during training in tank service, probably from the late 40's or the early 50's. 

It is worth to mention that the T-34 was kept in service during the whole Cold War period. This was a part of the Yugoslav concept of "total defence" which meant that even older or obsolete types of weaponry would be used in the case of war. When the break-up of Yugoslavia started the T-34:s' were taken out from the magazines and used in combat. This photography shows a T-34 from the Yugoslav People's army that went off the road and was heavily damaged during fighting in Croatia in 1991. 

In connection with the political developments, an idea to start producing own tanks came up within the Yugoslav armed forces. Regarding fire-power, protection and mobility the T-34 was regarded as the most powerful tank. For that reason T-34 came to be an inspiration for the project called Teški Tenk Vozilo. Later the project tank came to be called A-1. The interesting fact is that ”teški tenk vozilo” on Serbo-Croatian means "heavy tank vehicle" since the A-1 did not become a notably heavier version of the T-34. 

The biggest difference between the A-1 and the T-34 was that the A-1 had a different and heavier turret. Among the minor differences were that the Soviet optics TS-15 were replaced with the German TZF and also that the British radio SET-18WF was introduced. The total weight of the A-1 was for two tons heavier comparing to the T-34 and the cannon calibre was the same, the 85 mm gun, even if the cannon of A-1 was of different shape. 

The A-1 shown on the streets of Belgrade probably in 1949 or 1950 during the military parade on the 9th May. On the below picture a A-1 with the Browning M1919 can be seen with the slogan : Technique to the army with our strength. 

The Yugoslav T-34 was produced in only 5 examples. All of them were moved to the city of Banja Luka in today's Bosnia and Herzegovina where they were used for training at the tank school. The project was a result of broken relationships between Yugoslavia and the Soviet Union at the beginning of the Cold War. However, the project came to be turned down because of the new political development. In the beginning of the 1950s Titos regime started to orientate itself more towards the Western bloc. At the same time, the USA started to deliver military equipment to Yugoslavia. 

Soon the Yugoslav armed forces received a new tank of a newer generation. The M47 Patton that used a 90 mm cannon came to replace the T-34 as the most powerful tank. Soon the Yugoslav General Staff concluded that the A-1 project obsolete. 

Today the only remaining example of the "heavy tank" project can be seen at the military museum in Belgrade. 

The introduction of the M47 Patton and later of the Soviet T-55 tanks meant that the Yugoslav armed forces came to dispose tanks from a new generation compared to ones that were produced during the later stages of the WWII. This photography is probably among the oldest ones showing the M47 in Yugoslav service. 

Sources

Yandex.ru 

https://fotki.yandex.ru/users/mr-grischin2009/album/210855/

Tito’s partisans 1941-1945  av Vuksic Velimir från Osprey Publishing

Photos are from Flickr and Yandex

Projektet "Tung stridsvagn fordon A" . Den jugoslaviska T-34:an

Redan under andra världskriget disponerade den jugoslaviska partisanarmén över stridsfordon. Bland de vanligaste modellerna tillhörde erövrade stridsfordon från tyska respektive italienska armén samt erhållna stridsfordon från västallierade och Sovjetunionen. Stridsvagnar erhållna från USA bestod av den lätta stridsvagnen M3 Stuart medan från sovjetisk sida levererades den medeltunga stridsvagnen T-34-85.  För mer information kan jag rekommendera boken Tito’s partisans 1941-1945 från bokförlaget Osprey Publishing.

M3 Stuart. Vid början av andra världskriget var Stuart en av de främsta stridsvagnar inom den amerikanska armén och kördes inte minst av generalen Patton. I takt med en mer dynamisk stridsvagnsutveckling under kriget blev Stuart allt mindre relevant för strider mot andra stridsvagnar och istället kom att nyttjas mer för spaningsuppdrag. Dock  kom M3 att behålla sin stridande roll mot den japanska armén under hela krigets gång. 

Inom den jugoslaviska folkarmén kom en del av M3 stridsvagnar att byggas om. Här visas en M3  ombyggd till en luftvärnskanonvagn med fyrpipig 20 millimeters tysk Flak 38 luftvärnskanon.  

En ombyggd M3 till en pansarvärnskanonvagn med en tysk 75 milimeters pansarvärnskanon PaK 40. Bakom den syns en vanlig M3. 

För mer information om pansarfordon som disponerades av den jugoslaviska krigsmakten under andra världskriget och kalla kriget rekommenderar jag denna sida från militärmuseet i Pivka i Slovenien. 

Efter andra världskriget fortsatte Sovjetunionen med att förse den jugoslaviska krigsmakten med utrustning.  Året 1948 upphörde dock all form av militärt samarbete mellan Sovjet och Jugoslavien i samband med den så kallade ”Informbyråkrisen”. Krisen innebar att Jugoslavien, efter motsättningar mellan Tito och Stalin, beslöt sig för att bryta med de politiska banden med Sovjetunionen samt för att utveckla en neutralitetspolitik.   Det innebar också att Jugoslavien befann sig i ett försvarspolitiskt läge där militärt materiel varken skulle komma från västblocket eller östblocket.

Enligt många stridsvagnsexperter var T-34:an den bästa stridsvagnen under VKII. Stridsvagnen masstillverkades ungefär som den amerikanska M4 Sherman och levererades till Jugoslavien från och med 1944 och fram till 1948. Fotografierna ovanpå och nedanför  är förmodligen från sent 40-tal eller tidigt 50-tal och visar lektioner i stridsvagnstjänst med T-34:an i bakgrunden. 

Det är värt att nämna att T-34:or kom att behållas i tjänsten under hela kalla kriget vilket var en del av totalförsvarstanken om att även föråldrade system skulle användas i krig.  När Jugoslaviens upplösning började kom dessa att hämtas ut från förråden och sättas in i striderna. Här visas en T-34-85 tillhörande jugoslaviska folkarmén som har åkt av vägen ned i diket och blivit förstörd under striderna i Kroatien sommaren 1991 . 

I samband med den politiska utvecklingen som av den jugoslaviska staten  upplevdes som omställande  dök även en tanke upp om att börja tillverka egna stridsvagnar. Rörande eldkraft, skydd och rörlighet ansågs T-34:an  som den bästa och slagkraftigaste stridsvagnen som Jugoslavien hade inom sina väpnade styrkor. Därmed skulle den nya inhemska stridsvagnen ha T-34:an som inspiration. Redan under den senare delen av 1948 fick stridsvagnsprojektet namnet Teški Tenk Vozilo. 

Senare kom även benämningen A-1. Detta är intressant eftersom ”teški tenk vozilo A” på serbokroatiska betyder ”tung stridsvagn fordon A”. A1:an blev dock inte någon avsevärt tyngre version av T-34:an.

En större skillnad mellan T-34:an och A-1:an  var att A-1:an hade ett annorlunda samt tyngre torn som tillverkades i sex delar och sedan svetsades ihop. Bland de mindre förändringarna var att man dels ersatte det sovjetiska siktet TS-15 med det tyska TZF, dels byggde in den brittiska radion SET-19WF samt dels att stridsvagnen skulle ha en monterad MG42 eller M1919 Browning kulspruta. För det mesta var dock stridsvagnen A-1 likadan som T-34-85. Det annorlunda tornet gjorde dock A-1:an två ton tyngre samt kanonkaliben var densamma som hos T-34-85 , alltså 85 mm, även om kanonen i sig var tillverkad i en annan form.

En ritning av A-1:an

Här visas en A-1 under en parad i Belgrad  på den 9 maj i samband med firandet av Segerdagen mot fascism. 

Nedan visas en A-1 med den amerikanska M1919 Browning kulsprutan monterat på tornet. Det målade budskapet betyder: Med våra styrkor ger vi tekniken till armén. 

Den jugoslaviska T-34:an tillverkades endast i fem exemplar. Samtliga fem överfördes till staden Banja Luka i dagens Bosnien där stridsvagnsskolan skulle använda dem inom utbildningen. Projektet som var ett resultat av avbrutna relationer mellan Sovjetunionen och Jugoslavien vid kalla krigets början kom även att läggas ned i samband med nytt politiskt samarbete. Redan i början av 1950-talet började USA att leverera militär utrustning till Jugoslavien i samband med att Titos regim började söka efter samarbete med länder tillhörande västblocket medan USA hade intresse för att ha en säkerhetspolitisk partner på Balkan. Samtida amerikanska militära leveranser innebar även att den relativt nytillverkade amerikanska stridsvagnen M47 Patton med 90 milimeters kanon, som i jämförelse med T-34-85 utgjorde en ny version stridsvagnar, blev jugoslaviska arméns slagkraftigaste stridsvagn. Enligt den jugoslaviska generalstaben ansågs A-1 till slut inte lämpad för kalla krigets behov och idag finns ett enda exemplar bevarat vid det militära museet i Belgrad.

Ovanför och nedan syns A-1:an numera som utställningsföremål vid militärmuseet i Belgrad. 

Tillkomsten av M47 Patton men även senare av den sovjetiska T-55:an inom den jugoslaviska arméns organisation innebar att armén fick en ny generation av stridsvagnar vilket gjorde A-1 projektet föråldrat i jämförelse med arméns behov och stridsvagnarnas utveckling. Nedan visas förmodligen bland de första fotografierna på M47 Patton i jugoslavisk tjänst. 

Källor 

Yandex.ru 

https://fotki.yandex.ru/users/mr-grischin2009/album/210855/

Tito’s partisans 1941-1945  av Vuksic Velimir från Osprey Publishing

Fotografier är från Flickr samt Yandex