Projektet "Tung stridsvagn fordon A" . Den jugoslaviska T-34:an

Redan under andra världskriget disponerade den jugoslaviska partisanarmén över stridsfordon. Bland de vanligaste modellerna tillhörde erövrade stridsfordon från tyska respektive italienska armén samt erhållna stridsfordon från västallierade och Sovjetunionen. Stridsvagnar erhållna från USA bestod av den lätta stridsvagnen M3 Stuart medan från sovjetisk sida levererades den medeltunga stridsvagnen T-34-85.  För mer information kan jag rekommendera boken Tito’s partisans 1941-1945 från bokförlaget Osprey Publishing.

M3 Stuart. Vid början av andra världskriget var Stuart en av de främsta stridsvagnar inom den amerikanska armén och kördes inte minst av generalen Patton. I takt med en mer dynamisk stridsvagnsutveckling under kriget blev Stuart allt mindre relevant för strider mot andra stridsvagnar och istället kom att nyttjas mer för spaningsuppdrag. Dock  kom M3 att behålla sin stridande roll mot den japanska armén under hela krigets gång. 

Inom den jugoslaviska folkarmén kom en del av M3 stridsvagnar att byggas om. Här visas en M3  ombyggd till en luftvärnskanonvagn med fyrpipig 20 millimeters tysk Flak 38 luftvärnskanon.  

En ombyggd M3 till en pansarvärnskanonvagn med en tysk 75 milimeters pansarvärnskanon PaK 40. Bakom den syns en vanlig M3. 

För mer information om pansarfordon som disponerades av den jugoslaviska krigsmakten under andra världskriget och kalla kriget rekommenderar jag denna sida från militärmuseet i Pivka i Slovenien. 

Efter andra världskriget fortsatte Sovjetunionen med att förse den jugoslaviska krigsmakten med utrustning.  Året 1948 upphörde dock all form av militärt samarbete mellan Sovjet och Jugoslavien i samband med den så kallade ”Informbyråkrisen”. Krisen innebar att Jugoslavien, efter motsättningar mellan Tito och Stalin, beslöt sig för att bryta med de politiska banden med Sovjetunionen samt för att utveckla en neutralitetspolitik.   Det innebar också att Jugoslavien befann sig i ett försvarspolitiskt läge där militärt materiel varken skulle komma från västblocket eller östblocket.

Enligt många stridsvagnsexperter var T-34:an den bästa stridsvagnen under VKII. Stridsvagnen masstillverkades ungefär som den amerikanska M4 Sherman och levererades till Jugoslavien från och med 1944 och fram till 1948. Fotografierna ovanpå och nedanför  är förmodligen från sent 40-tal eller tidigt 50-tal och visar lektioner i stridsvagnstjänst med T-34:an i bakgrunden. 

Det är värt att nämna att T-34:or kom att behållas i tjänsten under hela kalla kriget vilket var en del av totalförsvarstanken om att även föråldrade system skulle användas i krig.  När Jugoslaviens upplösning började kom dessa att hämtas ut från förråden och sättas in i striderna. Här visas en T-34-85 tillhörande jugoslaviska folkarmén som har åkt av vägen ned i diket och blivit förstörd under striderna i Kroatien sommaren 1991 . 

I samband med den politiska utvecklingen som av den jugoslaviska staten  upplevdes som omställande  dök även en tanke upp om att börja tillverka egna stridsvagnar. Rörande eldkraft, skydd och rörlighet ansågs T-34:an  som den bästa och slagkraftigaste stridsvagnen som Jugoslavien hade inom sina väpnade styrkor. Därmed skulle den nya inhemska stridsvagnen ha T-34:an som inspiration. Redan under den senare delen av 1948 fick stridsvagnsprojektet namnet Teški Tenk Vozilo. 

Senare kom även benämningen A-1. Detta är intressant eftersom ”teški tenk vozilo A” på serbokroatiska betyder ”tung stridsvagn fordon A”. A1:an blev dock inte någon avsevärt tyngre version av T-34:an.

En större skillnad mellan T-34:an och A-1:an  var att A-1:an hade ett annorlunda samt tyngre torn som tillverkades i sex delar och sedan svetsades ihop. Bland de mindre förändringarna var att man dels ersatte det sovjetiska siktet TS-15 med det tyska TZF, dels byggde in den brittiska radion SET-19WF samt dels att stridsvagnen skulle ha en monterad MG42 eller M1919 Browning kulspruta. För det mesta var dock stridsvagnen A-1 likadan som T-34-85. Det annorlunda tornet gjorde dock A-1:an två ton tyngre samt kanonkaliben var densamma som hos T-34-85 , alltså 85 mm, även om kanonen i sig var tillverkad i en annan form.

En ritning av A-1:an

Här visas en A-1 under en parad i Belgrad  på den 9 maj i samband med firandet av Segerdagen mot fascism. 

Nedan visas en A-1 med den amerikanska M1919 Browning kulsprutan monterat på tornet. Det målade budskapet betyder: Med våra styrkor ger vi tekniken till armén. 

Den jugoslaviska T-34:an tillverkades endast i fem exemplar. Samtliga fem överfördes till staden Banja Luka i dagens Bosnien där stridsvagnsskolan skulle använda dem inom utbildningen. Projektet som var ett resultat av avbrutna relationer mellan Sovjetunionen och Jugoslavien vid kalla krigets början kom även att läggas ned i samband med nytt politiskt samarbete. Redan i början av 1950-talet började USA att leverera militär utrustning till Jugoslavien i samband med att Titos regim började söka efter samarbete med länder tillhörande västblocket medan USA hade intresse för att ha en säkerhetspolitisk partner på Balkan. Samtida amerikanska militära leveranser innebar även att den relativt nytillverkade amerikanska stridsvagnen M47 Patton med 90 milimeters kanon, som i jämförelse med T-34-85 utgjorde en ny version stridsvagnar, blev jugoslaviska arméns slagkraftigaste stridsvagn. Enligt den jugoslaviska generalstaben ansågs A-1 till slut inte lämpad för kalla krigets behov och idag finns ett enda exemplar bevarat vid det militära museet i Belgrad.

Ovanför och nedan syns A-1:an numera som utställningsföremål vid militärmuseet i Belgrad. 

Tillkomsten av M47 Patton men även senare av den sovjetiska T-55:an inom den jugoslaviska arméns organisation innebar att armén fick en ny generation av stridsvagnar vilket gjorde A-1 projektet föråldrat i jämförelse med arméns behov och stridsvagnarnas utveckling. Nedan visas förmodligen bland de första fotografierna på M47 Patton i jugoslavisk tjänst. 

Källor 

Yandex.ru 

https://fotki.yandex.ru/users/mr-grischin2009/album/210855/

Tito’s partisans 1941-1945  av Vuksic Velimir från Osprey Publishing

Fotografier är från Flickr samt Yandex