Lärdomar från första världskriget rörande utvecklingen av strid om befästa ställningar inom armén under 1914-1918. Del 1 - Perioden innan världskriget

När jag började forska om generalstabens arbete med strid om befästa ställningar under första världskriget utgick jag ifrån att ett stort antal dokument skulle vittna om ett stort antal förändringar som hade uppkommit redan från slutet av 1914 och till mitten av 1915 i samband med världskrigets tidiga period. Det var just under denna period när kriget de facto hade övergått från ett rörligt krig till ett ställningskrig i större utsträckning på västfronten och i mindre utsträckning på östfronten. Efter ett tag när jag bland annat hade gått igenom både hemlig och öppen inkommen samt utgående dokumentation från generalstabens chefsexpedition för åren 1914 samt 1915 fick jag en känning om att arbete med strid om befästa ställningar inom armén eventuellt inte hade förekommit i den skala som jag tidigare hade bedömt. Det visade sig senare att arbete med strid om befästa ställningar utifrån världskrigets erfarenheter egentligen tar sin början under våren, sommaren och hösten 1916 alltså nästan 1,5 halv år efter att kriget hade blivit ett ställningskrig vilket successivt med tiden hade resulterat i framtagning av nya bestämmelser hos de krigförande arméerna. För att kunna skapa en förståelse om vilka åsikter gällande strid om befästa ställningar rådde inom armén vid krigets början vill jag med detta inlägg inleda med att skriva om perioden innan världskriget.

Genom att läsa föredrag och uppsatser från Kungliga Krigsvetenskapliga Akademiens Handlingar och Tidskrift från perioden 1904-1914 går det att skapa kopplingar till tidens anda. Strid om befästa ställningar diskuterades av arméns officerare framför allt utifrån de senaste krigserfarenheterna från rysk-japanska kriget som ägde rum under perioden 1904-1905 samt även i mindre utsträckning utifrån krigserfarenheter från Balkankrigen som ägde rum under perioden 1912-1913. Diskussionerna omfattade bland annat hur infanteriet, artilleriet och ingenjörstrupperna skulle uppträda under ställningsstriderna och en genomsyrande aspekt var den rådande offensivandan som präglade samtida modernt utrustade och organiserade militära organisationer. En anda som byggde på att anfallet dominerade över försvaret där den sistnämnda var en övergångsfas för anfallets fortsättning.[1]När rysk-japanska kriget bröt ut var samtidens förväntningar var att kriget skulle vara ett kort avgörande och präglas av offensiva ageranden. Under kriget agerade främst japanerna offensivt tack vare numerär överlägsenhet och ambition att snabbt avsluta kriget innan ryska förstärkningar anlände via den långa och ofärdiga transsibiriska järnvägen. Ryssarna var å andra sidan mer eller mindre ofta var tvungna att agera defensivt vilket kom att ses som orsaken till nederlaget och som bekräftelse på att den anfallande sidan alltid vinner.  Kriget kom dock att kännetecknas av strider om befästa ställningar i större utsträckning än tidigare samt även belägringskrig förekom i stor omfattning enligt samtidens ögon.[2] Bland kända slagnamn som studerades efter kriget, bland annat av generalstabens krigshistoriska avdelning, var belägringen av Port Arthur, vars intagande medförde slut på kriget, samt slagen vid Lajojang, Shao och Mukden där striderna vid befästa ställningar ägde rum i stor skala.

Trots att kriget inte var det fältkriget som merparten av samtida militärer förväntade sig ansågs det både under samt främst efter kriget att själva kriget i sig inte hade medfört några omstörtande förändringar. Snarare så hade kriget bekräftat de redan rådande synpunkterna som vikten av moralisk överlägsenhet, bajonettanfall, gevärens dominanta eldkraft eller infanteriets roll som huvudvapen medan artilleriet hade understödjande roll. Dessa aspekter återfanns i samtida exercisreglementen hos olika arméer. Ett exempel på rådande åsikter rörande kriget i Asien är skrivet av signaturen Tures som i sin uppsats diskuterade fältbefästningar och deras användning under kriget:

Den omfattning, som hinderanordningarna fingo i Mandchuriet, torde knappast vara att emotse å en europeisk krigsskådeplats. Dessa anordningar taga mycket tid och platser alltså bättre för ett ställningskrig än för det rörliga fältkriget vi i vår världsdel kunna vänta oss.^[3]

Att krigföringen skulle fortsätta vara rörlig utan större formella förändringar kan även ses i årsberättelsen av föredraganden i krigskonst i Krigsvetenskapsakademien från 1905 då över­sten i generalstaben Erik Oxenstierna särskilt framhöll de långa uppehållen mellan de avgörande slagen och att kriget därför hade krävt en ovanligt lång tid. Detta berodde på att stri­derna huvudsakligen rörde sig om starkt befästade ställningar, ofta i flera linjer bakom varandra. Vid slagen i Mukden misslyckades de japanska försöken till överflygningar vilket re­sul­­terade i rena frontala slag där stridskrafterna på båda sidor efter hand förbrukades varvid ingen part lyckades åstadkomma ett avgörande. Likadana strider kom senare att utkämpas under första världskriget. Enligt Oxenstierna borde däremot ett krig bli avsevärt kortare genom att striderna skulle präglas av ett mera renkontermässigt (sammandrabbning mellan två framryckande enheter) förlopp och där ledningen utan hänsyn till för­luster sökte ett avgörande. För svensk del måste strävan vara en snabb, rörlig och hänsynslös krigföring vilket i svensk terräng, som ofta inskränkte eldför­be­redel­ser, krävde en bättre sammanhållning av trupperna.

Generalstabsofficer kapten Nils David Edlund tjänstgjorde vid sidan av militärattachén i S:t Petersburg som militärattaché i fält där han följde ryska armén under kriget mot Japan. På det sättet erhöll generalstaben underrättelser från två militärattachéer i Ryssland och en militärattaché i Tokyo. 

Ett annat exempel är uppsatsen ”Hvilka erfarenheter beträffande infanteriets anfallsstrid hämtats från kriget mellan Ryssland och Japan” skriven av signaturen G. V-n år 1906.^[4]   Han inledde uppsatsen med att skriva om att inga omstörtande förändringar beträffande infanteristrid hade skett då båda sidorna under strid hade tillämpat sina reglementen som i sin tur hade likheter med infanterireglementen i svenska armén. Kriget hade därmed bekräftat äldre och rådande uppfattningar om att infanteristriden leddes genom användningen av reserver vilka under strid skulle sättas på den avgörande punkten medan frånvaro av reserver under många strider och de stridandes oreglementariska tillvägagångsätt borde anses som tillfälligt företeelse påtvingat av krigets krav. Därmed krävdes det inga större förändringar hos svenska reglementen som snarare hade blivit bekräftade.^[5] Istället lade han vikten på reservernas fortsatta betydelse samt vikten av moralisk överlägsenhet och den offensiva andan vilket enligt författaren hade lett till framgång hos japanerna. Vidare i uppsatsen betonade han vikten av att infanteriet och artilleriet måste samverka bland annat genom att artilleriet skulle följa med och understödja infanteriet på nära håll under anfall: ”Artilleriets och infanteriets uppträdande kan därvid jämföras med jägarens och hundens”.^[6] Infanteriet skulle alltså blotta fram fienden som artilleriet därefter kunde nedkämpa. Vidare rörande strid vid befästa ställningar skrev han att: ”Ej blott den, som uppträder defensivt, utan också den, som går till anfall, måste numera taga fältbefästningskonstens medel till hjälp”.^[7]

Det är värt att nämna att det fanns utrymme för nya åsikter som i en del fall ledde till reglementariska förändringar. Exempelvis ansåg kapten Hegardt som var generalstabsofficer och militärattaché hos japanska armén under kriget att den kallade artillriduellen, en taktisk princip där slaget skulle inledas med att motståndarnas artilleri skulle beskjuta och nedkämpa varandra innan infanteriet sate igång sitt anfall, var föråldrat utifrån krigets utveckling. Istället betonades vikten att artilleriet och infanteriet redan från stridens början skulle samverka:

Hufvuduppgiften för fältartilleriet säges nu vara att understödja infanteriet och att för detta ändamål i främsta rummet rikta sin kraft mot de fientliga stridskrafter, som verksammast hindra infanteriets framryckning eller kraftigast hota dess ställning. ... Man har sålunda frångått regeln om kampen mellan de båda artillerierna såsom en fristående stridshandling och i stället kraftigt framhållit betydelsen af en innerlig samverkan med infanteriet alltifrån stridens början. ^[8]

Även  Balkankrigen kom att anses vara bekräftande för rådande åsikter. Under första Balkankriget 1912-1913 anfölls Ottomanska riket av Serbien, Montenegro, Grekland, Bulgarien samt Rumänien. Det andra kriget, som var resultat av tvister som rådde mellan alliansen kring fördelning av erövrade områden, ägde rum under senare delen av 1913 utspelade sig mellan Serbien, Montenegro, Rumänien, Grekland mot Bulgarien som även anfölls av Ottomanska riket. Under dessa krig och framför allt under den första kom strider vid befästa ställningar att äga rum i stor skala, i många fall i bergiga områden där fältbefästningar uppfördes som tillskott till permanenta befästningar som exempelvis fästningar. Det var framför allt i det första kriget som ottomanska trupper agerade defensivt medan trupperna tillhörande den ovannämnda alliansen agerad offensivt där främst samverkan mellan infanteri och artilleri var vital för framgångarna. Kapten Knut Albert Fredrik Lindencrona som var studieresande officer och placerad hos bulgariska armén skrev om att bulgariska infanteriets taktiska uppträdande genom bajonettanfallen hade lett till stora förluster då infanteriet ofta anföll utan att ha uppnått eldöverlägsenhet. Men det var samtidigt enligt honom ändå tack vare offensivanda och moralisk vilja att komma åt fienden inpå livet som hade lett till framgångar under kriget där Balkankriget 1912-1913 har lämnat nya, otvetydiga bevis på anfallets oerhörda betydelse.[9]

Kapten Lindencrona tjänstgjorde som studieresande officer vid bulgariska armén som betraktades som den bäst utbildade och utrustade på Balkanhalvön. Ur hans reserapport går det att läsa om striderna mellan bulgariska och ottomanska armén. 

Gällande synen på anfalls- respektive försvarsstrid innan första världskriget var den senaste formella föreskriften för strider om i någon form förskansad ställning beskriven i Exercisreglementet för infanteriet fastställd året 1904. Infanteriets anfall mot förberedd ställning ansågs böra ske med artilleriets medverkan annars skulle infanteriet genomföra anfallet på egen hand genom användningen av gevärsbatterier där mindre avdelningar skulle ta på sig artilleriets uppgift och  med gevärseld bekämpa motståndaren. [10] Anfallets framgång ansågs vila på eldkraftens styrka som återses i meningen om att anfallsstridens utförande gäller såsom allmän regel att söka fortast möjligt nå en eldställning hvarifrån fiendens motståndakraft kan genom öfverlägsen eld brytas”.[11] Elden från framryckande täta skyttelinjer skulle koncentreras mot delen av försvarsställningen dit huvudanfallet riktades mot eller varifrån fienden verkade starkast med sin eldgivning.[12] Reserverna skulle sättas in för att förstärka eldgivningen och genomföra den afgörande striden där anfall på flankerna eftersträvades. Därefter inleddes stormningsprocessen som skulle avslutas med bajonettanfall när trupperna var intill försvarsställningen.[13] Rörande försvarsstriden angås det vitalt att använda sig av terrängen inklusive förstärkningsarbeten för att åstadkomma strakast som möjligt eldkraft och skydd.[14] Reserverna skulle även genomföra motanfall som i första hand skulle riktas mot motståndarens flanker. [15]  Om artilleri sakandes skulle trupperna agera med hjälp av gevärsbatterier precis som vid anfallsstriden. En annan gemensam princip vid både anfall och försvar var att ”förstärkningsarbetena skola tjäna stridsledningens avsikter, icke behärska dem” vilka i första hand skulle utföras av ingenjörstrupper. [16] 

Erfarenheterna från rysk-japanska kriget medförde vidare bland annat att Sverige i likhet med de större länderna i Europa försåg sitt artilleri med tunga haubitsar som kunde följa fältarmén för att användas vid anfall mot befästa ställningar. Efter en framställan från generalfälttygmästaren (sedermera kallad för artilleriinspektören) beviljade riksdagen 1906 medel för att det regemente som särskilt satts upp 1901 för försvar av befästa ställ­ningar, Positionsartilleri­regementet, i stället skulle utrustas med tunga haubitsar för att kunna under­stödja fältarmén för anfall mot de befästa ställningar som en landstigen eller i landet frambry­tande fiende icke lärer under­låta att uppföra till skydd av sin opera­tionsbas.[17] 

På den teoretiska sidan publicerade generalstabsofficeren och läraren vid Krigshögskolan, dåvarande kapten Gustaf Bouveng, året 1907 boken Anfall mot befäst ställning.[18] I boken beskrevs ett applika­toriskt exempel på ett anfall mot en befäst ställning, men även utförliga kommentarer och ett flertal hänvisningar till tyska bearbetningar av det nyligen avslutade rysk-japanska kriget samt krigsunderrättelser från de svenska militärattachéerna. Enligt Bouveng visade krigserfarenheterna att det inte var möjligt att ge­nomföra ett infanterianfall mot en befäst ställning utan artilleriunderstöd och att försvarsartilleriet hade bekämpats. Hans slutsats var i kontrast med de formella bestämmelserna som hade tagits fram i exercisreglementet för infanteriet från 1904. Och vidare enligt Bouveng krävde anfallet mot befäst ställning därför en samlad ledning av artilleriet för att kunna kraftsamla elden mot den avgörande punkten och åstadkomma en nära samverkan med infanteriet. För att lyckas med den avslutande stormningen av ställningen fordrades dels en total eldöverlägsenhet, dels att framsända avdelningar lyckats åstadkomma tillräckligt antal genomgångar i hinderbältena framför ställningarna. En av hans kommentarer var bland annat att den linje, från hvilken den afgörande eldstriden utkämpas, måste vara täckt med sammanhängande, täta skyttelinjer, hvarje befintligt utrymme måste härstädes tagas i anspråk och fyllas med gevär.[19] 

Vidare i processen kom under åren fram till 1911 även nya instruktioner för infanteriets och artilleriets fältarbeten att blir utarbetade med anvisningar om befästningsarbeten som skyttegravar, kanonvärn, skyddsrum mot artillerield, fasta punkter etc.[20] Vid samma tid gavs även reglementen och skjutinstruk­tioner ut för de nya haubitsbatterier som avsågs för strid mot befästa ställningar. För ingen­jör­trupperna fastställdes en ny lärobok i befästningsarbeten 1910 och för att kunna bygga befäst­ningar fanns det dessutom ett särskilt förband för transport av skansverktyg och vid varje arméfördelning ett förråd med skansverktyg.

Som en sorts höjdpunkt i utvecklingen rörande strid om befästa ställningar innan världskriget publicerades inom generalstaben i början av 1914 ”Utkast till instruktion för anfall mot befästningar” ämnat till hur anfall skulle genomföras dels mot befästa ställningar samt dels mot permanenta befästningar i form av fästningar och gördelfästningar.^[21] Utkastet nämnde ingenting om försvarsstrid och bearbetades inte vidare i en slutlig utgåva. Till skillnad från Bouvengs bok hade utkastet inga direkt nämnda krigserfarenheter samtidigt som det finns likheter rörande anfallets genomförande och truppslagens uppgifter. Utkastet definierade begreppen fältkrig, ställningskrig och fästningskrig där ställningskriget definierades som operationer och strider om starkt fältbefästade ställningar som krävde på grund av starkare försvarsverken hos motståndaren starkare anfallsinsats gällande artilleri och ingenjörtrupper samt mer omsorgsfull planläggning och grundligare förberedelser.[22] Vidare framhölls att varje befälhavare var skyldig att utnyttja svagheter i försvaret så långt det var möjligt med hänsyn till högre befälhavares order och anfallets enhetlighet. Detta medförde att en fullständig och i detalj gående orientering av under­befälhavarna är oavvisligen nödvändig med hänsyn till fordran på självverksamhet från deras sida under i allmänhet svåra förhållanden.[23]

Anfallets genomförande vilade på att eldöverlägsenhet skulle uppnås med alla till buds stående medel och framför allt att överlägsen artilleriinsats skulle göras mot den delen av försvarsställningen där avgörandet sökes.[24] Truppslagens samverkan var vital där artilleriet och ingenjörstrupperna skulle underlätta infanteriets uppgift genom att försvaga motståndaren och röja undan försvarshinder.[25] Inledningsvis skulle artilleriet inledningsvis i första hand bekämpa motståndarens artilleri genom nedkämpning, nedhållning eller bindning, samt i andra hand bekämpa försvarsinfanteriet och hinder.[26] Med anfallets fortsättning skulle uppgiften övergå till att bekämpa motståndarens försvarsställning medan delar av anfallsartilleriet skulle fortsätta bekämpa försvarsartilleriet.[27] En del av artilleriet skulle direkt understödja infanteriets anfall mot flankerna genom att flyttas närmare infanteriets ställningar och där avgörandet skulle äga rum skulle den samlade elden från infanteri, artilleri och kulsprutor vara koncentrerad.[28]

Infanteriets framryckning skulle ske stegvis från eldställning till eldställning och efter att relevant avstånd till motståndarens ställning hade tagits skulle förstärkningsarbeten med löpgravar och skyttevärn utföras.[29] Om möjligheten fanns skulle särskild utrustning i form av trådsaxar, sandsäckar, handgranater och infanterisköldar fördelas till anfallets huvudstyrka.[30] Under anfallet skulle förbindelsen äga rum mellan befäl i främsta linjen med högre stridsledning så att de förstnämnda kunde avge sin bedömning när framryckningen skulle fortsätta.[31] Från stormställningen skulle infanteriet genom samverkan med artilleriet uppnå den eftersträvande eldöverlägsenheten.[32] Stormningens framgång vilade på att stormhindren var undanröjda och stormluckorna skapade varifrån stormtrupperna skulle framrycka igenom.[33] I första led skulle ingenjörstrupperna framrycka med resterande infanteriet bakom dem.[34] Delar av reserverna skulle hållas kvar för att avslå eventuella motanfall medan andra delar skulle användas vid stormningen.  Efter stormningen skulle reserver föras fram för att eventuella motanfall skulle avslås. Vid att stormningen misslyckades skulle motståndarens förföljande hindras och förberedelser för anfallets fortsättning genomföras.[35]

En annan utveckling som ägde rum innan världskriget startade pågick på den praktiska nivån i form av en fältövning i strid om befäst ställningar. Vid generalstaben bedrevs årligen ett antal fältövningar under ledning av generalstabschefen. Ändamålet med dessa övningar var dels att utbilda generalstabsofficerarna och dels att genomföra en militär undersökning av ett område. Vid övningarna fanns en av ledningen utarbetad förut­sättning och normalt delades de deltagande generalstabs­officerarna upp i två mot varandra opererande kårer. Övningarna genomfördes på fältet men utan trupp där deltagarna fick olika uppgifter som skulle besvaras skriftligt och stridsövningar i den terräng där strid sannolikt skulle förekommit. Under och efter övningen skulle dessutom deltagarna samlas för att ledaren av övningen kunde meddela sin kritik av de utförda arbetena och övriga iakttagelser.[36] Under perioden 1914-1918 kom flera övningar i mindre eller större utsträckning att omfatta strid om befästa ställningar.  

Året 1914 under 18-23 maj genomfördes en fältövning rörande strid om befästa ställningar norr om Stockholm. Övningen ger en tämligen god bild av hur generalstaben vid denna tid såg på denna typ av strid. Förutsättningen för övningen var att en Västarmé bestående av svenska trupper hade avbrutit sin framryckning och försvarade förstärkta ställningar i trakten av Märsta. En Östarmé hade landstigit vid Norrtälje och hade till uppgift att slå Västarmén. Under den första dagens öv­ningar skulle Östarmén ta terrängen till ett avstånd på omkring en kilometer från Väst­arméns ställningar för att dels trygga det tunga artilleriets gruppering och dels förbereda ett anfall mot ställningarna.[37] Samtidigt skulle Västarmén redovisa försvarets gruppering och vidtagna förstärkningsarbeten där försvarsställningen bestod av en linje med skyttevärn med täckning och hinder. Ställningen var dessutom förstärkt med kulsprutor och artilleri.[38]

En kartskiss från fältövningen under maj 1914. 

Under övningens andra dag skulle det tunga artilleriet underställas en arméfördelning ur Östarmén för att ta terrängen till omkring 500 m från Västarméns ställningar. Den an­fallande för­delningen skulle dessutom under­stödjas av ytterligare två fördelningars artilleri som särskilt skulle bekämpa Väst­arméns artilleri som försvårade anfallet.[39] Inför anfallet skulle vidare samverkan ske mellan infante­riet och artilleriet. Särskild vikt skulle vid spaningen inför anfallet läggas på att få kännedom om Västarméns gruppering av artilleriet och eldlednings­platser i detalj.[40] Samtidigt förberedde Västarmén ett motanfall. Under den efterföljande natten skulle Östarmén med understöd av artilleriet fortsätta sitt anfall till en storm­ställning omkring 200 m från försvararens ställning.[41] Under natten och morgonen skulle först genomgångar röjas i försvararens hinderlinje och sedan skulle försvararens flankeringsanordningar bekämpas med direktriktad artillerield.[42] Av det understödjande artilleriet skulle det tunga artilleriet bekämpa försva­rarens artilleri, de medeltunga haubitsarna stormhindren medan fältkanonbatterierna skulle nedhålla infanteriet i samverkan med infanteriet. Särskilda åtgärder vidtogs även för att från vissa platser kunna observera infanteriets framryckning för att därigenom kunna leda artillerielden. Samtidigt konstaterades dock att det inte var möjligt att ordna något samband från skyttelinjerna annat än med korta överenskomna signaler.[43]

Fortsättning följer. I nästa del kommer jag at skriva om utvecklingen rörande strid m befästa ställningar för från och med världskrigets början och fram till början av 1916.

Referenslista

Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

Förslag till exercisreglemente för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1909) 

Förslag till skjut­in­struk­tion för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1910) 

Förslag till exercisreglemente för fältarti­lleriet, fälthaubitsbatterier (1912)

Förslag till skjutinstruktion för fältartilleriet, fälthaubitsbatterier (1912).

Gustaf Bouveng, Anfall mot befäst ställning (Stockholm: Militärlitteraturföreningen, 1907).

Instruktion för infanteriets fältarbeten (1908), Instruktion för fältartilleriets fältarbeten (1909) och Instruktion för fästnings- och positionsartilleriets fältarbeten (1911).

Instruktion för generalstabsfältövningar (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1908).

Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (se årtalet i fotnoten)

KrA, Generalstaben, chefsexpeditionen f.d. hemliga arkiv, serie F, underserie b, Generalstabens fältövningar 1914, volym II

KrA, generalstaben, utrikesavdelningens öppna arkiv 1856-1939., serie E I b Inkomna reserapporter, volym 44. Kapten E. G. af Edholm vid den montenegrinska armén och kapten K. A. F. Lindencrona vid den bulgariska.

KrA, generalstaben, militärstatistiska avdelningen, serie E I ae, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i Tokyo, vol. 2, E I af, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i S:t Petersburg, vol 9och E I b, inkomna rese­­­­­rapporter, vol. 34 b och 35. 

Statverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.

Utkast till instruktion för anfall mot befästningar (Stockholm: Generalstaben, 1914)

Samuels, Martin Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies, 1888-1918

---

[1] Mer om taktiska principer och resonemang går att läsa om i boken Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies, 1888-1918 skriven av Martin Samuels.

[2] I Handlingar och Tidskrift ”Årsberättelse i ingenjörsvetenskap” från 1905 skrevs på s.195 i underrubriken ”Fältbefästningar” om att fältbefästningar under kriget hade använts i större omfattning än någonsin förut.

[3] Handlingar och Tidskrift från 1908 ur uppsatsen ”Fältbefästningstyperna enligt senaste krigserfarenheter” s.299.

[4] Handlingar och Tidskrift från 1906. G.V-n skrev även  om att underrättelserna om erfarenheterna rörande infanteristrid var tillförliga och att slutsatserna var dragna med en klar bild av vad som hade skett.

[5] Ibid. s.478-479

[6] Ibid s.471

[7] Ibid s.476

[8] Handlingar och Tidskrift från 1905 ur uppsatsen ”De föreslagna nya bestämmelserna för fältartilleriets strid” s.381

[9] Ur kapten Lindencronas studiereserapport.

[10] Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

[11] Ibid. s.181

[12] Ibid.s183-184

[13] Ibid s.185

[14] Ibid s.191-192

[15] Ibid s.195-196

[16] Ibid s.207

[17]Statsverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.

[18] Bouveng, Gustaf. Anfall mot befäst ställning (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet P.A Norstedt och Söner, 1907)

[19] Ibid s.139-140

[20] Se referenslistan.

[21] Utkast sida 5 , gördelfästningar och spärrbefästningar.

[22] Utkast s.5-6

[23] Ibid, s. 18.

[24] Utkastet s.13 och moment 48  

[25] Ibid moment 43

[26] Ibid s.21 moment 54

[27] Ibid s.19-20. Det framgick även att: En målmedveten och väl planlagd samverkan mellan infanteriet och artilleriet måste därför äga rum under alla skeden av infanteriets anfall.

[28] Ibid s.20 moment 53

[29] Ibid s.23

[30] Utkastet moment 30

[31] Ibid s.45

[32] Ibid s.24-25

[33] Ibid s.29-30. Begreppet stormtrupperna förekom i utkastet och avsåg de trupper som skulle utföra stormningen.

[34] Ibid s.32 moment 94

[35] Ibid s.33 moment 97

[36] Instruktion för generalstabsfältövningar (Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1908), s. 5 – 11.

[37] Ibid, Arméorder nr 25.

[38] KrA, Generalstaben, Chefsexpeditonen, Fältövningen maj 1914

[39] Ibid, Arméorder nr 26.

[40] Ibid, Chefen för III. arméfördelningen, arméfördelningsorder nr 16.

[41] Ibid, Arméorder nr 27.

[42] Ibid, Chefen III. Arméfördelningen, arméfördelningsorder nr 20.

[43] Ibid, Order och åtgärder vid norra artillerigruppen i anledning av arméfördelningsordern nr 20.

Nu säljer jag min kurslitteratur för militärhistoria

Är du intresserad av att studera militärhistoria vid Försvarshögskolan? Eller är du intresserad för lite militärhistoriskt sommarläsning? 

Nu säljer jag följande böcker. Pris 80 kr för böcker med icke-understrukna sidor och 50 kr för böcker med överstrukna sidor.

Kontakta mig antigen via lauvlad89@gmail.com eller 076 234 56 77.

Krut, knektar och kungar – Krig och samhälle 1500–1815  

7,5 högskolepoäng

  Bell, David A: The First Total War. Napoleon’s Europe and the Birth of Modern Warfare. Bloomsbury, London 2007: ca 359 s  80 kr

Black, Jeremy: European Warfare in a Global Context, 1660–1815. Routledge, London 2006: ca 240 s  80 kr

    Parker, Geoffrey: The Military Revolution. Military Innovation and the Rise of the West, 1500-1800. 2nd ed. Cambridge University Press, Cambridge 1996: ca 247 s           80 kr

Rystad, Göran: Europa i världen 1500–1700. Expansion och integration. 2:a uppl. Liber, Stockholm 2004: ca 245 s 80 kr

  Tallett, Frank & Trim, D. J. B. (red.): European warfare, 1350–1750. Cambridge University Press, Cambridge, 2010: ca 340 s   80 kr

Krig och samhälle i Afrika, 1700–2000

7,5 högskolepoäng

Alpern, Stanley B.: Amazons of Black Sparta. The Women Warriors of Dahomey. Hurst, Lon- don 1998: 261 s   80 kr

Echenberg, Myron: Colonial Conscripts. The Tirailleurs Sénégalais in French West Africa, 1857–1960. Heinemann, Portsmouth (NH) 1990: 216 s  50 kr

Edgerton, Robert B.: Africa’s Armies. From Honor to Infamy. A History from 1791 to the Present. Westview Press, Boulder (CO) 2002: ca 230 s  50 kr

Ericson Wolke, Lars: ”Lessons learned?” Svenska operativa och taktiska erfarenheter från Kongokrisen 1960–1964. Försvarshögskolan, Stockholm 2007: ca 150 s 50 kr

Vandervort, Bruce: Wars of Imperial Conquest in Africa, 1830–1914. Indiana University Press, Bloomington (IN) 1999: 236 s

50 kr

Extra post: Little bit about Bulgarian stormtroopers - The Shturmovatzi.

A big thanks to writer and historian Thomas Wictor who provided me with the pictures of Bulgarian stormtroopers. Thomas is an expert when it comes to the German army during World War I and especially when it comes to stormtroopers. More about him and his research can be found in his book German Assault Troops of WorldWar I.

The picture shows the Bulgarian pioneer soldiers from the 1st Stormbatallion that was called Shturma Druzhina. The battalion was organized at the end of December 1916 and was trained by the German army. The Bulgarian stormtroopers was called shturmovatzi. They were equipped with steel helmets, hand grenades, grenade throwers, mortars, flamethrowers and Austro-Hungarian Mannlicher carbine M95.

The other picture is a painting which can be found at the Museum of Military History in Sofia. The troops shown on the painting are a storm unit from the 14^th Macedonian infantry regiment. Two main weapons systems are clearly shown – the hand grenade and the flamethrower. 

When the Swedish army study commission led by of Colonel Åkerman visited the Bulgarian stormbatallion in the beginning of 1918 in area of Dedeli they wrote following about the unit:

The battalion had a following structure:

1 School infantry company

3 Aspirant (School attendees) infantry companies

1 Machine gun company

1 Grenade thrower company (with 5 light grenade throwers)

1 Mortar company (with 4 mortars)

1 Flamethrower detachment (with 3 flamethrowers)

2 Mountain artillery batteries

The school company had the same assignments as the previously mentioned stormbatallion in Germany and therefore was functioning as a school for training of the aspirant companies. 

Stormtrooptactic in the Swedish army - Part 3: Information gathering via officers on study tours

Demonstration of assault with stormtroopers. On the picture, the canvas bags with hand grenades and German-made steel helmets are clearly seen. The soldiers are from the Ottoman army, and the image was brought to Swedish General Staff by officers that participated in a study commission at the beginning of 1918. 

Both individual officers and study commissions studied stormtroopers during shorter or longer periods from the spring of 1917 and until the end of war. Among them was Lieutenant Colonel Gustaf Lilliehöök who also at the same time was chief of the War Academy. He wrote about the stormtroopers in a report called “Training Of Stormtroopers” that was written in the end of May 1917 and which was based on his visit to four “Stürmkurs” (courses), two within the German army and two within the Austro-Hungarian military. Large part of the report was about various types of hand grenades and hand grenade training.

As a rule, the exercise was organized as a combat between two opponents placed in foxholes where the aim was partly to hit the opponents foxhole and partly to quickly throw back the grenades that had fallen in the own foxhole.

Also, the report mentioned exercises at squad level (storm patrol) and their cooperation with the infantry company:

The following could be said to be the main object in this important exercise for stormtroopers training: A surprising rush into the enemy position on given time and carefully chosen spot. …..   These exercises were performed with cooperation with machine guns and artillery and also the mortars and grenade throwers. Required artillery fire was led by the commander (storm patrol) from traverse to traverse who was closely followed by the two grenade throwers and two grenade carriers while the last one took coverage for patrols flank and back. As a rule, the hand grenade was thrown only by the commander’s order who led the hand grenade fire at all time. The first grenade was thrown as late as possible. ….. If the patrol encountered any kind of obstacle the principle was to bypass it and not to engage in removing the obstacles.…. After the storm patrols had shaken up the defence which was signalled with flare rounds, the company started advancing in three firing lines with around 50-75 steps distance between the lines. Assignment for the first line was to defend what storm patrols already had taken, assignment for the second line was to reinforce the position with obstacles, tools and etcetera while the assignment for the third line was to act as reserve.

.

                                  A photograph from Bundesarchive showing the stormtroopers while training.

Additional information regarding the stormtroopers was gathered during the beginning of 1918 via study commission led by Colonel Joachim Åkerman. The commission visited German, Bulgarian and Ottoman armies. Among the study subjects for the commission was which “support weapons as grenade throwers, mortars and flamethrowers should be provided to and used by infantry, artillery and engineers for the trench warfare”. Regarding the assault combat for the stormtroopers the commission wrote that:

.

When it comes to assault combat the strangest news for the infantry in area of tactics should be the usage of special trained elite troops, stormtroopers (patrols). Regardless if the issue is about attack in bigger scale, where breakthrough or a long way pricing through enemy’s positions are intended, the assignments for the stormtroopers is to break the first resistance on certain points and with other words make a break-in and pave the way for other troops advancing into enemy’s positions.  

The commission also recorded the information of how a stormbatallion was organized in each of the visited armies. The following text is related to the German army organisation:

Battalion consisted of:

4 Infantry companies

1 Machine gun company

1 Mortar company

1 Flamethrower detachment  

Every infantry company was equipped with 6 light machine guns and four grenade throwers. The purpose of the battalion was to provide organized and equipped storm units to be disposed for certain part of the front area for which the battalions was intended for when some storm action was ordered. With consideration, the subordinated units of the battalion were trained and equipped for storm assault all the time. Also the battalion was supposed to dispense the officers to the front for the planning of the storm actions. Finally, it was also supposed to function as a school for officers and NCO:s that war ordered from the front for training. Battalion also had the aim to keep itself at the highest training level, to develop and improve storm assault methods, implement the experiences from the front and to develop new methods and auxiliary means.

Stormtrooptactic in the Swedish army - Part 2: Information gathering via military attaches

                              The AVF report from the military attaché in Berlin. 

 

The tactic was at the end of 1916 and beginning of 1917  implemented by the Austro-Hungarian , Bulgarian and Ottoman army. In Sweden the General Staff (Generalstaben) acknowledged information about the tactic mainly through military attachés in Berlin and Vienna and also via army officers on study tours both on western and eastern front.

 

At the beginning of 1917 a report under the name ”Regarding the training of the so called stormtroopers” was send by military attaché in Berlin, Major Nils Adlercreutz. The report was based on a conversation between his assistant Lieutenant Qvennerstedt and a German officer who had participated in stormtroop training at the so called “storm school”. The report described the training, equipment and tactical principals:

”There are for example courses for mortars, grenade throwing, machine guns and other, also schools for storm assault training which means close combat and hand to hand combat for infantry. The training includes hand grenade throwing, usage of flamethrower, usage of gas mask and other. “

                                                …….

“One or two groups with 8-16 soldiers ,which with hand grenades and flamethrower prepares for the final breakthrough by the following units,  are detached as a storm unit to a company that is on its way to storm.”

 

Around three months later Adlecreutz also sent the latest manual Ausbildungsvorschrift für die Fusstruppen im Kriege which included special rubrics for trench warfare including ones regarding the stormbatallion. Later in July 1917 Adlercreutz also reported about the organization and tasks for the “special” stormbatallions that were created within every army:

“During the trench warfare it has been commonly recognized that it was necessary to dispose over a specially chosen troop, well trained to storm the special parts of enemy’s position and that can perform particular missions as the leadership desires.”

                                            The report regarding the stormtroopers. 

From Vienna, the military attaché captain Adolf af Ström reported in begging of May 1917 a formal instruction for stormtroopers from the Austro-Hungarian army. To the SGS he send a copy of Anleitung für die Ausbildung der Sturmtruppen that was published in December 1916. The manual described among other things infantry attack against entrenched potions, training of stormtroopers and usage of hand grenades. 

Stormtrooptactic in the Swedish army - Part 1: Short presentation of the stormtroopers and the tactic

When reading about World War One sooner or later the reader will find expressions such as stürmtrupp , stosstrupp and stosstrupptaktik. Also sooner or later the reader would see a picture of a German soldier who around his neck wears a canvas bag full with hand grenades. For more information about the stormtroopers I recommend the books of Martin Samuels (Command or Control? Command, Training and Tactics in the British and German Armies 1888-1918) and Stephen Bull (German Assault Troops of the First World War: Stosstrupptaktik. The First Stormtroopers).

Picture of a stormplatoon. The soldiers are equipped with hand grenades in canvas bags and shorter version of the Muaser 98 rifle, the Mauser 98k carbine.

During the WWI the armies in general were struggling with efforts to make warfare more mobile. Trench warfare demanded huge amount of human and material resources, more than the armies had planned for before the war. In German army the ambition to make the offensive warfare more effective and to achieve easier breakthrough through enemy lines resulted in development of “stosstrupptaktik” later even known as “stürmtruppstaktik”.

In March of 1915 tests with a special ”Sturmbattalion” started in order to develop new tactics for attack against entrenched positions. The tests continued later during the autumn and led to results where infantry became equipped with own support weapons in order to be able to combat different types of targets typical for trench warfare such as pillboxes. Also the changes affected the usage of attack formation during combat. The thick firing-line attack formation, which was hard to lead and also obstructed the use of support weapons, was replaced by sparse advance with minor groups.  

Almost one year later since March of 1915 the first manual for the Stürmbattalion was published (Anweisung für die Verwendung eines Stürmbatallions). According to the manual the stormtrooptactic was based on attack by smaller squads of stormtroopers attacking the most vulnerable positions in the defence in order to achieve a breakthrough.  After the breakthrough was achieved the rest of the infantry would continue the attack by “sweeping through” the rest of the defences. The attack can be described in four steps:

 

 

1.    A short but intensive ”stürmfeur” (artillery storm fire) against enemy’s entrenched positions.

2.    The first attack wave consisting of stormtroopers attacks in sparse formation with assignments to achieve breakthrough.

3.    A second and eventually a third attack wave is sent consisting of regular infantry who “cleans up” the rest of enemy’s defence.

4.    After a desired breakthrough has been achieved and new ground gained the troops start adoption for defence in new entrenched position or zone.

 

It was on the Eastern front where the tactic was fully developed and used in a larger scale for the first time. Main principles was to infiltrate the enemy’s defence by attacking its weakest points with light-armed and self-supplied units. A famous name regarding the tactic was General Oskar von Hutier who was one of its main developers and who had success for the German army’s attack on Riga in September 1917.

The stormtroopers differed from the regular infantry by necessity to pass higher selection process and training demand. They were also were equipped with carbines, huger amount of hand grenades, flame-throwers, light machine-guns, light infantry canons, light mortars and other. The original thought was that stormtroopers should be used as training units for training of the ordinary infantry. But this idea became through time hard to achieve due the lack of time and resources. Instead the stormtroopers were sent to the frontlines to reinforce other units. At the end of 1916 every army stationed at the frontlines had its own storm-unit in various numbers of personnel and at the beginning of 1917 it was published in training manuals for infantry that every infantry company would have its own stormplatoon. Finally according to the manuals (Der Angriff im Stellungskrieg) from beginning of 1918 it was decided that all soldiers in the German army would receive stormtroopers training and usage of support weapons while the special storm-units would be dissolved. Also according to the manual who was actual until the end of the war the main principals for attack were highlighted: high training performance, good leadership, usage of main effort and surprise during attack and maintaining fast assault tempo.  

Mer om svenska armén och första världskrigets erfarenheter framåt juni månaden

För tillfället är jag alldeles upptagen med arbetet som valombudsman under Europaparlamentsvalet för att hinna med att skriva längre inlägg. Det som närmast ligger nu är att publicera en text på engelska angående det jag hittills har skrivit om stormtruppstaktiken inom armén under 1917-1918. Därefter kommer jag att bland annat fortsätta skriva om processen med stormtruppstaktiken som var en mindre del av ett större sammanhang där olika erfarenheter från världskriget inhämtades, bearbetades och i en del fall implementerades inom truppslagens verksamhet. För det mesta kommer jag att skriva om arbetet med strid om befästa ställningar som påbörjades under mitten av 1916.