Läsvärt. Boken om försvaret av Stockholm under kalla kriget i samarbete med SMB

Sedan flera år tillbaka har SMB (Svensk Militärhistorisk bibliotek) samarbete med forskningsprogrammet Försvaret och det kalla kriget (FOKK) som är ett samarbetsprojekt mellan Försvarshögskolan, Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. Bland de senaste böckerna som har givits ut inom ramen för projektet är Försvaret av Stockholm under kalla kriget. Planerna, organisationen och hotbilden mot Sveriges huvudstad. Boken är skriven av Thomas Roth som är 1:e intendent vid Armémuseum, kapten i Livgardets reserv och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Boken tar upp krigsplanläggningen av huvudstadens försvar från kalla krigets början strax efter andra världskriget fram till kalla krigets slut under början av 90-talet. Förutom det övergripande krigsplanläggningen är det skrivet om civilförsvarets utrymningsplaner och skyddsrum för civilbefolkningen och särskilda militär planering för  "kuppförsvar" mot överraskande anfall  mot huvudstaden. Vidare beskrivs i boken uppgifter för olika komponenter i huvudstadens försvar som polis, hemvärn, civilförsvar, kustartilleri, luftvärn och flotta. För mig som hemvärnssoldat har det varit väldigt intressant att läsa om hemvärnets roll med uppgifterna att "skydda och bevaka" samhällsviktiga anläggningar inom Stockholm.

 

Lite om militära diskussioner angående strid om befästa ställningar inom svenska arménunder åren innan första världskriget

 Det som dominerade de militära diskussionerna under tiden närmast före första världskriget var främst erfarenheterna från rysk-japanska kriget 1904-1905 samt de senaste erfarenheterna som hade inhämtats från Balkankrigen 1912-1913. Kriget mellan Ryssland och Japan hade till lands utkämpats på två krigsskådeplatser, dels ett rörligt krig med även ställningsstrider i Manchuriet, dels en belägring och anfall mot den ryska sjöfästningen Port Arthur. Den svenska generalstaben hade noga följt kriget genom två militärattachéer, en på vardera sidan. I årsberättelsen av föredraganden i krigskonst i Krigsvetenskapsakademien 1905 framhöll över­sten i generalstaben E. Oxenstierna särskilt de långa uppe­hållen mellan de avgörande slagen och att kriget därför hade krävt en ovanligt lång tid. Detta berodde på att stri­derna huvudsakligen rörde sig om starkt befästade ställningar, ofta i flera linjer bakom varandra. Vid slagen i Mukden misslyckades de japanska försöken till överflygningar vilket re­sul­­terade i rena frontala slag där stridskrafterna på båda sidor efter hand förbrukades varvid ingen part lyckades åstadkomma ett avgörande. Likadana strider kom senare att utkämpas under första världskriget. Enligt Oxenstierna borde däremot ett krig bli avsevärt kortare genom att striderna skulle präglas av ett mera renkontermässigt (sammandrabbning mellan två framryckande enheter) förlopp och där ledningen utan hänsyn till för­luster sökte ett avgörande. För svensk del måste strävan vara en snabb, rörlig och hänsynslös krigföring vilket i svensk terräng, som ofta inskränkte eldför­be­redel­ser, krävde en bättre sammanhållning av trupperna.

 

Erfarenheterna från kriget medförde bland annat att Sverige i likhet med de större länderna i Europa försåg sitt artilleri med tunga haubitsar som kunde följa fältarmén för att användas vid anfall mot befästa ställningar. Efter en framställan från generalfälttygmästaren beviljade riksdagen 1906 medel för att det regemente som särskilt satts upp 1901 för försvar av befästa ställ­ningar, Positionsartilleri­regementet, i stället skulle utrustas med tunga haubitsar för att kunna under­stödja fältarmén för anfall mot de befästa ställningar som en landstigen eller i landet frambry­tande fiende icke lärer under­låta att uppföra till skydd av sin opera­tionsbas.  

 

År 1907 gav generalstabsofficeren och läraren vid Krigshögskolan, dåvarande kapten Gustaf Bouveng, ut boken Anfall mot befäst ställning.  Boken innehåller ett applika­toriskt exempel, men även utförliga kommentarer och ett flertal hänvisningar till tyska bearbetningar av det nyligen avslutade rysk-japanska kriget samt krigsunderrättelser från de svenska militärattachéerna. Enligt Bouveng visade krigserfarenheterna att det inte var möjligt att ge­nomföra ett infanterianfall mot en ställning utan artilleriunderstöd och att försvarsartilleriet bekämpats. Hans slutsats var i kontrast med de formella bestämmelserna som hade tagits fram i exercisreglementet för infanteriet från 1904 som beskrev anfallsförfarandet mot förberedd ställning. Infanteriets anfall mot förberedd ställning ansågs ”böra ske” med artilleriets medverkan annars skulle infanteriet ta på sig artilleriets roll och genomföra anfallet på egen hand genom tillämpning av gevärsbatterier där mindre avdelningar med gevärseld skulle bekämpa motståndarens försvarsställningar. Vidare enligt reglementet ansågs anfallets framgång vila på eldkraftens styrka eftersom i anfallsstridens utförande gäller såsom allmän regel att söka fortast möjligt nå en eldställning hvarifrån fiendens motståndakraft kan genom öfverlägsen eld brytas. Och vidare enligt Bouveng krävde anfallet mot befäst ställning därför en samlad ledning av artilleriet för att kunna kraftsamla elden mot den avgörande punkten och åstadkomma en nära samverkan med infanteriet. För att lyckas med den avslutande stormningen av ställningen fordrades dels en total eldöverlägsenhet, dels att framsända avdelningar lyckats åstadkomma tillräckligt antal genomgångar i hinderbältena framför ställningarna. En av hans kommentarer var bland annat att den linje, från hvilken den afgörande eldstriden utkämpas, måste vara täckt med sammanhängande, täta skyttelinjer, hvarje befintligt utrymme måste härstädes tagas i anspråk och fyllas med gevär. Efter stormningen måste trupperna handla självständigt och omedelbart inreda ställningen till försvar mot motstötar. Även om ett för­följande vore önskvärt var det i regel svårt att genomföra, dels på grund av truppens utmat­t­ning efter striderna, dels på grund av risken att träffa på i förväg anordnade upptags­ställ­ningar.

 

Även under första och andra Balkankriget 1912-1913 förekom strider om befästa ställningar i stor skala. Krigen följdes av ett stort antal militära observatörer, bland annat från Sverige vid den montene­grinska, gre­kiska samt bulgariska armén.  Dessutom var svenska militäratta­chéer stationerade i Rumänien och Osmanska riket. Striderna utkämpade sig ofta i bergsterräng där fältbefästningar och skyttegravar uppfördes som komplement till permanenta befästningar. Samverkan mellan infanteri och artilleri, som svenska officerare fick bevittna vid anfall som genomfördes av montenegrinska, bulgariska och grekiska förband mot osmanska ställningar på olika delar av krigsskådeplatsen, ansågs vara vital för anfallets framgång. Den anfallande sökte oftast att genom successiv framryckning slutligen etablera en stormställning varifrån motståndarens försvarställning skulle stormas.

 

Under åren fram till 1911 utarbetades även nya instruktioner för infanteriets och artilleriets fältarbeten med anvisningar om befästningsarbeten som skyttegravar, kanonvärn, skyddsrum mot artillerield, fasta punkter etc. Vid samma tid gavs även reglementen och skjutinstruk­tioner ut för de nya haubitsbatterier som avsågs för strid mot befästa ställningar. För ingen­jör­trupperna fastställdes en ny lärobok i befästningsarbeten 1910 och för att kunna bygga befäst­ningar fanns det dessutom ett särskilt förband för transport av skansverktyg och vid varje arméfördelning ett förråd med skansverktyg.

 

Referenser

Erik Oxenstierna, ”Årsberättelse av föredraganden i krigskonst” i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens hand­lingar 1906.

Exercisreglemente för infanteriet fastställt 1904. s.180. (Stockholm; Kungliga Boktryckeriet Norstedts och Söner, 1904).

Förslag till exercisreglemente för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1909) och Förslag till skjut­in­struk­tion för positionsartilleriet: tunga haubitsbatterier (1910), Förslag till exercisreglemente för fältarti­lleriet, fälthaubitsbatterier (1912), Förslag till skjutinstruktion för fältartilleriet, fälthaubitsbatterier (1912).

Gustaf Bouveng, Anfall mot befäst ställning (Stockholm: Militärlitteraturföreningen, 1907).

Instruktion för infanteriets fältarbeten (1908), Instruktion för fältartilleriets fältarbeten (1909) och Instruktion för fästnings- och positionsartilleriets fältarbeten (1911).

KrA, generalstaben, utrikesavdelningens öppna arkiv 1856-1939., serie E I b Inkomna reserapporter, volym 44. Kapten E. G. af Edholm vid den montenegrinska armén och kapten K. A. F. Lindencrona vid den bulgariska.

KrA, generalstaben, militärstatistiska avdelningen, serie E I ae, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i Tokyo, vol. 2, E I af, Inkomna skrivelser m.m. från militärattachén i S:t Petersburg, vol 9och E I b, inkomna rese­­­­­rapporter, vol. 34 b och 35. 

Statverkspropositionen 1907, fjärde huvudtiteln. Protokoll över lantförsvarsärenden 13 januari 1906.

Summary of the Swedish general staff for period 1816-1914

The first general staff was formed in the french army during the early period of Napoleonic wars. Around the same time, the Prussian general staff was created in 1806, and after the war, the Swedish general staff was established in 1816. It is essential to explain that the original general staffs were mainly working with cartographic and topographic activities and at the same time were functioning corps for higher army officers. The following changes that resulted in new working procedures and professionalisation of general staffs in Europe during the middle and following parts of the 19^th century were results of contemporary developments such as conscripted armies, railroad and telegraph. Aspects as these affected the military abilities of the states such as Prussia which in combination with professional general staff became able to wage a new kind of warfare during the era of industrialisation.  

In Sweden, after the topic for reorganisation of the general staff was discussed several times since the 1850’s, it was decided by the parliament (Riksdag) in 1873 that the general staff should be organised as own corps with its own Chief of general staff. One of the main agitators for this process was lieutenant colonel Hugo Rabb who at the moment was chief for the Lantförsvarets kommandoexpedition (literally meaning Command expedition of the land-defence ministry which in part was one of the predecessors of today’s Ministry of Defense). In Swedish military history writing, Hugo Rabb is described as military reformer since he played a crucial role in several military developments in the army During the later periods of the 19^th century. In his view, regarding the reorganisation of general staff, the latest wars had shown the need for a functioning General staff in war-making process. This could be seen in the functional development of the Prussian general staff that among other things came to include war planning, educational work and intelligence gathering about other foreign armies. Also the wars between Prussia and Denmark in 1864, Austro-Hungary in 1866 and France in 1870-71 resulted in several European countries creating or reorganising their general staffs.

The newly reorganised Swedish general staff was not only to have a central role during the war but also during peacetime regarding the work with military  education and objective discussions of all questions that regarded the land warfare. One Swedish military history writer called Gunnar Arteus had written about Hugo Rabb, the general staff and german influence during the time of reorganisation. During 1855-1858 Rabb was studying at Allgemeine Kriegsschule in Berlin which Arteus has regarded being vital for Rabb's military view. According to Arteus the new general staff had some Swedish continuity however due the new role and assignments as for example interaction between serving in the general staff and serving at unit level was a sign of the German influence that dominated the reorganisation process. Rabb considered that it was essential for the general staff officers after some time in the staff would be given the possibility to serve on unit level to stimulate the war science education but also to affect the planning and leading of exercises to spread and update their knowledge. The general staff officers were also supposed to serve in two army branch outside of their own. The interaction between the staff and units gave the possibility for selection of future personnel since the Rabbs stand was that it was not enough for the officers to only be employed by the staff. They also needed to immerse themselves in their professionalism and in that way the officers would be given the possibility to study in both Sweden and abroad and also to participate in annual general staff filed exercises (theoretical) and more significant field service exercises (in field with units).

Among other decisions for general staff that were taken in 1873 were working procedures for intelligence gathering about foreign armies, planning for the army’s mobilisation and strategic deployment, writing Sweden’s military history and working with the military cartography. Also, the staff was supposed to educate officers for their specific field services and their work as teachers in the army schools. Also, the general staff officers were to be provided as personnel for the Land-defense Ministry and higher army staffs. Finally, the organisation of the general staff was formed in four sections: military statics section, communication section, topographical section and the military history section. 

In year 1874 a particular instruction was established for the Chief of general staff. Among other assignments, he was supposed to continually follow the military development to make proposals to Land-defense ministry for tests or changes in the army when he considered that the new knowledge and experiences demanded that. Since then towards the beginning of the 20^th century, the growing working complexity in general staff led to a new reorganisation. In 1908 the military statistics section was reorganised in three new sections: central section, organisational section and foreign section. The central section was assigned to develop plans for different war scenarios (most of the planning was towards a war scenario between Sweden and Imperial Russia), the organisational section took care of the army’s organisation issues and mobilisation while foreign section took care of intelligence gathering and elaboration of military developments in other countries. The contemporary technical events as aeroplane, balloons, motor vehicles and radio resulted in dividing the communication section into technical section that took care of new technological developments and communication section that took care of transport issues such as railways.  

Regarding the employment of the general staffs' personnel, it was regulated by instructions from 1904 where it was said that the number of general staff officers would be maximum 48 while the number of cadets should be maximum of 12. In order to be employed by the general staff, it was necessary to initially be educated at the War College, Artillery college or Engineering college and after that to serve two years in general staffs main station and land-defence ministry. During the aspiration service, the cadet was also given an amount of self-assignment that were supposed to be presented verbally or written to Chief of general staff and was to participate in both filed exercises. The result of the high demands for general staff personnel was that only around 25% of approximately 25 officers that were annually admitted for studies at the War collage later became cadets for the general staff after being proposed by the teachers' council at the college. In 1914 the number of active personnel in general staff was increased to a maximum of 56 while the number of cadets was raised to a maximum of  24 in 1916 to increase the selection of personnel and to meet the new demand for staff personnel. During the years around 1914, only two to four cadets were employed by the general staff, which meant only around 20 % of cadets annually serving in the staff later became general staff officers. Also in 1914, the former general staff officers composed the 11 Of 13 army generals and almost little more over the half of all chiefs of infantry regiments. During the WWI the Chief of general staff was lieutenant-general Karl Gillis Bildt (1854-1927) who as Rabb was educated in Germany at the Kriegsakademie (1875-1878) and became a general staff officer in 1882. He was also a member of parliament’s first chamber during 1899-1908 and commissioner for different comities such as the parliamentarian defence committee in 1907-1910.

References

Generalstaben 1873 – 1923; En minnesskrift (Stockholm: Norstedt & Söner, 1923)

Bestämmelser för generalstabsens organisation och verksamhet i fredstid, SFS 1873:87. (Svensk Författningssamling)

Gunnar Artéus ”Hugo Raab och generalstabsidén” i Hugo Raab, red. Gunnar Artéus, (Stockholm: Försvars­högskolan, 2003)

Svenska arméns rulla 1912-1918 (Stockholm: Norstedt).

Arden Bucholz, Moltke and the German Wars , 1864-1871 (Basingstoke: Palgrave ,2001)

Sammanfattning av generalstabens historia för perioden 1816-1914.

Text on enligsh will be published later.

Generalstaben 1816-1914

 

Den första generalstaben tillkom i franska armén under Napoleonkrigens tidiga period. Något senare grundades den preussiska generalstaben året 1806 medan den svenska generalstaben grundades året 1816. Det är viktigt att belysa att de tidiga generalstaberna arbetade främst med topografisk och kartografisk verksamhet samt utgjorde en personalkår för högre officerare. Verksamhetsförändringar som resulterade i ökade arbetsfunktioner kom att äga rum framåt mitten av 1800-talet eftersom bland annat utvecklingen av värnpliktsarméer, järnvägen och telegrafen påverkade staters militära förmågor och deras organisatoriska processer för bedrivandet av krig.

 

 Efter att frågan om omorganiseringen av den svenska generalstaben utretts i flera omgångar sedan 1850-talet beslutade riksdagen 1873 att generalstaben skulle organiseras som en egen kår under en generalstabschef. Drivande i denna utveckling var dåvarande che­fen för lantförsvarets kommandoexpedition, överstelöjtnanten Hugo Raab (lantförsvarsdepartamentet var till en viss del samtidens motsvarighet till dagens Försvarsdepartement). Enligt det memorial som hade utarbetats av Raab och som låg till grund för propositionen så hade de senaste krigen med all tydlighet visat betydelsen av en väl fungerande generalstab. Utvecklingen av den preussiska generalstaben vars verksamhet kom att omfatta bland annat arméns krigsplanering, utbildningsverksamhet och underrättelser om andra länders krigsmakter samt Preussens krig mot Danmark året 1864, Österrike-Ungern året 1866 och mot Frankrike under åren 1870-71 ledde till att flertalet länder i Europa började omorganisera eller bilda sina generalstaber efter den preussiska generalstaben som förebild. I Sverige skulle den omorganiserade generalstaben inte bara ha en central betydelse under krig utan även i fred, både för att upprätthålla den krigs­vetenskapliga bildningen och för att med sakkunskap bereda alla frågor rörande lant­för­svaret.

 

 Den militärhistoriske författaren Gunnar Artéus har i en artikel ”Hugo Raab och generalstabsidén” diskuterat det tyska in­flytandet på den svenska generalstabens uppgifter och organisation vid omorganisationen 1873. Raab hade under åren 1855-1858 studerat på Allgemeine Kriegsschule i Berlin vilket ansetts ha fått ett avgörande inflytande på hans militära åskådning. Enligt Artéus fanns det en viss svensk kontinuitet i processen med generalstabens utveckling men det preussiska inflytandet var dominerande genom generalstabens kvalitets­höjande uppgift, organisationen och systemet för växelvis tjänstgöring vid staben och truppförbanden. I enighet med det preussiska inflytandet framhöll Rabb betydelsen av att stabens officerare efter en viss tid fick möjlighet att tjänstgöra på truppförbanden för att stimulera den krigsvetenskapliga bildningen, men även för att påverka planering och ledning av övningar. Växeltjänstgöringen mellan staben och truppförbanden medgav även en selektion och enligt Raab var det inte tillräckligt att officerarna visat sig arbetssamma och dugliga vid inträdet i staben utan att de måste oavbrutet visa en vilja och förmåga att förkovra sig i yrket. Officerarna skulle därför dels ges möjlighet till studier och utlandsresor, dels delta i generalstabens årliga fältövningar och i staberna under de större fält­tjänstövningarna.

 

 Vidare enligt beslutet från 1873 var generalstabens uppgifter förutom att utveckla den krigsvetenskapliga bild­ningen inom armén även att inhämta och sammanställa alla underrättelser om militärväsendet i främ­mande länder, utarbeta planer för arméns mobilisering och strategiska uppmarsch, skriva landets krigshistoria och svara för landets militära kartläggning. Dessutom skulle staben utbilda sina officerare för deras särskilda uppgifter i fält och lärare vid arméns högskolor samt lämna personal till Lantförsvarets kommandoexpedition och staber för arméns högre befälhavare. Gene­ralstabens huvudstation organiserades på fyra avdelningar: mili­tärstatistiska avdel­ningen, kommunikationsavdelningen, topografiska avdelningen och krigshistoriska avdel­ningen. Året 1874 fastställdes vidare en särskild instruktion för chefen för generalstaben. Utöver vissa bestämmelser rörande stabens personal kunde generalstabschefen, genom att han kontinuerligt hade möjlighet att följa den militära utvecklingen, när han ansåg att ny kunskap eller erfaren­heter så krävde lämna förslag till Lantförsvarsdepartamentet om att anordna försök eller att företa andra föränd­ringar inom lantförsvaret. Den senare ökade komplexiteten medförde att den militärstatistiska avdelningen 1908 uppdelades på tre nya avdelningar: centralavdelningen, organisationsavdelningen och utrikesavdelningen. Centralavdelningens uppgift var att utarbeta operationsplaner vid olika krigsfall, organisa­tionsavdelningens arméns organisation och mobilisering samt utrikesav­delningens inhämtning och bearbetning av information om militära förhållanden utomlands. Tillkomsten av flygplan, ballonger och motorfordon samt den snabba tekniska utvecklingen rörande tele­kom­munika­tioner medförde att dessa frågor 1912 överfördes från kommunikations­avdelningen till en nybildad teknisk avdelning.

 

Gällande anställningen av generalstabens personal så framgick enligt instruktionen för generalstaben från 1904 att antalet generalstabsofficerare skulle uppgå till 48 stycken medan antalet aspiranter skulle uppgå till 12 stycken. För att få anställning vid generalstaben krävdes bland annat genomgången av utbildningen vid Krigs­högskolan eller Artilleri- och ingenjörshögskolan samt två års aspirant­tjänstgöring vid gene­ralstabens huvud­station och lant­försvarsdepartementet. Under denna tjänstgöring fick aspiranten regelmässigt ett antal självständiga uppgifter (s.k. vinterarbeten) som skulle redo­visas skriftligt eller muntligt för generalstabschefen. Dessutom skulle aspi­ranten delta i stabens fältövningar samt under de årliga regementsövningarna tjänstgöra vid två andra truppslag utanför den egna truppslagstillhörigheten. De höga kraven i instruktionen resulterade i  att av de 25 officerare som varje år antogs till Krigshög­sko­lan endast om­kring en fjärdedel uttogs till aspiranter efter att ha föreslagits av skolans lärar­råd. Medan antalet generalstabsofficerare ökade till 56 1914 fördubblades antalet aspi­ranter successivt till 24 stycken 1916 för att öka urvalet och samtidigt tillgodose det ökade personal­behovet vid staben. Under åren närmast omkring 1914 anställdes två till fyra f.d. anspiranter per år, vilket innebar att endast omkring 20 procent av aspi­ranterna efter avslutad tjänstgöring fick an­ställning vid staben. Av generalerna i armén 1914 var 11 av 13 förut­varande general­stabs­officerare och av infanteriets regementschefer var något över hälften f.d. generalstabs­offi­cerare. Generalstabschef under första världskriget var generallöjtnant Knut Gillis Bildt (1854-1927). Han hade i likhet med Hugo Raab gått igenom den tyska Kriegsakademie (1875-1878) och blev generalstabsofficer 1882. Därefter tjänstgjorde han sedan omväxlande i stabs- och trupptjänst fram till 1905 då han utnämndes till generalstabschef. Bildt var dess­utom ledamot av riksdagens första kammare 1899-1908 och ledamot i ett antal olika kom­mittéer, bland annat i den parlamentariska försvarskommittén 1907-1910.

 

 

Referenser

Generalstaben 1873 – 1923; En minnesskrift (Stockholm: Norstedt & Söner, 1923)

Bestämmelser för generalstabsens organisation och verksamhet i fredstid, SFS 1873:87. (Svensk Författningssamling)

Gunnar Artéus ”Hugo Raab och generalstabsidén” i Hugo Raab, red. Gunnar Artéus, (Stockholm: Försvars­högskolan, 2003)

Svenska arméns rulla 1912-1918 (Stockholm: Norstedt).

Arden Bucholz, Moltke and the German Wars , 1864-1871 (Basingstoke: Palgrave ,2001)

Napoleon and Haig

I år kommer första världskriget att uppmärksammas runt om i världen. I samband med det vill jag presentera en tabell som visar världskrigets förluster hos brittiska armén. Uppgifterna är inhämtade ur boken ”Legendariska fältherrar” där den brittiske marskalken Douglas Haig tas upp. Han var den brittiske överbefälhavaren på västfronten under hela kriget. Efter kriget kom han att bli kritiserad för sina ageranden och förknippas med den stora slakten på västfronten.

Innan första världskriget ansågs det allmänt bland arméerna att krigets utgång i många fall vilade på fältherrens ledarskapsförmåga. Inte minst var det Napoleon som var förebild för många av samtidens militärer. Men första världskriget kom istället att handla om statens förmåga att samordna resurser för att hantera de krigsansträngningarna som ökade i takt med kriget. Massproduktion organiserades för att få fram vapen, ammunition, mat, mediciner med mera. De europeiska arméerna som drog ut i kriget sommaren 1914 var ursprungligen förberedda på ett snabbt krig som skulle pågå under 6-8 veckor. På det sättet kom kriget som traditionellt skulle ledas av militärerna istället ledas av politiker och den civila statsapparaten i flertalet krigförande länder som Storbritannien.

During this year the World War I is going to be commemorated around the world. Because of that I am presenting the following table which is showing loses in the British army during the war. Marshal Haig was the british commander in chief on the western front during the whole war. After the war he was highly criticized for his actions and he was associated with the “mass butchering” on the western front.

Before the WWI it was generally considered among the armies that result of the war was depended on the leadership skills of the commander. For many officers figures as Napoleon were seen as ideals for a general. However the WWI turned instead out to be based on the ability of the state to coordinate its resources in order to tackle down the great needs for further war engagement. Mass production was organized in order to produce weapons, ammunition, food, medicines etc. The European armies that marched out to the war in the summer 1914 where prepared for a fast war that would take around 6-8 weeks. But that way the traditional war making which was commanded by the military was instead overtaken by politicians and the government machine in many belligerent countries as Great Britain.

 Napoloen och hans förluster  / and his loses 1800-1813

Slag / Battle	Datum / Date	Antal dagar / Number of days	Förluster / Loses	Per dag / day
Marengo 1800	14/6	1	7 000	7 000
Austerlitz 1805	2/12	1	9 000	9 000
Eylau 1807	8/2	1	20 000	20 000
Borodino 1812	7/9	1	30 000	30 000
Leipzig 1813	16-19/10	4	73 000	18 250

Haig och hans förluster  /  and his loses 1914-1918

Somme 1916	1/7-18/11	141	415 000	2950
Arras 1917	9/4-17/5	39	159 000	4070
Ypres 1917	31/7-2/11	105	244 000	2121
Picardy, Lys 1918	21/3-30/4	41	240 000	5848
Sista offensiven / Last offensive 1918	8/8-11/11	96	350 000	3645

    

The Journal of Power Institutions in Post-Soviet Societies

Recently when I was reading a book about the military reform in the Russian armed forces since the end f the 90's I found information about a website called The Journal of Power Institutions in Post-Soviet Societies. The web-based journal is an interdisciplinary academic research project for studies of state insinuations as armed forces in the former Soviet republics. On the website, the following statement can be read about the project : 

"The goal of pipss.org is to contribute to the understanding of armies and power institutions. The articles will deal with questions about the latter's organisation, ongoing changes and trends, and the relationship between these institutions and society.

The journal also aims to contribute to the understanding of society and state through the study of relevant institutions, using concepts belonging to the disciplines of anthropology, political science, sound science, economics, psychology, sociology and history.

The crossing of different disciplinary points of view will enable us to gain a more in-depth insight into the various aspects of the observed phenomena. The composition of the editorial board reflects this trans-disciplinary approach since it is made up of researchers in political science, sociologists, Slavists and linguists.

In this way, it will be distinguished from other journals dealing with power ministries solely from the perspectives of military history, tactics and strategic approaches."

The Journal is published by the Centre d'Etudes et de Recherche sur les Sociétés et les Institutions Post-Soviétiques / Centre for Research and Study on Post-Soviet Societies and Institutions which is based in France. The academic writers involved in the project are from various numbers of universities around the world. Every year a thematic study is published as the current is shown below. 

Issue 14/15 | 2013War Trauma in Post-Soviet Russia & Military Reform in Russia and the CIS

e 

Första världskriget och svenska armén / World War I and the swedish army

De senaste veckorna har jag arbetat  intensivt med uppsatsen som jag nu kan bli klar med inom en månad. Under tiden har jag hittat några bilder som visar de övningarna i ställningskrig som bedrevs inom armén under sommaren 1917. De följande bilderna är tagna från 3:e arméfördelningen under övningarna runt Axvall som ligger i Skara. Notera att soldaterna bär två samtida typer av uniformer den blåa och så kallade m/ä (modell äldre) samt den gråa m/10. En annan notering är att de inte bär hjälmar eftersom de första hjälmarna inom armén tillkom efter kriget. 


During the last weeks, I have been intensively working with the assignment for which I am counting to finish very soon. During the time, I have found some pictures that are showing the "trench war exercises" which I am writing about that took place in the Swedish army during the summer of 1917. The following pictures are showing troops from 3rd division around  Axvall in the county of Skara. Note that soldiers are wearing contemporary two kinds of uniforms, the blue uniform and so-called "older model" and the grey m/10 dress. Also, note that soldiers are not wearing helmets since the first helmets in the Swedish army were introduced after the war.