Till det
osmanska Bosnien kom trappistmunken Franz (Francis) Pfanner med några munkbröder den 21
juni 1869. Datumet står formellt som dagen när klostret Marija Zvijezda grundades i byn Delibašino Selo nära staden Banja
Luka. Med tiden blev trappistklostret i folkmun känt som Trapisti medan munkarna blev en del av regionens utveckling. Deras
verksamhet anses ha förbättrat levnadsstandarden inom regionen. Inom klosterområdet uppfördes
tegelbruk, smidesverkstad, spannmålsmagasin, stenverkstad, kvarn, osttillverkning,
trähuggeri, ölbryggeri, plommontorkeri, slakteri, samt frukt- och grönsaksgård,
syverkstad, boktryckeri samt snickarverkstad. Utöver det byggde munkarna ett
sjukhus, hem för föräldralösa barn och hus för egna arbetare. Munkarna ordnade
med undervisning för fattiga barn och lärlingsutbildning.
Munken Franz Pfanner gav sig av senare till Transvaal (som Sydafrika
hette på den tiden) år 1883. Där uppförde han klostret Mariawald med Trapisti som modell. Där dog han året 1909
vid 84 års ålder. Trapisti klostret är än idag känt i
Bosnien för sin ost tillverkad efter en hemlig recept!
I ett brev till sin bror Ivan verksam vid klostret Mariawald i Tyskland (därav Mariawald i
Sydafrika) skrev Pfanner om sina ansträngningar att få
katolikerna i Banja Luka regionen att avstå från rakija (brännvin, oftast baserat på
plommon, även känd som slivovitz). Brevet skrevs den 18 mars 1873.
Kära broder
i Kristus Ivan
Jag
sänder dig detta brev via den diplomatiska posten tillhörande konsuln Stanislav
Dragančić (österrikisk-ungersk) från Banja Luka som med den Allsmäktiges hjälp,
som jag ber till för din hälsa, ska komma till Mariawald. Det har gått nästan
fyra år sedan vi Cistercitier har lyckats med att grunda klostret i Turkiet, i
juni månaden av Herrens år 1869, efter misslyckade ansträngningar att göra
detsamma i Österrike, Kroatien och Ungern. Ärligt talat så befinner vi oss en
timme till fots norr om staden mot floden Sava men det har sin goda sida. Turkarna
är nämligen lata så när de väl bestämmer sig för att beröva oss somliga
av våra rättigheter eller skada oss får vi veta det i god tid före. Staden som
jag går till endast för nödvändiga behov är turkisk, men har även europeiska
inslag. Trots Sultanens tillåtelse om att kristna fritt får köpa mark här och
trots en livlig handel, där ortodoxen Tomo Radulović utmärker sig, köpte vi
till slut efter mycket möda 57 hektar mark av Radulović. I första budet krävde
han för marken på högra sidan av floden Vrbas (med 400 ekar och 400
plommonträd) till och med tre tusen dukater. Broder Ivan, du känner till min
ihärdighet. Vi hade en dragkamp till midnatt med konsulns hjälp. Efter det
satte herr Tomo ned priset, må den Allsmäktige bringa honom varje nåd, till
1400 dukater.
Jag
måste nämna att jag har, på den köpta marken, markerat alla trädstammar med mitt
tecken under översyn av konsuln och lokala livegna katoliker Ilija och Nikola
Bilić samt Mijat Janić. Endast Gud vet vad vi har gått igenom för att kunna grunda
klostret på den ödsliga ängen! Och ändå efter att människorna i trakten hade gett
upp mot oss (muslimer, ortodoxa, katoliker, må Gud förlåta dem), efter vår långa
praxis enligt motto Ora et labora!
(Arbeta och be), med avhållsamhet från mat samt vår dagliga tystnad har vi
erhållit respekt, tack till Gud, inte endast hos den enkle livegne (utan skillnad
på tron) utan även hos den formella makten. Nu ser de oss som dervisher och de är medlemmar av en
muhammedansk sekt som åtnjuter högt anseende. Vi uppförde alltså klostret men
fick inte tillåtelse att ringa med klockorna.
Under
förra året, under våren 1872, rådde en lång torka här. Inte en enda droppe föll
ner från himlen under flera månader. Enligt ordern som kom från den turkiska
makten var alla konfessioner (muhammedaner, kristna och judarna) bundna att
enligt sina seder be till den Allsmäktige för regn. Då såg jag möjligheten att
nämna till pashan i Banja Luka att även vi trappister är villiga att be till
Gud om regn, men att vi då måste kunna ringa.
Turkarna
upplevde att vi gudstrogna dervischer åtnjuter en särskild nåd hos Gud. Enligt
ordern lät de oss ringa tills regnet
kommer. Må Gud vara nådig, det var alltså tack vare vår klocka, regnet kom
till. Ärligt talat, trappister var de sista som gick med på bönen, så både
folket och makthavarna övertygades om att det var just våra klockor som fick
fram regnet.
Och
efter det kom muslimer till klostret, bugade sig framför oss och ropade Mašallah. Och det är ett tecken på beundran och
betyder på turkiska När Gud vill.
Efter det har vi ringt länge och det har inte stört dem.
Ett kort inslag från Al Jazeera Balkans om osttillverkningen vid klostret Trapisti.
Och nu
broder Ivan ska jag förklara till dig om plommonen.
När jag
i våras året 1869 kom till denna region så märkte jag något som jag aldrig har
sett tidigare. Här dricker nämligen alla. Drickandet
är här ett svagt begrepp rörande njutningen av rakija. Det är ett dagligt
drickande av detta djävulselixir. Turkar dricker, de livegna dricker, katoliker
och ortodoxa dricker lika mycket. Jag har även sett prästerskapet (från alla
tre religioner – må Gud förlåta dem) som inte låter bli att dricka. På grund av
rakija är allas ansikten färgade som jord, ögonen syns knappt och det går
nästan inte att träffa en människa som kan gå rakt utan att svaja. Förutom
furstarna (beg) eftersom de inte går utan rider. Daglönarna (nadničari) arbetar
1-2 timmar innan de hamnar i diket som de gräver. Eller så tappar de
medvetandet av rakija efter att de har krockat med träd vilka de skulle hugga
ned.
Det är
enormt problem eftersom plommon odlas framför allt för att få fram rakija. Om
de åtminstone kunde göra det som man gör i världen. Här är de nämligen kapabla
att av 10 kg frukt få fram 20 kg av detta gift som ingen levande i världen
skulle vilja smaka. Och de här dricker detta istället för vatten, eftersom de
hävdar att man från vattnet får ont i njurarna, gikt och att tänderna hoppar ut.
Efter att
ha sett denna förödelse bestämde jag mig att lära dessa stackare att plommonen
kan torkas så att man under vintern kan göra näringsrik och stärkande kompott
av dem. Trappisterna torkar frukt sedan länge och har erbjudit bönderna att
smaka på de torkande frukterna. Och de var förvånade. För att jag skulle minska
deras antal av plommon har jag under förra året byggt ett torkeri med bröderna.
Efter det erbjöd jag ett bra pris till bönderna, köpte deras frukter, fyllde torkeriet,
och innan förra julen delades de torkade frukterna gratis till de fattiga och
livegna oavsett deras religion. Jag trodde att de skulle öppna ögonen för
plommonen eftersom de gjorde sig av med plommonen, tog pengarna och fick dem senare
som torkade. Jag förväntade mig även att under detta år de själva skulle börja med
att torka frukter eftersom jag spred budskapet att jag skulle köpa upp allt som
var överblivet.
Ingen
var gladare än jag när jag under förra oktober och november insåg att plommonen
destilleras endast under två-tre månader i hela regionen eftersom dessa stackare
sålde nästan hela skörden till vårt torkeri. Sen kom det nya året och januari. Snön
har betäckt nästan hela regionen vilket har gjort det svårt att komma fram till
klostret. Och då krossades mina förväntningar och det hade varit bättre om, må
den Högste förlåta dem, hela regionen hade blivit betäckt med djup snö. Jag
hädade och nu fortsätter jag med pennan för att korta ned berättelsen. En dag
kom ett stort följe till klostret med presenter till oss. Någon med mjölk, någon
med get, några med får, med stora bakade bröd och alla sjöng (bättre sagt att
de ylade som vargar), och min kära broder i Kristus Ivan – Alla var så fulla
att de inte kunde vara mer fullare.
Jag slog
ihop min händer för att vända mig till den Högste, men den äldste bland de fulla
försökte kyssa mig i handen men råkade falla i snön. Jag
böjde mig för att få upp honom men han la sig bara på snön och med svag röst
började säga:
Må Gud välsigna fader Vranjo och
alla fäder, och detta kloster, och alla trappister var de än är och hur många
de än är. Innan ni heliga fäder kom hit fick vi göra rakija under hösten, dricka
upp den efter julen och därefter under hela vintern med torr strupe längta
efter den. När ni upplyste oss att plommonen kan torkas har himlen öppnat sig för
oss. Må Gud ge er hälsa och lycka eftersom vi nu mitt under vintern kan tillverka
rakija av torkade plommon. Och fader, dessa är bättre än de råa
från hösten. Ilija ge vår nådige och upplysande fader Vranjo flaskan så att han
också tar del av detta sakrament och välsignade martyr bryggd på torkade
plommon.
Border
Ivan, jag bet mina tänder hårt för att inte svära! Jag sprang ifrån de gudlösa
som är, må Gud förlåta dem, kapabla att tillverka brännvin av torkad frukt.
Hela dagen och hela natten tillbringade jag med bön och underkastelse, utan en smula
bröd eller droppe vatten, samt piskade mig själv blodig med piskan. Bröderna
bad med mig och vissa kunde inte låta bli att släppa fram tårar när de såg hur
jag slog på min syndfulla kropp. Den Högste är mitt vittne till att jag inte
ens kunde drömma om att min godhjärtade tanke skulle föda fram en sådan
hädelse!
Och
slutligen det enda som jag kunde göra var att sprida budskapet om att jag inte
tillät tillträde till klostret till den som hade druckit. De fulla kommer vi
inte att välsigna eller bikta eller ens låta komma in i kyrkan. Och då kunde
man se vårt ve!
Vi höll
mässor på söndagarna i en nästan tom kyrka. Och om nattvarden kommer jag inte
ens att skriva. Din sista smörjelsen gav vi till de döende i deras hem och där
kunde vi inte påverka familjemedlemmarna som inte kan tänka sig födelsen, dopet
eller dödsbädden utan rakija. Som en tröst började situationen bli bättre från
och med slutet av februari. Kyrkan är nästan fullsatt på söndagarna. De ber
högt, fyllda med ånger, de biktar sig och
tar nattvard, och därefter utan tålamod springer utanför klostret mot ängar och
börjar supa där. Både män och kvinnor, utan någon skillnad, dricker fram till solnedgången
(om det finns Sol)
Helst
skulle jag vilja fly till Afrika, för missionering, men än så länge har jag
inte uppfyllt löftet om att detta kloster ska visa vägen till industriell
pånyttfödelse samt allmänt, statligt och kulturellt framsteg för denna del av
Turkiet. Den Högste ska med vår bön se till att det inte blir så här för evigt.
Må detta brev välsigna dig och hitta dig vid god hälsa broder i Kristus Ivan.
Be för oss som är här, i det skymmande hörnet av Balkan. Be för att den Högste
ska hjälpa oss i Tron, Hoppet och Kärleken så att vi håller ut på denna heliga
väg!
Be även
för dessa olycksdrabbade som, förutom Gud, även tror på rakija.
Din broder i Kristus Franjo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar